I går besökte delar av justitieutskottet polisregion Mitt på kontoret i Uppsala. Vi tog del av delar av det arbete som görs i regionen, hörde oss för om hur omorganisationen ligger till och om regionens olika förutsättningar. Väldigt bra dragningar och en viktig lunch med fackliga företrädare.

I dag har jag deltagit på en träff för S-kvinnor i Gävleborg och samtalat om både det enda och det andra. Kom hem runt tre och då somnade jag direkt.

Vaknade relativt nyligen till den glada nyheten att vi nu är några som ska åka till Malta i sommar. Jag ska se historiska saker, träna och sitta i skuggan. Det blir fint.

Jag är glad för den här veckans fina festligheter som varit. I torsdags en födelsedagsfest och i går en inflyttningsfest.

Trevlig helg på er nu!

I går var dagen inne! Sanna skjutsade oss till den duktiga uppfödaren i Andersberg och vi fick prat, mat och den lilla hamstern i en glasslåda.

Här packar jag upp henne.

Hon är född 15 januari och precis lagom stor för att flytta hemifrån. Jag har på sociala medier fått många frågor om hur hon kommer överens med Cindy. Guldhamstrar är solitärer, dvs de vill inte ha något sällskap. Alltså ska de inte träffas. Så CIndy kan inte bry sig mindre.

Nickel var vaken ungefär en timme, kollade runt lite innan hon kurade ihop sig och sov till kvällen. Då satte hon fart. Runt, runt, upp, ner … Men efter ett tag åt hon, kissade och drack vatten och taggade ner. Alla vet väl stressen när man flyttar, och dessutom för första gången ska sova ensam -även om man längtat.

Markus fotade:

I dag skriver Arbetarbladet om nya socialnämndsordföranden från Moderaterna som INTE delat rasistiska länkar, mest hundar.

Hennes uppdrag beskrivs som en tjänst.

Nyligen skrev jag med en annan medarbetare på tidningen som också använde ett uttryckt som om det politiska förtroendeuppdraget var att likna med ett jobb.

Ännu lite tidigare pratade jag med ytterligare en annan medarbetare där om arvoderingar, och insåg kvickt att kunskapen om hur arvoderingar och förtroendeuppdrag fungerar inte är tydlig. Det finns en bild av att en halvtidarvodering är att jämföra med en halvtidsanställning någonstans.

Så är det inte, och slarvig hantering av orden, kan tyvärr bidra till att stärka den bilden. Både hos journalisterna själva och hos människorna som läser.

Politiska förtroendeuppdrag är inga jobb. De är förtroendeuppdrag och inbyggt i det finns bland annat att de kan ta slut precis vilken dag som helst.

De är heller inte kopplade till att man förväntas jobba ett visst antal timmar. De är snarare kopplade till att utföra en viss arbetsuppgift. Hur hög arvoderingen ska vara för respektive uppdrag avgöras av kommunfullmäktige i varje kommun. I större kommuner tar uppdraget en himla massa tid och då är arvoderingen ofta högre. Liksom digniteten på uppdraget relativt andra politiska uppdrag i kommunen.

Mitt riksdagsuppdrag exempelvis. Det är ett heltidsuppdrag, men det betyder inte att det är 40-timmarsvecka som gäller och att jag håller koll på någon ”arbetstid”. För att arbetstid finns inte. Det är kopplat till att utföra förväntat uppdrag och det kan vi utgå från tar en himla massa mer tid än vad det är arvoderat för. Precis som alla andra arvoderade politiker jag känner i kommunen eller i regionen.

Just socialnämndens ordförande exempelvis. 50 procent. Tjugo timmar i veckan tar det, kan man ju tro då om man kallar det för ”tjänst”.

