Läraren Ute Stöckkmann som skriver till Fridolin.

”Det är orimligt att anta att bara var tionde ungdom i denna kategori  skulle ha skyddsskäl eftersom vi vet hur utsatta ungdomarna är. De flesta har afghanskt ursprung och de tillhör den diskriminerade minoriteten hazarer. Många har flytt från en flyktingtillvaro i Iran på grund av rädsla för att skickas till kriget i Syrien. Andra riskerade att bli dansande pojkar hos någon lokal klanledare, hotades av tvångsäktenskap eller flytt från talibanterror.

Den låga bifallsfrekvensen kan enbart betyda att ungdomarna systematiskt blir misstrodda, vilket omskrivs med att de inte kan göra sina asylskäl sannolika. Med dessa migrationspolitikens sannolikhetskalkyler skickar vi, med ditt goda minne, lovande ungdomar till en utsiktslös framtid, till en tillvaro utan respekt för liv och mänskliga rättigheter!”

Isobel Hadley-Kamptz skriver ledaren: ”Ensamkommande lever med konstant rädsla för döden i Kabul”

”Nu sitter de fast i byråkrati som till synes slumpmässigt skickar iväg en del av dem till Afghanistan, ett av världens farligaste länder. Detta oavsett om de kanske är uppvuxna i Iran och helt saknar familj och vänner i Afghanistan. Väl där kommer de hamna på gatan och sannolikt plockas upp av någon krigsherre som lättillgänglig kanonmat. Det här är alltså en framtid som tonåringar i Sverige och Dalarna just nu måste oroa sig för, utöver att försöka göra bra ifrån sig på nationella proven.”

Ett gott exempel på att rättssäkerheten i Sverige inte fungerar när det gäller det här. Tvillingarna får helt olika besked, en ska till Afghanistan, en får stanna i Sverige. I texten säger Migrationsverket:

”Migrationsverket har inte kommenterat brödernas fall specifikt men säger generellt att säkerhetsläget i Afghanistan är allvarligt. Att det är en lågintensiv väpnad konflikt. Men inte så allvarligt läge att alla riskerar att råka illa ut bara av att vara där.

– För att Migrationsverket ska bedöma att någon från Afghanistan är i behov av skydd krävs det individuella skäl. Att det finns ett hot riktat mot just den personen, säger Peter Mokvist som är rättslig expert i asylfrågor på Migrationsverket.”

Vill påminna om att alla svenskar rekommenderas att INTE åka till Afghanistan.

”Livet är för kort för att slösas bort på att ha tråkigt. Vi passar på att på ett glädjefyllt sätt arbeta för vårt folks befrielse.”
Nordisk Ungdom beskriver sina arbetsmetoder på så vis.
 I den här artikeln finns en film på när de ”arbetade” i söndags. ”Stolta, svenska, unga män” (min ironi) från Nordisk ungdom ger sig på en grupp som manifesterar för ensamkommandes rättigheter. Hat, hets och våldsamheter. De som manifesterar håller emot.
Jag har tittat på de här 15 sekunderna många gånger. Jag tänker på Falun på 1 maj där vidriga ideér förklädda i vita skjortor marscherade i räta led. Att våldsideologier tar plats kan vi inte acceptera. Det har vårt öppna och trygga samhälle ingen plats för.
Kanske är det inte så dramatiskt som i ”sista striden är här”, men den strofen har relevans.
Jag kan inte annat än hålla med den skrikande hjältinnan på filmen ”Gå härifrån!”.
Så här beskriver Nordisk ungdom det de gjorde: ”Nordisk Ungdom protesterade den 7/5 mot svenskfientliga krafter på Mynttorget i Stockholm. Demonstrationen som Nordisk Ungdom protesterade emot är en del i försöken att översvämma Sverige och Europa med invandrare från Mellanöstern med närområde.”
Våldsideologier och extremism är det som skrämmer mig. Upphetsade vita män i grupp som ger sig på lärare och socialarbetare som manifesterar stillsamsamt skrämmer mig. Samma män som vill få mig att tro att människor med en viss religion eller mörkare hud än mig skulle vara ett hot. De ser inte ens ironin i det. Hade inte räknat med den mentala förmågan heller.
Alla ska känna trygghet i vårt samhälle och de här männen och deras kamrater är ett stort och reellt hot. Vi backar inte.

