I fredags avslutade jag de här båda böckerna (läser alltid flera parallell) med samma tema. Nämligen hur barns kroppar blir till varor i mäns ögon.

Majgull Axelssons bok handlar om barn på Filippinerna och svenska män är en del av handlingen. En nära beskrivning hur sexuell exploatering kan se ut. Fokuset är också att skildra det.

En bön för de stulna utspelar sig i Mexiko och är en skildring av klassamhället, knarket och jobbigt familjeliv.

Båda mycket bra. Motsatsen till chick-litt kan man säga.

Jag köpte två böcker på bokrean. En var Andersens biografi över Astrid Lindgren.

Jag har läst knappt hälften. Mycket av det som tas upp i boken fanns med i programmen som gick på SVT nyligen men inte allt. BOken rotar lite djupare i turerna kring när Astrid blev gravid och hur den karln betedde sig. Och alla runt omkring. Jag vet att det var ”en annan tid”. Det är en tid jag avsky, utifrån det perspektivet.

Varför skriver jag om boken innan jag läst klart? För att jag kopplar den en del till mitt favoritradioprogram Stil. Till exempel tar boken upp Ester Blenda Nordström. Och tack vare Stil som nyligen sände ett program om henne har jag full koll!

Men. Det här med att bli gravid när det inte var tänkt. Jag har snart lyssnat klart på alla program från 2012, och i dag sade en kvinna som fick en fråga om hon hunnit med sina drömmar så här ”Jag hade så många drömmar. Men så blev jag gravid och stannade hemma många år. Sedan var drömmarna borta”. Astrid formulerade sig inte lika, men vilket slit hon fick ha utifrån situationen hon hamnade i. Jag tänker, två om ett barn, men en verkar många gånger bli den som får ta ansvaret.

Och det fortsätter. Få män som vill ta hand om sina små barn. I alla fall inte genom att ta ut föräldradagar. Ledsamt.

Det här är några böcker jag betat av på slutet.

Bilden är kass med reflektion i prislapp och allt men så kan det bli för en enkel människa en fredagskväll. Ofta spar jag prislappar på böcker med flit, fastän det inte är det minsta stilrent. Har en tokig idé om att det ska vara kul för någon som eventuellt får den i sin hand om 50 år att se vad den kostade. Men jag vet ju inte ens vad vi har för valuta då. Och om inflationen håller i sig kommer det väl att vara lika ospännande som för mig att se vad gamla böcker kostade. -Jaha, jag vet väl att det var annat värde på pengarna förr. Som sagt, man är bara människa.

Och varifrån kommer böcker egentligen? De kommer till en på lite olika sätt.

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Jordahl är en av två jag köpt på bokrean i år. Har läst om den och tyckte den verkade vara precis min stil. Det var den. Lika delar av idioter till karlar och förfasning över att det var ännu värre att var kvinna förr i tiden. Även om det inte är så länge sedan. Förresten ringde jag mormor tidigare i veckan (hon är gammal) för att fråga vilket decennium hon tyckt varit bäst. Hon svarade att det var nu. Alla hyfsat realistiska skildringar av ”förr” gör att jag tror mormor har rätt. Jordahl är bra.

New Dehli Borås av Andersson har jag fått av en vän och det är en skildring av hur ett ungt par, svensk och indier, träffades i Indien och hur mannen från Indien sedan gav sig av på en riktig strapats till kärleken i Sverige. Underhållande naturligtvis och lärorikt när mannens liv i Indien skildras. Lättläst, ligger inte i sinnet någon längre stund ändå men trots det en bra historia, särskilt eftersom den är sann.

Kärlek Vänskap Hat. Munro är för övrigt ett år äldre än min mormor. Hon fick Nobelpriset nyligen och det här är det första jag läser av henne. Jag tror jag plockade upp den här på en loppis och att den har legat ett tag. Jag har läst lite åt gången i flera kvällar och nu det märkliga har inträffat, jag minns inget. Jag läste ut den här igår kväll. Jag har plockat upp den med glädje för språket är en fröjd. Välskrivna skildringar, men jag uppfattade ett virrvarr av parallella historier. Jag vet inte! Jag har varit lite trött och splittrad på slutet och liksom bara vilat i orden, inte innehållet. Jag såg en ny bok av henne i ett bokställ. Jag ska läsa den, njuta av språkhanteringen och också hitta storyn. Förlåt Munro, det är jag, inte du.

