Det har varit innehållsrika dagar i Norrala. Skämmigt nog tre middagar från pizzerior (pizzerior har inte bara pizza som bekant!), träffat mina yngsta och äldsta släktingar som bor där, varit ute länge i de fantastiska sommarnätterna, läst, hängt med djur, ätit glass, jobbat heldag med storbalar, fikat på Ringa Gård med mamma och sovmorgon. Sara och jag gick Kulturstigen i Kungsgården mitt i natten och det kändes bra.
Lill-Anton och hans kokompisar, utsikt från gården, Bertils balar, Liz.
När jag kom till Norrala i torsdags var det bara att byta om och följa med mamma till mjölkningen. Korna är inte på gården just nu utan på sitt sommarbete.
Kor är så underbart vackra. Fina och lite luriga. Här softade de i väntan på mjölkningen. Fjällkorna sticker ut lite med sin extrema söthet. För er noviser så är det se som är lite mer vita än de andra.
Den här kon var lite blyg för att ta en gruppbild och då får jag respektera avstånd. Vet ju själv hur det är när folk ska hålla på vara när fast man inte vill.
Alla skulle in i lilla mjölkfållan i väntan på sin tur att mjölkas. Jag hade inte stora framgångar med att driva in. Skyller på hettan och att vi var tidigt ute den dagen. Å andra sidan, när mamma kom så gick det tydligen väldigt bra att gå in.
Det här med lite lurig. Den här kon kände för extra kraftfoder och hittade vägen till det. Gå ner på knä i båset och sträcka sig ut. Fina, fina kor!
Till skillnad från en tisdag i Almedalen då. Jag är inte intresserad av att utvärdera arrangemanget. Det har varit roligt när jag har varit där är, det känns också skönt att vara hemma. Min kollega Eva-Lena Jansson skriver om hur hon upplever det HÄR.
Jag har inte riktigt tagit in det, men 2014 och allt valarbete och allt efterarbete både i riket och i Gävle har tagit oerhört av mina (och mina kamraters) krafter. Jag har varit rätt trött. Det är det främsta skälet till att jag valt bort Visby med de magiska solnedgångarna. Men självklart kollade jag Stefans tal från soffan och via sociala medier följer jag en del som händer. Ser att min kollega Åsa Lindestam i vanlig ordning gör bra grejer.
I dag har jag gjort lite små ärenden, ätit lunch på Markus balkong, långpromenerat, lyssnat på en fem-sex avsnitt av Stil (är nu på våren 2008), läst samt planterat en del skott jag haft stående i glas på köksbordet. När det ligger värme på balkongen får en del växter komma ut.
En annan växt som doftade fantastiskt under min promenad var den här.
Den här boken har med rätta fått mycket uppmärksamhet. Har inte fått mycket läst veckan som gick, men avrundade den här på tåget hem i går.
Axelssons historia växlar mellan nutid i Sverige och dåtid i Sverige och i Europa under andra världskriget. En av alla som fördes till koncentrationsläger var den romska Malika. På vägen väljer hon av en händelse den judiska identiteten Miriam.
Allt hon bär med sig tynger ständigt. Stora delar fortsätter vara hemligt när hon formar sitt liv i Sverige. Varför?
Det mest grundläggande, hur vi ser på varandra, är den röda tråden i boken. Om du inte läst är det dags.
För ett tag sedan fick jag en fråga på Twitter om det verkligen är rätt att en riksdagsledamot är medlem i en ”lobbyorganisation” apropå mitt medlemskap i IOGT-NTO och om det är att representera väljarna. IOGT-NTO är ingen ”lobbyorganisation”. Det är en organisation som kom till Sverige 1879, blev en enorm folkrörelse och i dag kan verksamheten kort beskrivas:
”IOGT-NTO verkar för att minska bruket av alkohol och narkotika, i Sverige och i andra länder, för att därigenom bidra till mänsklig välfärd och trygghet. Vi anser att alkohol och andra droger hindrar människor att leva ett fritt och rikt liv – och att de motverkar både individens utveckling och samhällets.”
