Sedan jag flyttade hemifrån har jag aldrig använt fenomenet hushållspapper i mitt boende. Vet ej varför men saknar det aldrig. Istället använder jag kökshanddukar frekvent.
På second hand finns ofta jättefina. Oftast oslitna och inte sällan med broderade monogram. I dag köpte jag sju stycken. Fem kronor styck. Högsta kvalitet.
Det är mitt bästa tips att köpa i andra hand.
Vi var några Socialdemokrater som skrev om vikten av Folkhögskolor och den verksamhet de bedriver där.
På detta svarar Sverigedemokraterna ungefär precis så som den som hade orkat fantisera hade kommit fram till.
En bärande tanke hos SD verkar vara att Folkhögskolor utbildar till arbetslöshet. Folkhögskolor ger sk allmän kurs. Citerar från Folkbildningsrådets hemsida: ”Allmän kurs vänder sig främst till dig som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning och är ett alternativ till komvux. Totalt deltog 12 420 personer i Allmän kurs 2014.”
Vi vet att det som många gånger är gemensamt för människor som är arbetslösa, är att de saknar gymnasieutbildning. Den kan man få på folkhögskolor. Precis som vi väl vill?
SD skriver:
”I takt med allt fler är arbetslösa vidgar folkhögskolorna sina kurser de erbjuder och grupper av människor som erbjuds att studera. I Bollnäs kan du som är intresserad av musik med fördel studera och fördjupa dig i ditt intresse. Vid Forsa folkhögskola kan du i sommar utbilda dig i att väva eller i ”basal kroppskännedom, zenmeditation och att få rikta blicken omväxlande inåt och utåt.” Vid Västerbergs folkhögskola kan du som är intresserad studera broderi eller dansa jitterbugg till swing jazz.”
Det är tydligt att SD missat att självklart måste vi sätt att föra vidare vårt kulturarv (som de annars säger sig värna) i form av bland annat hantverk och musik. Människor som har ett intresse för det hittar här ett forum. Vad är problemet?
Vad gäller kroppskännedom som jag upplever att SD närmast raljerar om, är det som att de inte alls känner till att människor drabbas av diverse sjukdomstillstånd där vägen tillbaka till något som liknar det liv de hade innan, kan vara just en sådan kurs. Okunnigt att tro annat.
I går besökte jag och Åsa Wiklund Lång, kommunalråd i opposition i Gävle Ponnyklubb. Den fina anläggningen i Skogmur har funnits i två och ett halvt år och där finns 30 ridskolehästar och ca 400 elever i veckan går kurser hos klubben. Gävle Ponnyklubb arrangerar tävlingar, engagerar många barn och unga samt håller kurser för funktionsnedsatta. Det finns ingen brist på engagemang, idéer och aktiviteter men något man önskar är mer utrymme för att bland annat kunna arrangera fler och större tävlingar.
Tack till Anita och Patrik som tog emot oss.
På bilden gjorde Klara oss sällskap.
Ni kanske tror att guldhamster är ett enkelt husdjur.
Det är en definitionsfråga. Till exempel kan det vara så att man rensar golvet på sin klädkammare, ställer in massa hamsterleksaker och ser nogsamt till att dörrhålet är förtäckt tillräckligt högt. Man går förbi, hamstern kilar runt och leker. Man går förbi. Ingen hamster.
Jag letar igenom allt som fanns på golvet som man kunde vara i. Börjar leta ute i resten av lägenheten för att då måste hon ju ändå ha trängt sig ut på något sätt. Hittar ingen hamster. Stänger av alla ljud för att lyssna in små, små tassar. Hör inget.
Väntar surmulet. Killen kommer. Han går en runda. Ser att det rör sig i mina kläder som hänger på klädhängare minst 80 cm över golvet i klädkammaren. Uppe på kläderna sitter hon! Går runt på dom.
Jag har inget svar.
Men hon är så galet söt den där Nickel. Lite väl superkraftig och äventyrslysten bara.
Då har jag inte ens berättat hur hon samma kväll tog sig ur buren.
Margareta Larsson, invald för Sverigedemokraterna i riksdagen, (som bott i Gävle) uppmärksammas just nu för att hon som rikdagsledamot inte gör någonting i uppdraget men ändå väljer att behålla sin riksdagsplats och därmed också får ut sitt arvode som är 62 400 före skatt. Förmodligen är alla ense om att det är förkastligt. Det är ett hån mot alla på något sätt. Hon slingrar sig dock inte utan medger att det hon gör inte är bra men hon gör det för att hon kan göra det.
