Vilken bra helg det har varit!

Förutom att jag kommit ihåg att deklarera (har du?), så inleddes helgen med akademisk högtid på Högskolan i Gävle. Jag tog med min vän Daniel på middagen. Vi hade turen att få sitta tillsammans med högskolans rektor och hennes man, högskolans ordförande och landshövdingen.

Det var trevliga snittar innan. Kul att få ta ut dräkten!

På lördagen hade partiet en kursdag och den var både lärorik och trevlig. Efter det samtalade vi lite med Gävleborna inför 1 maj.

På kvällen hade jag tvättid. Det kanske inte låter lattjo, men om man har mycket tvätt plus svårt att få till en sådan tid är det både kul och nöjsamt.

Tittade på Avicii-dokumentären på natten och var så ledsen.

På söndagen sovmorgon, sconesbak, gym, promenad med studsmattehoppning och så avslutade jag helgen med möten med Socialdemokraterna i Gävle.

Det sista handlade om att fastställa vårt politiska program. Det var roligt. Återkommer med resultatet.

Foto: Linnéa Manzanares

Precis som min statsminister Stefan Löfven tycker också jag att det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad och inga människor ska utnyttjas, vilket vi ser en hel del otäcka exempel på i dag. Alla seriösa näringsidkare får problem med att konkurrera med oseriösa. Så ska vi inte ha det.
Däremot skulle jag aldrig välja att på en delningsbild från Socialdemokraterna hightlighta en text som ”Det är orimligt att det kommer tusentals personer varje år till Sverige för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra” som någon valt att göra åt Löfven.
Varför skulle jag inte det?
Som förtroendevald tycker jag så här:
 Huvudproblemet på arbetsmarknaden är inte personer som kommer till Sverige för att jobba. Det är de oseriösa arbetsgivare som generellt skiter i vad som är tillåtet och inte. Det borde stått på den delningsbilden.
 Det är lätt att tolka det här generellt som att icke-svenskar inte är välkomna i Sverige. Det tycker jag att de är.
 Det gjordes under hösten en annan olycklig delningsbild som lätt kunde tolkas som att asylsökande generellt är säkerhetsproblem. Det stämmer inte och delningsbilden plockades bort. Den här är i samma härad, att peka ut ett vi och dom. Det är grumligt och inget S ska ägna en millisekund åt. Någonsin.
 S valstrategi handlar om att vinna tillbaka besvikna som röstat på SD samt sk blockbytare. Någon tänker förmodligen att detta lockar åtminstone en av de grupperna. Men vad händer också? Det får en väldig massa vettiga, varma, humanistiska S-väljare att undra om vi tappat något? Vett och sans i retoriken till exempel. Kommentarerna på Löfvens uppdatering visar det.
 Och i sak att fundera över. Varför söker inte arbetslösa de jobb som åsyftas? Det står dem fritt att göra det. Men det verkar inte ske. Ska jobben då inte bli gjorda? (Självklart till rätt villkor).
Väljer att dela min utskottskollega Petter Löbergs bild från i veckan.

I senaste programmet av Plånboken (Konsumentprogram i P1) så talade man om de ekonomiska kunskaperna hos människor. Finansinspektionen har undersökt.

När jag undervisade i matematik ifrågasatte eleverna ofta ”MEN VAAAAAARFÖR SKA VI KUNNA DET HÄR?”. Matematik är bra för väldigt mycket men ett av kälen är för att slippa bli lurad. Mycket i våra liv är ekonomi. Mycket är att förstå siffror. Att klara det själv är makt.

I radioprogrammet lyftes matematikexempel från den här undersökningen. Ett var:  En bil kostar 60 000. Det är 2/3 av ursprungspriset. Vad var nypriset?

Baskunskap, grundskola. Men bara 56,3 procent klarar rätt svar.