Jag har varit medlem i rörelsen sedan 1992 och aldrig på något sätt hymlat med det, tvärtom. En av de saker som ”väljare” uppmärksammat och i samtal lyfter som positivt. Jag är medlem i IOGT-NTO för att jag tycker som organisationen. Jag tycker inte som organisationen för att jag är medlem. Värt att poängtera.
Inför den här kongressen fick jag frågan att vara mötessekreterare på UNF:s kongressförhandlingar tillsammans med en bunt andra och så ett gäng ordföranden i presidiet. Jag tackade ja. Jag visste att det skulle bli slitigt, men ingen upplyste mig om att jag skulle sitta i ett tornrum till halv fem på söndagsmorgonen för att göra slutjusteringen. Å andra sidan hade jag gjort det ändå. Det är så värt att få umgås med människor som är tjugo år yngre än mig, som vill och kan.
Bilder från förhandlingarna i de två olika salarna vi använde.
Och den där tidiga morgonen. Vi jobbade, justerade, läste, åt godis, väntade och fick slutligen skriva under.
Kongress är inte bara förhandlingar. Det är invigningsfest, och den här gången med riktigt fantastisk buffé också för alla som inte vill äta djur. Kanske en av de bästa festmiddagar jag ätit i hela mitt liv. Räckte för att välja glädje hela veckan! Här är Ullie, jag och Anders på väg till festen.
Kongress innebär också att träffa människor som jag varit bekant med i upp till tjugo år. Större delen av mitt liv har jag träffat dom ibland ofta, ibland mer sällan. Vi bor i hela landet, gör helt olika saker men har samma engagemang. Det är människor som betyder väldigt mycket för mig, som det är med människor man känt länge, som vet vem man är. Som jag sett utvecklas, som sett mig utvecklas. Som jag bråkat med, men också fått den bästa stöttning. Anders är en av dom.
En relativt ny tradition är så kallad ”nagelfest”, där jag och Ullie ser till att alla som önskar får lacka naglarna i passande färg. Väldigt trevligt inslag på nattcaféet. Som för övrigt var ett superbra nattcafé.
Jag fick också ett riktigt ärofyllt uppdrag. Varje avgående förbundsstyrelse håller en show. Det är ett sätt att tacka varandra för de två åren man arbetat tillsammans och bjuda på allas personligheter till medlemmarna. I år var konceptet sådant att det krävde en jury och tillsammans med tre andra fick jag frågan om att ingå i den. Att 12 år efter att själv ha lämnar förbundsstyrelsen få finnas på scenen i detta sammanhang var så roligt. Och jag hade väldigt kul med mina jurykamrater.
Utifrån mitt uppdrag hade jag tyvärr ingen tid att kika på vad IOGT-NTO ägnade sina förhandlingar åt men har noterat en ny ordförande. Johnny Mostacero. Lycka till i arbetet för människors frihet!
Alla bilderna i inlägget har jag fått löfte att låna av en av mina roomies i Lundh, Wilda. Hon har massa fler bilder på sin blogg.
I fredags nåddes jag av ett besked som är ett sådant ingen någonsin vill ha. En ung människa i Markus familj avled till följd av en olycka.
. Jag tänker på alla de som fanns närmast henne och på vad de nu har att hantera.
Daniel Olsson (S) som var fullmäktigeordförande förra mandatperioden berättade att när han var på träffar med andra på samma post handlade diskussionerna ofta om hur man får till en ”livlig” debatt så att mötet faktiskt innehåller något. Daniel kände inte igen sig i de diskussionerna för att uttrycka sig milt.
I Gävle börjar kommunfullmäktigemöten i Gävle sedan några år tillbaka klockan 09:00 och ska ha sluttid 17:00. Det som inte hinns med skjuts upp. Väldigt ofta får saker skjutas upp.
Gävle kommunfullmäktige innehåller 65 ledamöter. Jag tycker det är bra att det är en snacksalig samling. Med somliga förbehåll. Min begränsade erfarenhet har lärt mig att det finns ledamöter som ÄLSKAR att vara i talarstolen. Som mer än gärna tar upp plats och verkar tycka det är självklart att alla vill höra just den ledamotens åsikt helst flera gånger i varje liten fråga. Den värsta jag upplevt finns inte längre med i vår politiska församling, och inte heller på andra nivåer sen hen verkar ha gjort sig omöjlig också där.