I det uppdraget ligger att bereda alla möten, genomföra möten, stämma av med förvaltningschef och andra chefer, ständig telefonjour, läsa skaplig mängd med handlingar och andra dokument, träffar med ordförandegruppen i Alliansen, arbeta mot det egna partiet, finnas tillgänglig för medborgare och media, massor av tankeverksamhet, besök i förvaltningens verksamhet mm.  Ni kan glömma att det räcker med tjugo timmar i veckan för att uppfylla det uppdraget. Så även om hon kommer att jobba deltid på sitt arbete, kommer hon att fylla resten av dagarna, kvällarna och helgerna med sitt uppdrag.

En kommun får så att säga ganska mycket för pengarna av sina politiskt förtroendevalda sett till den tid de lägger ner för den ekonomiska ersättningen.

Minns det journalister, ett politiskt uppdrag är inte en ”tjänst” lyder under samma villkor som en anställning.

Det hände, när jag var lärare, att jag drog på musik när det passade. En gång spelade jag Latin Kings första skriva och under ”Fint väder” frågade en elev ”-Men vad ÄR det här?” Tänkte inte på att de knappt var födda när skivan kom. Med Elgigantens reklam som gemensam referens föll allt på plats. De tyckte musiken var bra om jag minns rätt.

I går lyfte jag ”Ibland vill man bara försvinna – En bok om Dogge Doggelito” av Kim Veerabuthroo Nordberg från 2014, ur att läsa-högen. Läste de sista sidorna alldeles nyss till frukost. När jag släckte efter två i natt föll det vackraste av snöväder över Gävle (bonusinformation).

Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om boken.

Efter jag slutade att maniskt följa NKOTB (tack Gud för att det på den tiden inte fanns internet, hade blivit galen) har jag medvetet valt att inte snöa in på artister, inte lära mig deras födelsedagar och vad deras syskon heter. Knappt vad skivorna eller låtarna heter, jag lyssnar på musiken. Är bara ute efter känslan.

Jag gick ut högstadiet samma år som ”Välkommen till förorten kom”. Jag älskade den. Varenda låt var annorlunda än annan svensk musik jag hade koll på. I Norrala, och utan internet, hade jag väl iofs inte så stor möjlighet att hålla koll på någon spännande musikscen. Förmodligen inte intresset heller.

Hiphop hade jag börjat lyssna på. Enbart eftersom killarna i NKOTB sade sig gilla det. Så jag hade lite Public Enemy och lite Naughty By Nature (gillar mycket fortfarande) och tyckte att Marky Mark And The Funky Bunch gjorde tuff hiphop … Jag hade alltså redan en förkärlek för det här svängiga. Hade lånat lite böcker på bibblo om hiphop. Dansen, graffitin … Utbudet i Söderhamn var väl som det var men ändå. Om någon nu undrar varför jag drev fram motionen om laglig graffitivägg i Gävle för sex-sju år sedan? Kommunala byråkratin mal fortfarande och med nya styret kanske vi kan glömma det.

Att Dogge haft det tungt, med en fru som dött i cancer, hans svart taxi-körande och att musiken kanske inte funkat så bra efter TLK har inte gått att missa. Men jag har inte dykt i det.

Jag har fortsatt att lägga på de fyra skivorna (har inte den på spanska eller den som samlar singlar) med jämna mellanrum. De känns som hemma, så mycket har jag lyssnat på dem.

I dag är hiphopen väletablerad i Sverige och ifrågasätts knappt längre. Petter har blivit folkkär efter sin medverkan i Så mycket bättre. Jag blir som en sån där äldre gubbskivrecensent som noga vill poängtera att jag dansade till Petter back in the 90s.

Jag har lyssnat på allt som nämns i boken. Infinite Mass, Ken Ring, Ayo, Feven, Melinda Wrede (kanske nämndes hon inte) …

De senaste åren har jag knappt hunnit med musik, men tryckt in Fattaru, Snook, Adam Tensta, Fjärde Världen, Lilla Namo och Linda Pira. Jag har till och med en del av det på CD.

Så vad betydde TLK för en tjej från Norrala? Varför plöjde jag boken? Jag tror det hade med kontrasten att göra. Ihop med tidningen Glöd som Folkhälsoinstitutet var TLK det som jag trodde gav mig en bild av det som var utanför den egna kommunen. Det var helt enkelt något annat. Det skildrade en helt annan tillvaro än min. Bara en så enkel sak som att inte alla hade ursvenskt ursprung.