”Ni tror väl inte på allvar att det finns parallella världar där människor med förtroendeuppdrag och människor utan förtroendeuppdrag lever vitt åtskilda från varandra?” Så skrev jag 2012.

Ständigt levande frågeställning.

För en tid sedan publicerade en av Gävletidningarna en artikel om terrorism på sin Facebooksida. Ni kan tänka er responsen. Ibland ger jag tid till de här kommentarsfälten (Som för övrigt är tvivelaktigt modererade av tidningarna. I en text om våld mot polisen stod till exempel kommentarer om att de personerna ska dödas, dvs direkt uppmaning till dödligt våld. Kanske är de kvar än, vet inte.) för att sakupplysa och nyansera en del.

Här är lite kommentarer på terrorismartikeln:

”Så du menar att det som XXX skriver är helt taget ur luften Elin Lundgren? Om så är fallet så kan du plocka bort dina stora skygglappar för dina ögon och se hur det ser ut i samhället istället för att köra ner huvudet ännu längre i sanden och neka till utvecklingen.
Du känns som samma pack som Mona Sahlin.”

Jag har skygglappar. Jag har huvudet i sanden. Jag följer inte utvecklingen. Jag är pack. På motfrågor, om hur de ser på det eller det gällande utveckling eller skäl till det finns inga svar. Bara fler personangrepp. Det är en uppvisning i nivå och kunskap det. Vi kan inte ha en samhällsdebatt som ser ut som den gör. Där personer som bara svingar vilt, och tenderar gå till personangrepp snarare än att ens vilja nå någonstans, blir kommentarsfältshjältar hos andra som har lika lite koll, och tycker mer än de vet, baserat på det de inte vet.

”Verkligheten Elin, är den du valt bort i.o.m. du blivit politiker. Då har du som alla andra politiker valt bort verkligheten och lever helst i en värld för er själva, med ert ego som viktigaste mål. Tyvärr Elin, ni skapar själva politikerföraktet.”

Hur ska jag eller andra politiker ens kunna bemöta den här typen av personangrepp? Varför tar en person sig rätten att säga någonting om min karaktär, något den inte har en aning om. Helt säker på att den har rätt antar jag. Valt bort verklighet. Lever för oss själva. Ego som viktigaste mål.

”Däremot har ni en tendens att bli väldigt egenkära och välja bort eller förneka verkligheten om den inte stämmer överens med er politiska agenda.”

Vore bra om folk förstod att engagerade människor ofta har väldigt mycket kunskap. Många lagt grunden till den långt innan någon slags ”politisk karriär”. Den som har ett politiskt uppdrag, olika på olika nivåer, tar möjligheten att göra väldigt många studiebesök i verksamheter, träffar så många människor det är möjligt och så vidare. Så förutom den egna ”verkligheten” så skulle jag säga att de flesta politiker aktivt tar stor del av olika delar av samhället mest hela tiden. Den som skriver som ovan, på vilket sätt har den personen en bredare bild än till exempel mig? Det finns aldrig några svar på det.

Godingen nedan är hämtad ur en annan diskussion i ett forum som jag är med i.

XX: ”Hur du röstat säger inte ett skit hur du är eftersom jag tycker att alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.”

Jag: ”Alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.” Du skulle behöva träffa mig. Eller någon annan som ständigt sliter med frågor om hur skolan ska organiseras, var nya bostäder ska byggas osv. Vi har inte tid med att ”ljuga så mycket vi kan”, vi är upptagna med seriös politisk verksamhet. Det där är en grav förvanskning av Sveriges över 40 000 förtroendevalda politiker. Klassiskt missnöjt, okunnigt ”köksbordssnack”.

XX: ”Tänker mer på de invalda som sitter ”däruppe” . De som har makten. De som kör över folket ”härnere”. Finns inget parti som inte ljuger och tyvärr är det ju folket däruppe som syns.”