Oavsett vilket så kan debatter bli för långa, som debatten om mål och ramar i går. Ja, det finns talartidsbegränsning och det är bra. Men alldeles för många har aldrig hört talas om det jag brukar framhålla ”kort och kärnfullt i talarstolen”. Budskap och argumentation vinner sällan på att repeteras om och om igen i ett sådant forum.
En annan lärdom är att rekvisita nästan aldrig är rätt. Linjen mellan briljans och galenskap är hårfin och det är inte många som kan hantera den. Nuvarande kommunfullmäktiges ordförande Eva Älander (S) fick igår tillfälle att poängtera att förhållningsorder för vad som får tas med i talarstolen kanske behöver aktualiseras.
Min egen önskelista bestod bland annat i en liten ponny och en gigantisk godisskål som kunde skickas runt. Fick (lyckligtvis kanske) vänta förgäves.
I går vad tanken att likt andra år köra klart alla ärenden utan tidsstopp för att ha dem klara innan sommaren. Det föll ut så att vi avrundade vid klockan 19, men cirka 20 ärenden kvar och ska ha ytterligare ett kommunfullmäktige i sommar med återremitterat ärende och dessa. I går kändes det som rätt beslut att skjuta resten dit, i dag inte särskilt. Blir spännande att se hur det funkar med ett möte som inte legat i plan sedan länge. Innan 3 augusti ska det vara och jag hoppas att det inte krockar med annat jag har planerat. Tror många känner lika.
Var det kul att sitta i Spegelsalen tio timmar med lunchavbrott och någon paus? Inte särskilt. Jag har sagt att jag har för mycket livslust för att vara bekväm med så långa möten i så tråkig form.
Tonen är dessutom stundtals väldigt tråkig. Ett exempel är moderaten som ”provokativt” gillar att kalla miljöpartisten för socialist (lite kul sådär) eller kalla S+V+MP-samarbetet för mörkrött. Ett klumpigt retoriskt knep. Om jag ska spekulera tror jag inte V själva tycker att helheten är särskilt mörkröd och S i Gävle ses inte precis heller som mörkrött i jämförelse med andra. Men allt för en lite osmaklig show antar jag! Vi ser olika på uppdraget.
SD fick flera gånger frågan hur deras budget kan ses som väl grundad utifrån att de hänvisar till siffror som inte existerar i verkligenheten genom att hänvisa till avtal i omfattning som inte existerar. Hade jag varit journalist hade jag gjort en grej av det. En S-budget som varit lika svävande hade sågats vid fotknölarna och Jörgen Edsvik hade fått löpa gatlopp.
En särskilt kul sak i debatten var när en Allians-företrädare äntligen talade om vikten av att synas med Gävle utanför Gävle. Han förespråkade mässor till exempel. Allt sådant som Alliansföreträdare i kommunen brukar rata. Gävlepolitiker ska vara i Gävle och ingen annanstans. Vilket blir lite klurigt för de företrädare för Alliansen som nog ändå förstår att alla goda idéer kanske inte bara finns på hemmaplan. Glädjande därför att Inger Källgren Sawela i sitt inledningsanförande gjorde en grej av att Alliansen har ”omvärldsspanat”. Verkligen? Det känns tryggt. Anar jag nya tider?
Så vad är då trösten när röven nöts? Förutom att det är en ursäkt för att äta choklad. Det är att demokratin kostar det här. Demokratin kommer inte gratis och måste hela tiden erövras och jag tänker inte nöja mig med att överlåta åt andra sköta det. Det är mitt ansvar att bidra på olika sätt. Just i går handlade det om det här långa mötet. Det är inte jättekul. Men andra dagar är det så roligt att hjärnan hoppar av glädje. Utvecklande samtal med personer som intresserar sig för en särskild utvecklingsfråga, brainstormande med partikamrater, att se någon stolt första gången stå i talarstolen eller få en insändare publicerad. Att själv komma till nya insikter utifrån ett politiskt föredrag slumpat på Utbildningsradions hemsida eller en artikel.