Under min skolgång var klasskompisar som inte hade rötterna väldigt djupt i Hälsingemyllan inte många. En och annan, men knappast så många att det fanns någon mångfald att tala om.

Allt som påminner om rasism äcklar mig. Liksom många andra likasinnade funderar vi en hel del på vad det är som gör att människor väljer det förhållningssättet till livet, att döma andra utifrån ovidkommande saker som hudfärg eller ursprung.

Jag är uppvuxen i en av de kommuner där SD varit som mest framgångsrika. Varför har jag vaccinerats från oförståndet? Är det drastiskt att säga att hårt lyssnande på Latin Kings förmodligen påverkat? Kanske till och med ihop med ett tydligt ställningstagande från killarna i NKTOB? Jag orkar inte rota i hjärnan men i en viktig uppväxtfas lyfter ens favoritmusiker konsekvent frågan om rasism och berättar enkelt varför det är trams. Klart det spelar roll.

Boken är stundtals riktigt jobbig. Det är inte kul att vara Dogge. En del skit rår han för själv, en del inte. Hur någon annan är funtad är svårt att få grepp om. Ibland är det ju till och med svårt att få grepp om sitt eget agerande.

Därför är glädjen stor när bokens sista stycke skildrar en rätt skön tillvaro för Dogge. Jag förstår att det inte säger något om hur han har det eller hur han mår i dag, men det är ändå det bästa bokslutet.

Så här på söndagen rullar jag ”Mitt kvarter”. Värt att notera skillnaderna i uppväxt, där jag växte upp fanns inga kvarter. Där bor man i byar.

Tänkte därför avrunda med en kort anekdot om mig och min vän Lawen. Vi sitter i riksdagen och i utskottet tillsammans och jag har förmånen att träffa henne ofta. I en av de första presentationsrundorna sade hon i ett sammanhang: ”Ni vet hur det är, alla har någon känd hiphop-artist i sitt kvarter”. Hon kommer alltså från trakten kring huvudstaden. Jag kände mig manad att upplysa henne om att i ett Sverige utanför Stockholms förorter ser det inte riktigt ut så. Lite senare skickade jag också henne en bild på ”mitt kvarter”. Närby. Med åkrar och traktor.

Det kan till och med vara så att jag fortfarande är den enda i Norrala som någonsin hängivet lyssnat på hiphop. Någon känd hiphop-artist härifrån får vi vänta på.

(Men vad som helst kan hända. Nu är min favorit Kitok. Från Jokkmokk.)

DET HÄR skrev jag om kött.

Fredag och lördag hade vi som är ordförande i en arbetarekommuner eller är ett S-råd i länet ledarutbildning här i Gävle. Väldigt givande, utifrån att jag fick med mig många saker att vrida och vända i huvudet. Den där påfyllnaden som det brukar talas om. Hur det kommer ut sedan får märkas.

Jag har hunnit med två träningspass och mycket Cindy-gos. Vi fotade oss i går kväll. Guldhjärtat!

I dag har min syster Sara varit på besök. Vi har firat en 40-åring och besökt diverse köplador. Jag talar inte om det så ofta men jag är läskigt förtjust i krukväxter och att fixa med dom. I dag köpte jag några nya (ibland förlorar man ju växtvänner) och ny kaktusjord.

Efter att ha provat en av Gävles nya restauranger och kom hem vid tio satte jag igång med några omplanteringar, främst då av kaktusar som jag odlad fram själv. Älskar det där med jord under naglarna.

Fram till lunch har jag närvarat på gemensam konferens för Gävleborg/Uppsala om olika aspekter av att välkomna nya människor till Sverige. Bra föredragningar. Fler, som tror de vet men inte vet, borde få möjlighet att höra korrekta fakta.

Stor cred till alla på Migrationsverket, kommunanställda och de i civilsamhället som gör stordåd.