Jag har funderat mycket på det där med många människors syn på det diffusa ”politiker” och  relaterat till det här med den utbredda bilden av att vi dels inte vet något om ”verkligheten”, dels är korkade.

Enkelt undrar jag hur mycket egen erfarenhet man kan kräva av en människa, om det är många erfarenheter som en person behöver ha för att förstå ”verkligheten”. Vad kan jag spalta för egen del när jag fyllt 38 år som kunde räknas in i verklighet? Gått i grundskola, gymnasium och plockat rätt många högskolepoäng. Varit aktiv i föreningslivet sedan jag var 14 år på många olika nivåer. Gått massa kurser. En mamma så ung att vi fortfarande bodde kvar hos hennes föräldrar när jag föddes, levt i en familj som inte varit kärnfamilj, haft en ”pappa” som skitit i mig (fortfarande gör, no hard feelings, det går bra ändå.), levt bondelivet, erhållit underhållsstöd, åkt buss till skolan skittidigt på morgonen, bott på landsbygden, bott i rätt stor stad, bott i hus, bott i studentlägenhet och i hyresrätt. Tagit körkort. Levt på studielån, brutit normer genom att avstå alkohol och kött och barn. Sommarjobbat och extra jobbat. Skrivit ledare, arbetat som lärare, suttit i ledningsgrupp på skola och varit generalsekreterare. Chefat över 25 personer. Har vänner/släkt med olika sjukdomar med hittills förskonad själv. Varit fritidspolitiker i sex år och heltidspolitiker i sex år. Varit sambo ett par gånger, levt med glatt hjärta och med krossat hjärta. Tränar hårt för hälsans skull eftersom min kropp älskar att lägga på sig fett. Läser massor av böcker. Allvarligt talat, förstår ni hur löjligt det här blir. Att jag ska legitimera mig genom att berätta sånt här. Återigen, ni tror väl inte att människor med politiska uppdrag har levt utan att ha levt?

Korkade är vi politiker också på olika sätt.

Min vice gruppledare i riksdagen, Berit Högman, skrev nyligen en statusuppdatering:

”Häromkvällen ringde en kvinna och råskällde i telefon. Mest upprörd var hon över att det finns statsråd som inte är högutbildade. Önskar att jag tagit hennes adress. Då skulle jag skicka den vetenskapliga studie jag nu läser som visar att svenska politiker är mer kompetenta än befolkningen i genomsnitt, att vi är representativa för befolkningen och att kompetens inte har med klass att göra. Viktigt för demokratin!”

HÄR är studien hon hänvisar till. Och det finns en längre variant på engelska. Här är en artikel om den. Utdrag ur den:

”Egenskaperna hos alla svenska politiker i alla kommunalval mellan 1982 och 2010 har kartlagts och studien har fått namnet Who becomes a politician? Där framträder en tydlig bild av svenska politiker som både intelligenta beslutsfattare och skickliga ledare. Jämfört med befolkningen i övrigt tillhör de den mest begåvade tredjedelen. Och ju högre upp i den politiska hierarkin desto mer kompetenta politiker.”

Tänker på ett tillfälle i höstas. Person i yttersta bekantskapskretsen hör av sig i en fråga. Jag svarar. Hen är inte nöjd. Jag skickar då länkar ett antal studier och andra dokument som bevisar det jag skrev. Personen fortsätter säga att jag har fel och att hen ”inte orkar läsa det jag skickar”. Varianter av det är inte ovanligt. Det är faktiskt under nivån av vad man kan kräva av varandra i ett upplyst land. Men jag förstår att det är förmätet att säga så, eftersom jag i min roll som politiker förväntas ta vilken skit (läs slöa påhopp på min person) som helst.