Som av en slump snubblade jag över ett blogginlägg av Calle Fridén på morgonkvisten. ”Att ha åsikter på nätet är inte politik på riktigt” är rubriken, Innehåll i urval:
”Jag brukar fräsa det åt folk som slentrianmässigt gnölar om värdelösa politiker: ta ett uppdrag själv då, om du tror att du duger till det. Leta upp ett parti som du kan känna dig hemma i – har du tur är det ett parti som saknar folk till mandaten så det är enkelt att få plats.”
”Inte heller är ärendena särskilt spännande. Det är cykelvägar, öppettider, kommunala avloppsledningar och regionplaner. Inte alls säkerhetspolitik, eller feminism i det globala perspektivet, eller invandring, eller kärnkraft. Det är tvärtom bara väldigt vardagsnära och konkret.”
”Uppbokad varje kväll vissa veckor, och inte alls med betalning. Största delen av Sveriges politiska liv är fortfarande ideellt, på fritiden, på kvällar och helger. Människor som har helt vanliga jävla jobb vid sidan av. Utan att skriva om det, utan att jaga ”klick” på nätet. Som inte kräver en parad varje gång de haft en åsikt hemma på kammaren.”
”Du kan ju tänka på det, nästa gång du delar nån idiotartikel på nätet. Nästa gång du drar alla politiker över en kam. Nästa gång du efterlyser att ”nån” ska agera, göra något, säga ifrån. Om du själv skulle vara så jävla mycket bättre? Hemma i soffan, framför datorn?”
Gefle Dagblads text om debatten. Arbetarbladets text.
För övrigt efterfrågades allsång i Gävle i samband med ett medborgarförslag i går. Så himla skönt att fantastiska Carina Blank (S) ska leda sådan!
I går hade jag finbesök av en av systrarna. Den med vegansk läggning.
För att fira testade jag två nya saker. Maränger gjorda på kikärtsspad (istället för ägg). Jätteenkelt och gott. Som maräng helt enkelt.
Och så kladdkakan på svarta bönor. Nästa gång kommer jag att toppa den med smält choklad och nöthack. Supergott med vaniljsmakande havregrädde.
Ser att efter onsdagens Kalla Fakta om förekommande djurplågeri i Sverige och bristerna i påföljder, har delar jordbruksbranschen lyft statistik på hur ovanligt det är, hur hårt de jobbar med djurhållningen osv. Det i sig är absolut sant på de allra flesta håll.
Jag tycker att det vore mer konstruktivt att dels fördöma de brister som förekommer, oavsett stort eller litet antal, dels medge att det är illa när uppenbart plågeri inte leder till straff utan kan fortgå. Det är alla inom branschen förlorare på, inte bara de drabbade djuren utan även alla duktiga, pålitliga företagare. En önskan om att så att säga få rättning i leden borde det vara det de anstränger sig att få till.
Jag har läst de här de senaste dagarna.
Hjulström skriver dråpliga och skojiga böcker där hon skildrar olika karaktärer med stor värme. De känns lite twistade, men när jag tänker efter så är det ju rätt många twistade runt om oss. Den där riktiga surpellen som bara ser livet i svart, men också dennes glade tvillingbror. Irene ledsnar på det där med att projektleda sin familj med otrogen karl och bortskämda, surmulna tonåringar. Fattar man ju. Ett skojigt äventyr om det.
Cedervalls sista i serien om Hervor och Mirjam. Ungefär så mycket fantasy som jag klarar av. Här i form av att Hervor är lite häxa. Allra mest gillade jag att få lära mig lite om hur det fungerar med brevduvor. Det är sånt som händer när man läser böcker, oväntat och kul.
Både de här passar riktigt bra in i kategorin ”semesterbok som går fort och är kul och inte kräver något av mig som läsare”. En kategori jag gissar är rätt frekvent i dessa tider.