Ett annat exempel: ”Fem kompisar vinner 2 miljoner. Hur mycket får var och en?” Klarades av 66,7 procent. Men mer än var tredje person klarar alltså inte av att räkna ut det.

Rapporten visar också att många inte förstår begrepp som ränta eller hur skattesystemet fungerar.

Slutsatsen är att många saknar grundläggande kunskaper för att kunna fatta bra beslut.

Tredje mäktigaste kvinnan i Gästrikland. Det är stort för en hälsing!
Förmodligen tänker en hel del med rynkad panna ”Hur kan HON bli det?”
Tröstar er med att jag varje dag är lika förvånad själv över att få bära det förtroende jag fått.
Jag är helt vanlig förstås. Alla som gör skillnad är helt vanliga. Så om du inte redan är igång, fundera på vad du kan göra.
Bortse från alla neggon. Lyssna till de som gillar dig. Annars slösar du energin. Det är svårt men bra att påminna sig om.
Förutom det här, det är bara en lista, gör massor av kvinnor riktiga stordåd som sällan uppmärksammas. Till exempel på ett äldreboende eller en förskola nära dig!

Jag drabbades av en sjuka, en sådan man kommer att tillfriskna från men som gör en till en trasa. En ovärdig trasa.

Därför har jag lågtempo. Det märktes dock när sjukdomsförloppet vände. Det är när rastlösheten kommer fram igen. När det blir intressant att hålla ett öga på mejlkorgen, SMSen och andra kommunikationsvägar.

Följa Löfven när han möter Trump, precis få reda på att en minister lämnar sitt uppdrag för FN.

Jag vet att jag inte kommer att funka helt normalt i morgon heller. Det är för att jag måste fylla på med allt kroppen behöver i lugnt temp igen.

Det är märkligt att göra saker, men en tredjedel så fort som jag brukar. Nyttigt också kanske.

Hade önskat att jag hade energin att skriva om allt spännande som vi gjorde i helgen, med Framtidskretsens sista steg och årsmötet för arbetarekommunen där vi valde ny lista till fullmäktige. Men jag orkar inte.

I går var jag på Skottes och lyssnade på musik och uppläsning av delar av Stina Oscarsons bok ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” Fina illustrationer av Sara Granér.
Många bekanta läste texter.  Särskilt roligt pga för  tjugo år sedan när jag flyttade till Gävle tänkte jag att jag nog aldrig skulle lära känna någon här.

Det här handlar helt enkelt om kända och okända icke vålds-handlingar för att driva fram nödvändig förändring. Men också ett viktigt inlägg i diskussionerna om demokratin och hur vi ska ha det tillsammans.

Oscarson skriver:
”Och när vi i dagens hög röst försvarar yttrandefriheten handlar det oftast om rätten att provocera. Många är de som säger att det bara är då yttrandefriheten manifesteras. Men jag tänker att yttrandefriheten manifesteras lika mycket, fast i dag mer sällan, genom vår förmåga att lyssna, befolka varandras tankar och tillåta varandra att göra misstag.”

Det är lördag kväll. Jag blev oerhört sugen på kladdkaka. Använder samma recept som är typ enda receptet i världen jag kan utantill. Det hette typ ”Annas chokladkaka” i tidningen land för kanske 25 år sedan.

Det är trösten för att jag trots upprepade tappra försök omöjligt får lysrören jag köpte till badrumstaket på plats. Vilket skitsystem. Jag vet dessutom att jag klarat av det förut men inte längre tydligen.

Så när jag ändå fick fylla i felanmälan på det fyllde jag i sex saker till till hyresvärden. Bland annat dragiga fönster och problem med badkarsknoppen.

Vill också gärna berätta att jag före lunch hade rengjort allt med spisen inklusive bakom och det äckliga fläktfiltret. Ättiksprit och bikarbonat ftw! Lyssnade på dokumentären om Dragon Gate samtidigt. Fint.

Jag har handlat också. Och läst vidare i Hungerspelen-trilogin.

