Lyxvillor, gods och snabba sportbilar. Det var rubriken Expressen använde på en artikel där de ”granskade” ett antal socialdemokratiska män och deras förehavanden efter att tiden i den politiska hetluften är över.
Det finns en del att säga om artikeln och hur den är uppbyggd. Som relevansen i att slå ihop ett antal personers inkomster under ett antal år, att skriva om partners inkomster osv. Persson målas upp som att han inte vill prata om sina pengar genom att inte öppna dörren. Jag vill inte spekulera i hur påflugen journalisten var i hans hem. Att en del av mina partikamrater uttrycker sig klumpigt ligger det något i, men det är en annan diskussion och var och en får själv svara för sina sägningar.
Artikeln har delats i sociala medier, av både socialdemokrater och icke socialdemokrater. Med lite olika syften.
Jag har gått och funderat på det där några dagar. Vad är budskapet? Är det en princip att inte socialdemokrater (med eller utan uppdrag) får tjäna någon större mängd pengar? Om vi vänder på det, hur brukar det låta när till exempel f.d.. ministrar och ledamöter inte tjänar pengar efter politiken utan väljer att leva på politikerpension? Ni vet svaret på den.
Och alldeles när jag gick och vände och vred det här som skavde så publicerar Stig-Björn Ljunggren en text som jag tycker fångar väl min egen syn. Inte bara min så klart, för socialdemokratin fanns långt innan mig (tack för det, annars skulle jag inte sitta i Sveriges riksdag och skriva detta). Ljunggren lyfter fram texter som fångar essensen. Jag tänker inte återge dem alla. Det är bättre ni klickar och läser Ljunggrens inlägg.
Den här snutten dock:
Socialdemokratin vänder sig därför mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.
Jag har verkligen inga problem med att människor tjänar pengar. Så länge de betalar sin skatt som de ska eller fifflar på nåt sätt. Vi har många exempel på de som inte skött det i dessa dagar och det som de har gemensamt är att de har väldigt mycket pengar och därmed verkar tro sig stå över system som gäller andra.
Jag blir superglad när folk driver framgångsrika verksamheter så länge de inte utnyttjar sina anställda (om de har några) på något sätt eller bedriver sin verksamhet på ett sådant sätt att den är oetisk på andra sätt. Vi behöver människor som vågar, som orkar och lägger ner själ och hjärta i det. De flesta företag i Sverige är ju inte stora och multinationella, tvärtom.
Vårt samhälle har skapats (efter hårt slit av S genom tiderna) bland annat för att en sådan som jag (född arbetarklass, utan föräldrar som pluggat eller hade massa cash) ska ha en chans att bli riksdagsledamot, likväl som den som föddes förspänt. I dag går vi sida vid sida i riksdagskorridorerna. Tack vare en jävligt bra svensk skola som innefattar alla, en sjukvård som håller oss alla rätt friska och bibliotek där kunskapen blir allas. För att ta några exempel.
Min grundsyn är att jag vill att alla ska kunna känna en trygghet i sitt liv och ha reell känsla för att allt är möjligt om man vill. Till exempel har vi ju vårt studiemedelssystem som gör att alla har möjlighet att plugga vidare.
Studiemedel är ett bra exempel, för helt nöjda idag är ju jag och socialdemokraterna inte. När samhället blir rikare måste vi också utveckla möjligheterna. Därför vill jag göra förbättringar i studiemedelssystemet. Till exempel att kanske både höja totalnivån och öka andelen bidrag. För de lösningar vi en gång hittade på måste givetvis utvecklas.
Att bygga samhället så att det funkar skitbra för alla är min grej, inte att bekymra mig över att några tjänar pengar. Socialdemokrater eller inte När det tjänas mycket pengar har de att bidra med mer, enkelt och bra.
Att en skattande socialdemokrat väljer att lägga pengar på boende eller bilar eller väskor … kunde inte bry mig mindre.
