Det är så otroligt häftigt att, som jag gjorde i måndags, ligga och läsa en bok om Gävles lokala historia och läsa om mannen som var den första ordföranden för Socialdemokraterna i Gävle och inse att jag är hans efterträdare.
Olle och jag!
Just nu händer det ganska många saker i arbetarekommunen som kanske inte märks utåt eller ens inåt riktigt ännu, men snart exploderar det! Finns mycket att göra. Alla medlemmar är viktiga i det arbetet.
Jag har klämt in en frisörtid, så det är en liten seger bara det. Varit på banken och gjort ärenden för arbetarekommunen och lite annat. Nu gör jag så kallade kontrossysslor i hemmet. Det där vanliga jag brukar tjata om. Mejlandet, fixandet med kalendern och allt det.
Sen blir det ännu roligare!
Det är också mycket varmt så jobbet görs med fett öppen balkongdörr. Lyssnar på Torehammars vecka på P3. Pratar just nu om LO.
I kväll har jag varit gäst när Sandvikens arbetarekommun hade medlemsmöte. De har nu AK-ordförande och för att hon bättre skulle hålla koll på alla (massor av folk, kul!) så fick alla ha namnlappar. Genialt! Underlättade en del för mig också!
En timme körde vi värderingsövningar om skolan. Jag stod uppe på en stol och dirigerade, eftersom de var så många. Alltid lika kul att träffa medlemmar i partiet, extra kul när det sker i viktiga diskussioner.
Sov med öppna fönster i natt. I Stockholm måste det förenas med öronproppar. Allt har ett pris!
Kontorsfönstret står också på vid gavel, så att också gatans ljud kommer in. Gatans ljud är ombyggnad av huset mittemot så det hade kunnat vara mer lattjo.
Eftersom det snart är dags för mig att dra hemåt styr jag upp de sista kontorssysslorna i dag.
Glädjen är stor över gårdagens beslut i riksdagen, som ajg också motionerat om, att ett stimulasbidrag till kommunerna ska tas fram i nästa budget för barnomsorg på obekväm arbetstid. Mindre än hälften av alla kommuner erbjuder det i dag.
Jag har nyligen besökt Mauthasen och Schloss Hartheim i Österrike. Det förstnämnda var under andra världskriget ett arbets- och koncentrationsläger. Det andra ett slott där man mördade tusentals människor med funktionshinder. Som många andra har jag träffat överlevande som berättat, läst böcker och sett filmer om det som nazisterna gjorde under andra världskriget.
Människor som av olika skäl inte sågs som människor enligt nazisternas ideologi mördades på de mest brutala sätt. I Mauthausen användes bland annat en metod där fångarna ställdes i en kö och nummer två fick knuffa den som stod först utför ett stup. Under krigets kalla vintrar duschades fångarna i kallvatten och fick sedan stå utomhus tills de föll döda ner.
Mördandet försiggick under flera år och jag frågar mig hur det kunde få fortgå. Funderade inte människor på var deras grannar tog vägen? Funderade inte byborna runt Sloss Hartheim på vart alla människor som bussades genom den lilla byn tog vägen? Trodde de verkligen på att röken som steg upp från slottets krematorieugn var gamla oljerester? Vad hos oss gör att vi inte klarar av att säga ifrån trots att vi vet att det som händer är genuint ont? Frågorna som ställs är många.
Vad lär vi oss av historien? Det är enkelt att se att uppdelningen av människor i grupper sällan fyller en positiv funktion. Det undergräver en känsla av vi och dom. I mitt uppdrag som politiker har jag ifrågasatt varför vi i lokala handlingsprogram haft särskilda rubriker om invandrare. Mitt skäl till det har varit att jag tror att alla människor har samma önskningar i livet. Bra skola åt barnen, ett utvecklande jobb att gå till med en lön det går att leva på och ett tryggt boende. Det spelar ingen roll om man är född i Teheran eller som jag i Söderhamn.
Jag trodde inte att jag kunde bli ytterligare stärkt i min övertygelse om alla människors lika värde, men besöket på de här platserna i Österrike och de intryck jag fick med mig har fått mig att ytterligare förstå hur viktigt det är att alltid, alltid värna värdet hos alla människor.
Samtidigt som jag var i Mauthausen valdes ett nynazistiskt parti in i det grekiska parlamentet. Det kändes surrealistiskt. I veckan kom mera. Reinfeldts mycket tvivelaktigt uttalande, ”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet” Varför tycker statsministern att vi inte har massarbetslöshet i Sverige så länge arbetslösheten inte drabbar ”etniska svenskar mitt i livet”?
Det Reinfeldt gör är att han delar in oss svenskar i olika grupper där den ena gruppen är mer värd än den andra. Om det är okej att säga så i Sverige i dag måste vi stå upp för alla människors lika värde, för jag vill inte veta vad som annars kan sägas i morgon.
Publicerad på arbetarbladet.se
I går var Åkesson ju med på Betnér direkt. Jag twittrade lite då. Förvånansvärt få killar (det är alltid killar) som ändå skrev arga saker om det till mig. Med undantag en kille som alltid ska skriva, gärna lite nedlåtande och anspela på att jag är tjej.
Och så en lokal SD-företrädare.
De ville veta om jag tyckte som Gudrun Schyman, att svenska män och talibaner var samma sak. Detta med tanke på att jag nämnt patriarkatet. Mitt svar: det behöver inte vara bra i ett land för att det är bättre än i ett annat. Talibanförtryck och omfattande kvinnomisshandel i Sverige är givetvis grenar på samma träd.
Jag frågade om hur t ex distriktsstyrelsen för Sverigedemokraterna i Gävleborg ser ut, om man ser till kön. Fick följande till svar:
Och nej, jag visste verkligen inte hur det såg ut. Hade jag vetat hade jag inte frågat. Men nu har jag kollat! Enligt deras hemsida är den ordinarie styrelsen på sju personer. Samtliga män. Jag sitter inte på tåget och är chockad precis.
Och motiveringen till hur det blir så här ju så fantastisk att jag dånar. Det är för att ingen i styrelsen är heltidsarvoderade. Hoppas någon gång i livet kunna förstå hur det argumentet händer ihop.
Uppdaterat på em: Jag har nu frågat ungefär fem gånger hur det här sambandet ser ut. Inte fått svar, men en uppmaning om att gå med i SD om det är så viktigt för mig att de är fler kvinnor.
I dag bjuder livet faktiskt på någon liten timme i hemmet. Blev glatt överraskad över att det dessutom var städat! Det gjorde jag själv förra veckan, men hade hunnit glömma det.
I dag har jag haft träff med min mentor, visat runt klass från Sörbyskolan på riksdagen, åkte hem och fått intro i mitt nya uppdrag i styrelen för Arbetarbladets Intressenter AB. Gjorde en kort inspelning på Radio Gävleborg och hade sedan möte med nya styrelsen.
Kvällen var medlemsmöte med Socialdemokraterna i Gävle. Vi pratade budgetarbete i kommunen.
Såg Åkesson som gäst hos Betnér. Jag har just nu bara naivt, elaka saker att säga om det. Det är barnsligt så jag låtsas som att det inte hände.
I dag är en stor dag. Den 21 maj 2012 flyttar jag min blogg hit efter nästan sju år på annan plattform.
Jag har fått med mig alla gamla inlägg men tyvärr inte tillhörande kommentarer eller kategoriseringar. Det är okej ändå! Fat lite drygt med kategorierna.
Det ska snickras och fixas och ordnas och sånt. När jag har lust med det.