I går gjorde jag en av de pinsammaste vurporna någonsin vid tåget. Jag menar någonsin. Förmodligen till medtrafikanternas både förskräckelse och stora nöje. Kände mig helskinnad. Två timmar efter episoden not so much. Sträckte hela högerbenet tydligen. Bestämde mig för att jag då slipper träna i dag. Inget ont osv …

Just nu är förslaget från Justitiedepartementet ”En ny möjlighet till uppehållstillstånd” ute på remiss. Det är snarlikt det som det som presenterades muntligt i november.

När det presenterades för oss i Socialdemokraternas riksdagsgrupp av statsministern var jag tydlig med att jag tyckte att det är mycket bra att man är villig att hitta en lösning, men att det jag dittills hört var för snävt för att kunna jubla. Jag sade också att det kvarstår frågor relaterat till frågan om ensamkommande som inte fått svar. Så är det fortfarande. Ett exempel är hur det så kallade återvändandeerbjudandet fungerar. Här är ett Facebookinlägg från den 10 februari där en svensk åkt med till Kabul när vi tvångsutvisat ung människa dit.

Mina synpunkter på lagrådsremissen sammanfattas mycket väl av mejlet nedan som jag fått av en medborgare i min valkrets.

Några saker vill jag addera. För ett år sedan när den första gymnasielagen remitterats började vi prata om de här frågorna på allvar i vissa delar av riksdagsgruppen. En minister sade då till oss att ”den nya gymnasielagen kommer att lösa så att nästan alla får stanna”. Eftersom hen höll med om att de ensamkommande hamnat i kläm och det var bra att vi då skulle kunna lösa ut frågan. Nu visade det sig att det inte alls blev fallet. Vad har ändrats sedan dess?  Jag vet bara att jag för ett år sedan fick veta att det nu kom en lösning. Det gjorde det tyvärr inte. Vad är då problemet med att nu äntligen hitta en lösning som gäller så många som möjligt?

Det är dåligt att de kriterier som ställs upp ska vara sådana slumpar för människorna det handlar om. Varför utreddes man snabbt eller långsamt? Det är bara ett lotteri. Livet är ofta ett sådant, men här har vi möjligheten att välja bort det. Att inte medvetet skapa ännu fler förlorare.

Förslaget som ligger nu måste bli mycket generösare för att vara humant och kännas bra. De unga ska inte ”ta smällen” för kass byråkrati. Tvärtom är det vår skyldighet att fixa. Låt det omfatta alla som kom 2015 och är kvar i landet och går i skolan.

Jag ska heller inte hymla om min stora rädsla. Att förslaget inte vinner gehör i riksdagen. Skräckscenariot är att Centerpartiet säger att det är för dåligt och att de gjort vad de kan och regeringen säger att de också gjort vad de kan och nu inte kan göra mer. Det vore politik när den är som sämst. Jag hoppas att Centerpartiet kan vara bidragande till ett ännu bättre förslag, att regeringen lyssnar och gör det till verklighet och att vi tillsammans kan skapa förutsättningar för tusentals unga. Bäst vore om något mer borgerligt parti kunde känna lite pragmatism i detta svåra.

Till Socialdemokraterna i Riksdagen

Jag skriver till er om lagförslaget angående unga ensamkommande ungdomar som nu är ute på remiss. Vill börja med att tacka Socialdemokraterna för att ni arbetade hårt med denna fråga under hösten. Vi som är engagerade i dessa ungdomars livssituation när nu vårt hopp till att förslaget skall få en rimlig justering under remissomgången samt i den slutgiltiga politiska processen.

När förslaget lades i november tändes hoppet hos många ungdomar som känt  förtvivlan över att deras kamp för ett liv undan en obarmhärtig verklighet inte fått gehör hos det officiella Sverige. Trots motgångar har hoppet hos de flesta ändå hela tiden funnits att någon möjlighet ändå skulle öppna sig. Ungdomarna har lyckats mobilisera kraft att kämpa på i skola trots att mardrömmarna om vad som kan hända om de inte få ett positivt svar ibland varit mycket påträngande.