Jag skulle verkligen uppskatta att få prata om de politiska sakfrågorna istället för om mig och vad jag kan och inte kan. Det är hemskt märkligt, omöjligt, att behöva försvara sig själv utifrån ett slags diffust angrepp på att jag bara existerar och det är rätt provocerande när personer med tydligt bristande koll på hur saker i samhället fungerar tar sig friheten att kalla mig dum/korkad/idiot eller andra synonymer. I ett annat kommentarsfält när just ”du måste ju vara helt ointelligent” dök upp berättade jag att jag under hösten deltog i ett begåvningstest, det som används av psykologer, och det visade att jag var mer begåvad än 95 procent av befolkningen. Då fanns tydligen inte mer att säga, eftersom min begåvning var intressantare än den inledande frågeställningen.

Finns det inte politiker som är ”osmarta” då? Vad det nu är. Alltså, hela min massivt långa text handlar om att politiker är vanliga människor i en vanlig verklighet och jo, då finns också människor som kanske inte agerar eller beter sig på ett bra sätt. Visst gör det det. Men de utgör undantagen. Förstås. Det är också därför de får rubriker, för att det är avvikelser som hamnar i rubriker.

Låt mig avsluta med avvikelser och en annan syn på vad en del kräver av politiker. Det är Tomas Izaias Englund som skriver en ledartext om att ”vi behöver fler färgstarka politiker i riksdagen”. Som om politiken är en show, handlar om enstaka företrädare, om att stå ut, att stå över ett lag … Jo, tyvärr går det däråt med personval och andra inslag. Jag ogillar det. Laget är större än jaget. Det är inte så att en riksdagspolitikers insats för sin valkrets eller för sitt parti eller generellt hur bra den är kan utläsas ur några enkla parametrar. Det Tomas inte har en enda aning om är hur mycket arbete som görs av respektive ledamot i en riksdagsgrupp. Om han inte har mycket initierade källor, och det har han inte för då skulle han inte skriva den där texten på det där sättet. Journalister räknar sådant som går att räkna och låter påskina att det är hela bilden (ni vet, hur många motioner, tid i talarstolen, deltagande i voteringar). Men aldrig att de tittar på/frågar om hårt slit för partier i utredningsarbete, arbete i insynsråd, arbete med politikutveckling, arbete med omvärldsbevakning, kontakter med väljare eller annat som spelar avgörande roll.

Exempel: Jag har suttit i ett antal stora, viktiga utredningar under min tid i riksdagen. Lagt massor av tid och energi på det. Massor. En sådan sak syns aldrig i media hemma. Värt att tänka på.

Läsare, det här blev en lång text. Men verkligheten är sådan, den är lång!

Det kan ni fira med att läsa om när minister Morgan Johansson besökte Ecpat förra veckan. Då får ni också en snabborientering av delar av problematiken liksom lite om vad Ecpat gör.

Till ny ordförande valdes Kent Persson, tidigare partisekreterare i M. Jag valdes också om på två år till styrelsen. Ser fram emot det arbete vi ska göra. Så länge efterfrågan finns på barnkroppar måste motkrafterna verka.

Du kan bidra.

För att inget av det vi kämpat för kommit gratis

I dag går jag med tåget i Gävle, och lyssnar på Ardalan, Kim och Emma som talar i Gävle.

Det är inte viktigare att fixa i trädgården i dag.

I dag var vi några sossar som knackade lite dörr på Brynäs och pratade trygghetsfrågor. Folk är så trevliga!

Stefan Löfvens ord är de som passar allra bäst. Jag förmår inte formulera det klokare.

Man kan också tillägga att de redan har förlorat. Inte för att polisen gjort ett gott arbete, utan för att de valt den väg de valt.

I fredags, mitt emellan två vigslar som jag höll i ringde Arbetarbladet för att fråga. Där och då visste vi nästan ingenting. Nu kommer mer fakta varje stund.

Alla som gjorde insatser, alla som ställt upp visar precis vad som räknas.

Ni som använder detta för att fortsätta sprida ert hat, ni har också förlorat. Hatets väg är fel. Det visade om inte annat den ni hatar. Illvilliga handlingar mot andra, i det finns inget att hämta.

De direkt drabbade, anhöriga … Vi är med er.

Det är definitivt inte den första, och förmodligen inte den sista som HBTQ-personer flyr för sina liv. Nu gäller det Tjetjenien. Det talas om massarresterande och dödande.

Du kan också bidra. Varje krona osv.