Det är helt omöjligt att försvara ett sådant beteende.
Ett politiskt förtroendeuppdrag är inte ett jobb att jämföra en en anställning. Därför är tex vokabulären annorlunda, det är ingen lön kopplad till utan ett arvode.
Mina erfarenheter är att politiker som är arvoderade på heltid är igång långt mer än en vanlig ”heltid” på 40 timmar i veckan. Det är dagar, helger och kvällar och ett slags ständig jour. Detsamma gäller andra som är arvoderade på tex 50 procent. Det är i praktiken inte en tidsangivelse, utan en mkt grav uppskattning för hur stora uppdragen är i förhållande till varandra (olika nämndsordförandeuppdrag exempelvis) snarare än vilken tid man behöver lägga ner. Det finns egentligen inget som heter ”ledig” för en heltidsarvoderad, man är alltid så att säga i tjänst.
Som riksdagsledamot, eller fullmäktigeledamot för den delen, är man vald som person. Absolut under partiflagg men platsen är din personliga och ingen kan tvinga dig att lämna den. Däremot, om ditt parti skulle be dig av något skäl, gör de flesta personer det i någon slags överenskommelse. Men det finns inget som kan jämföras med avsked, sådär som vid en anställning.
Egentligen har en förtroendevald riksdagsledamot ingen chef. Jag kan ju skoja om att Stefan är min, men det är jag som är min egen chef.
Visst kanske man kan villkora saker på andra sätt, men att börja spalta upp vad en förtroendevald exakt ska göra och exakt hur lång tid och när blir en klurig historia. Och vem ska bedöma i slutänden annat än den sanna uppdragsgivaren som är medborgarna?
För den som aldrig varit i den förtroendevalda världen förstår jag att man vill dra paralleller till anställningsförhållanden, men ett förtroendeuppdrag är något annat. Och med det sagt är det ju tydligt att Larsson har förbrukat sitt förtroende, men hon har getts det på fyra år och hon verkar nu ska utnyttja det. Med det sagt; välj företrädare med omsorg.
Jag vill återigen betona att av alla de politiskt förtroendevalda och arvoderade som jag känner på olika politiska nivåer jobbar alla långt över den procent de är arvoderade på. Sådant uppmärksammas nästan aldrig i media.
Margareta Larsson är ett undantag som bekräftar regeln om hårt arbetande heltidsarvoderade politiker.
… har veckan rullat på med både det ena och det andra. I går torsdag hade JU debatter och jag debatterade följande: 
Det jag gör på bilden är att jag redigerar höjden på talarstolen innan jag sätter igång.
Efter debatterna var färdiga, vi var rät överens i frågorna, så for några av oss norrut med flyt (alltid nervpirrande) och landade i Umeå efter 22. Då var det regn och regn var det länge sedan jag träffade, uppfriskande.
Lade mig nästan direkt, men blev peppad av att hotellet hade hantlar i varje rum och eftersom jag lärt mig en del hantelövningar körde jag ett gäng innan.
Justitieutskottet åker runt till alla sju polisregioner och i dag var det alltså Nord som gällde. Näst sist ut så att säga, vi har Stockholm kvar. Regionerna lägger själva upp dagen, men de har kommunicerat med varandra så det är varierande och informerande. Vi träffar självklart också fackföreträdare. Just i Nord hade tyvärr inte Polisförbundet möjlighet.
Vi gick igenom ett fall de haft och framgångsrikt avslöjat en stor narkotikaförsäljare på nätet, vi talade om samarbete mellan poliser i olika länder och om medborgarlöften. Bland annat.
På bilden är några av oss, men vi var ett par till.
Nu sitter jag sedan någon timme på tåget. Min första gång sträckan Umeå-Gävle utan byte. Det ryktas om sämre väder hemma, men i Sundsvallstrakten skiner solen.
Av någon anledning har jag missat den här kristallklara texten: Liv eller småbarnsliv
Delar:
”Man får hoppas att samhällets massiva stöd till skapandet av nya människor inte kommer ur idén att människans mening är att ge avkomma och se den växa upp. Liv äger då bara mening som givare av liv. Biologiskt är det sant, men inte existentiellt och psykologiskt. Den nya människans liv har med den synen ingen mening för sig självt om inte det också ger liv, och så vidare i all meningslös oändlighet.”
”Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen. Då kan man verkligen sitta under träden om man önskar det, samtala med vänner, älska, tänka och arbeta. Och man hinner både tvätta, städa och handla mat själv.”