Vågar jag ta i? Vågar jag stillsamt undra hur det är ställt med vuxna, kommunanställdas människors mejlkompetens? Ja, jag vågar!

Jag har ett konto i Gävle kommuns mejlsystem (eller vad det heter) utifrån mitt uppdrag som vigselförrättare.

En av de nytillträdda nämndsordförandena har gjort en tabbe och råkat mejla en fråga kring lönehantering vidare till X antal personer som jobbar i kommunkoncernen. Sånt kan hända, även om jag inte riktigt förstår vilken knapp hen kom åt.

Vad händer därefter?

Person 1 på den massiva listan SVARAR ALLA och berättar att hen inte har något med mejlet att göra, att det måste ha mejlats fel.

Person 2 känner sig manad att göra samma sak. Nu har alltså mer än tjugo personer valt att spamma ALLA andras mejlbox med liknande mejl. ”Jag jobbar som fritidspedagog, jag har inget med saken att göra, ta bort mig från listan”.

VARFÖR?

Något måste vara allvarligt fel i mejlkompetensen för att en sådan här sak ska hända. Person nummer nitton som glatt spammar vidare genom att SVARA ALLA, vad tänkte du?

Hur länge har vi nu mejlat varandra? Cirka 20 år. På tjugo år har otyget att ”svara alla” i tid och otid inte utrotats. I just det här fallet reagera alltså mottagarna på den enorma mängden av mejl man fått MEN istället för att bara chilla och därmed sätta stopp, markerar man sitt missnöje med andras hantering genom att vara ännu sämre själv.

Fullständigt obegripligt. Och ganska pinsamt.

Uppdatering en halv dag senare: Min inledande mening som innehöll en insikt om att detta kunde vara känsligt var alldeles korrekt. Person hörde av sig över Facebook (man, okänd för mig) som iofs snällt undrade varför jag vill racka ner på kommunanställda, ska inte jag som politiker ge dem utbildning istället? Jag svarade ungefär så här:

”Detta är eg inte en fråga bara för kommunen utan i massor av sammanhang jag finns i där det mejlas så just de här är knappast sämre än andra. Mer fenomenet liksom. Just det här fallet blev så extremt till antalet. Har inget intresse av att klanka på enskilda, berättade ju inte ens vem som gjorde första tabben trots politisk motståndare. 😉 Tänker att checken av personalens kunskap är en fråga för deras chefer. Knappat från KF-ledamöter. Vore ett märkligt styre. Ha en fin dag!”

Jag fick en tumme upp tillbaka så jag tror vi är vänner.

Svara alla-epidemier är ett riktigt otyg, det går inte att komma ifrån. Jag förstår att känsligheten i det här skulle kunna vara att det kunde tolkas som att jag ser ner på kommunanställda rent generellt. Never. Att jobba i bärande verksamheter är superbäst och jag har själv min profession som lärare där.

Men fenomenet finns överallt, och det här vara bara ett exempel. Riksdagsmejlen är precis likadan. Förra året svarade en f.d. minister på en inbjudan som gått till minst 349 stycken om varför hen inte kunde komma, med detaljerad beskrivning av familjeläget den dagen. Varje vecka gör någon annan ledamot samma sak. I lokalpolitikern blir den stora sändlistan olyckligt diskussionsforum för något som berör endast få.

Vi har mejlet i 20 år skrev jag. Vi inkluderar mig. Jag har också felat. Vi är alla mejlsyndare.

I dag försvinner den sk stupstocken i sjukförsäkringen. En viktig, human politisk förändring jag är väldigt glad över.

En annan sak som hänt i dag är att jag tillsammans med min kollega Patrik har träffat massor av elever på Färnebo Folkhögskola i Gävle. Vi har resonerat om allt från bussar till migrationspolitik.

Kvällningen har ägnats år möte med arbetarekommunens VU och lite historisk var det nog också att mötet ägde rum hemma hos mig. Detta på grund av att vi är mitt uppe i lokalbytet.

Jag tror det uppskattades att jag förutom smörgåsar också bjöd på kastrullpoppade popcorn.