I lagförslaget ligger ett par tidsmässiga begränsningar som känns orimliga då de skär rakt igenom ungdomsgruppen som i övrigt är väldigt likvärdig. Jag vill lyfta upp och kommentera dess.

1)      Vederbörande skall ha sökt asyl före 24 november 2015. Av de c:a 40 ungdomar som jag har kunskap om har c:a 10 sökt asyl efter detta datum – men de kom till Sverige innan. I det kaos som var med tusentals som anlände varje vecka hanns inte registreringarna med – de nyanlända fick vänta. En pojke flyttades omkring till tre olika provisoriska upptagningsplatser och fick vänta en hel månad till asylansökan kunde göras först i mitten av december.

Ett antal ungdomar kommer att bli offer för ett byråkratiskt system som de själva inte har någon roll i om datumet den 24/11 för asylansökan hålls strikt.

Eftersom gränserna stängde det datumet så var det rimligen ett ytterst marginellt antal som under 2015 anlände efter den 24/11.

Ett förslag: sätt gränsen till 1/1 2016 – då täcks alla de ungdomar in som anlände till Sverige före den 24/11.

2)      Vederbörande skall ha väntat på sitt första negativa besked i minst 15 månader enligt förslaget. Denna tidsram är långt över de ambitioner på 3 månader som Migrationsverket satte upp för de ensamkommande barnen och slår också som gräns orimligt. Överklagandeprocenten för de ensamkommande är i stort sett 100%. En effekt av att många kom 2015 blev att de fastnade i nästa tidsfälla. Migrationsdomstolarna blev överbelastade och bedömningarna blev också där liggande i en orimligt lång tid vilket spädde på den psykiska belastningen för de väntande – som fortfarande närde sitt hopp, gick i skola och spelade i fotbollslag. Man bör ta i beaktande att alla de som kom till Sverige 2015 och som ännu inte fått sin fråga slutgiltigt avgjord, kommer att ha väntat i minst 2,5 år när lagförslaget väntas träda i kraft 180601.

Definitionsmässigt är en process inte avgjord förrän ett beslut nått laga kraft. Den tid som definieras som väntetid bör därför involvera också perioden för överklagandeprocessen.

De ungdomar som är aktuella har redan investerat stort i skola och många har antingen redan hunnit börja på en sedvanlig, nästan alltid yrkesinriktad, gymnasielinje alternativt står i begrepp att göra det kommande läsår. Det innebär att dessa ungdomar inom drygt 2-3 år kan komma ut i arbete i många av de bristyrken som har ett skriande behov av arbetskraft.

Att satsa på dessa ungdomar är alltså en mycket god och snabb investering. En Sverigefödd individ kostar samhället under minst 20 år innan vederbörande blir produktiv. Det är anmärkningsvärt att den goda investeringspotentialen av lagförslaget får så marginell uppmärksamhet. När TT 180130 kommenterade lagförslaget redogjordes enbart för kostnader av förslaget under de kommande 2-4 åren.

Att ha en konstruktiv syn på förslaget kommer att gagna ett stort antal ungdomar som, trots att de hittills farit så illa i sin asylprocess, har kvar hoppet och framåtandan. Det kommer också att mildra effekten på den svenska arbetsmarknaden som har att tampas med humanitär resursbrist.

Jag hoppas att den politiska processen som kommer efter remissomgången innebär att tidsramarna justeras till rimliga gränser. Allt annat riskerar att skapa stora problem med psykisk ohälsa hos de som ’blir över’ samt risk för ett fortsatt ’parallellsamhälle’ som inte gagnar någon.

Men jag förstår uppgivenheten hos de som blir fast här och där.