Vi är socialdemokratiska politiker som åker på studiebesök på fängelser, uppdaterar oss på budgetarbetet och håller koll på turerna inom Moderaterna.
Samtidigt går vi vi nästan sönder när det gäller det egna partiets agerande kring de ensamkommande från Afghanistan. ”Vi” är alltså de socialdemokrater satt oss in i frågan kring de ensamkommande unga och deras situation.
Vi är många från olika delar i partiet som har ställt frågor hela våren och fortsatt utan några svar. För de som mejlar till partiet (privatpersoner eller lokala S-föreningar till exempel) kommer ett mallsvar. Det innehåller en del av det jag nämner nedan.
Det är dåligt med svar på frågor om återvändandeprogrammet, hur det går med gymnasielagen, hur det ser ut med åldersbestämningarna nu, hur vi förhåller oss till att till och med Migrationsverket sagt att de gjorde fel i stor andel av utredningarna under förra året (nu med kanske?), eller hur det känns att vara socialdemokrat och inte ha något mer substantiellt att säga än:
”Vi ska inte tillbaka till 2015”
”Vi kan inte ha fri invandring”
”85 procent av alla ensamkommande barn får stanna”.
”Vi har en rättssäker process”
Det är 2017. Situationen ser nu ut som den gör med en avgränsad grupp hårt pressade ensamkommande unga, utan nätverk i ett land där man knappt varit (för många) och där krig rasar och nu ska de utvisas. Trots att vi lagt så mycket resurser på dessa unga. Helt rätt förstås, men arbetet som socionomer och lärare har gjort går i stöpet för Sverige och det är många kulor som försvinner när vi inte tar vara på resurserna. Snart färdig arbetskraft med höga ambitioner. Således är det inget 2015 vi pratar om.
Att hitta en lösning för en grupp som redan är här, och som knutit an till Sverige, kan inte sägas vara fri invandring. Det gäller nämligen bara de som redan är här.
Den där siffran som olycksaligt dyker upp handlar alltså om den grupp MIgrationsverket räknas som under 18 år. Alla tusentals som Migrationsverket hipp som happ utan någon rättssäkerhet skrev upp i ålder tex förra hösten inkluderas inte i den (av dem får ytterst få stanna). Eller de som det är belagt fyllt 18 år. Det är en så kallad glädjesiffra som jag inte förstår vem som är seriös vill använda. Migrationsverket sade själva i somras att de nog måste se över hur det kan vara så, men har inte sett att de tagit tag i det.
Man skulle ju kunna hoppas att vi har en rättssäker process, och det är klart man vill tro det. Men de av oss som pratat runt mycket, läst och hört berättelserna vet att det inte är så. Jag repetererar. Migrationsverket själva säger, som sagt, att de gjorde fel i en stor del av utredningarna under 2016. Därmed är det inte ett giltigt argument.
Jag förstår utifrån de som jag har kontakt med från hela Sverige att det är väldigt svårt att få någon respons från de riksdagsledamöter som de mejlar till. Det är tystnad eller ett mallsvar. Jag förstår att de blir besvikna. Lärare, socionomer, kuratorer, idrottsledare och många andra som engagerat sig, upplåtit sina hem, följt med på Migrationsverkets möten och ser en sida av svenska staten som inte verkar fungera på ett bra sätt.
Då duger inte mallsvar. Då duger inte det som Socialdemokraterna hittills gjort för den här gruppen, dvs gymnasielagen och tillskjutna pengar till kommunerna för att de ska slippa kastas runt i landet.
Jag blir både ledsen och besviken när ansvarig minister säger ungefär att det finns inget som hon kan göra. Men det gör det, det har bollats upp flera exempel. Det är således fel. Mer mod och handlingskraft när det gäller människovärde måste socialdemokratin ha.
Förutom alla de unga och deras anhöriga som far oerhört illa i detta (har jag nämnt självmorden?), så är det en annan tanke som ständigt mal i mitt huvud.
Om Socialdemokraterna varit ett oppositionsparti 2017, hade vi då agerat annorlunda? Hade vi tittat på alla möjligheter som finns för att hitta winwin-lösningarna i denna mycket speciella situation? En kanske löjlig och absolut hypotetisk fråga, men jag är har svårt att tro att den relativt stora tystnad som råder nu inte hade varit vad vi sett då.
En sak är säker. På det här förlorar vi som parti massor i anseende hos stora grupper i samhället som hittills gillat oss. Men vi vinner inte ett skit hos några.
Jag fortsätter varje dag arbetet som jag som riksdagsledamot förväntas göra, enligt inledande mening. Men jag följer också denna fråga och säger vad jag tycker. Även om jag vet att det inte ses på med förtjusning. För svaren är inte på bordet och jag vet att vårt parti kan mer.
Jag tänker att det kan vara ett sådant där majoritetsmissförstånd. Ingen vill egentligen ha det så här, men ingen med tillräckligt med makt vågar ta det avgörande steget.
Ni kanske har läst om attentatet i Kabul i dag? Över 30 döda och nära 100 skadade.