Söder om helvetet av Engström. Köpte för halva det här priset i någon matbutik pga bra pris för lite tidsfördriv. Det står att den blev nominerad till årets bästa svenska kriminalroman 2014, så jag antar att den inte vann. Skapligt hårdkokt bok om en Ludwig som ger sig in ett tufft undercover jobb för att rädda ryktet på en politiker (om jag förstod det rätt) och är naturligtvis nära att betala med sitt liv men kan bli lite hjälte ändå. Nu när jag kikar på baksidan ser jag att det är en fristående del två. Jag tror inte jag aktivt kommer att söka upp ettan. Kommer den till mig läser jag den.

Ångan har ju varit uppe gällande att rapportera lite av det jag läser, så jag hakar på med några till som jag läst i år.

Ers majestäts olycklige Kurt. Visst, jag har hört den där storyn om varför Kungens Kurva fått sitt namn. Och här är den historien i sin helhet. Kurt Haijbys relation med Gustaf V. Fast mest om Kurt och hans diverse äventyr. Huvuddragen är sanna, detaljerna påhittade. Det är viktigt att ha i bakhuvudet att handpåläggning är gjort för storyn. Som finns att läsa om bara du googlar. Min kollega Petter gav mig boken innan jul och det är jag glad för. Även om vissa recensenter vill säga att den inte är helt sanningsenlig så gör det ingen, man vet ju det!

Sophies historia är en snygg berättelse när nutid binds ihop med dåtid. Hundra år och en tavla. Det jag tog med mig mest från den här är att jag tyckte författaren skildrade krigets vardag på ett sätt som gjorde att jag fick svårt att sova. Den stora hopplösheten.

Prästen är skriven av en som ska vara en av Norges största författare. Det stämmer säkert, jag kan inget om Norge. Jag gillar de välkända deckarförfattarna och Loe. Det var en skittråkig bok tycker jag. Bra språk, men rakt igenom tråkig. Och så blir det ju när sorgliga ting ska avhandlas. Kommer inte leta efter hennes böcker.

Stjärnlösa nätter läste jag två kvällar där jag verkligen längtade efter tillfälle två. Det är då man vet att läsningen ger nåt. Dokumentärt om att som kille bli bortgift mot sin vilja. Ingen ska ju luras att tro att det enbart är tjejer/kvinnor som drabbas av detta uråldriga system. Jag led verkligen med honom och kände hopplösheten över den uppkomna situationen och ilskan på de män och kvinnor han hade runt sig som bidrog till detta. Det finns verkligen kulturyttringar som inte kan få fortgå.

Först och främst har jag läst de två böcker jag fick i julklapp.

Annelie Pomes Otroligt högt och extremt djupt. Pompes vackra fotografier och inspirerande texter lär mig saker om att hålla andan länge. Jag är helt ointresserad av det men som kuriosa är det kul. Jag gillar hennes attityd, att hon väljer sin egen väg helt obrydd av vad andra ska tycka. Det är om möjligt kanske ett större äventyr än att klättra upp på världens högsta berg?

Markus Torgebrys Löparens hjärta. En del likheter med Pompes bok. Den självbiografi där han berättar om sin familj, sin löpning och det här med att bo ensam i skogen under väldigt lång tid. Hur mat och värme är det främsta. Onekligen en skön inställning jämfört med säg … människors intresse för inredning med väggord.

Vidare har jag ryckt böcker som legat och väntat i mina högar.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson. Någon slags generationsroman om några som är några år yngre än mig i Kalmar. För mig som alltid varit skötsam och inte går igång på att smita undan polisen fascinerar det inte så mycket. Blir mest glad över att huvudpersonen verkar klarat sig bra ändå.

Nätter i Reykjavik av Arnaldur Indriðason. En del i serien om Erlendur, som ska vara precis i början av allt när han är ny polis. Ungefär som de andra böckerna. Som Islandsälskare är det något heligt med att läsa vad som helst med ursprung på ön. Tidsfördrivsdeckare är gott nog.

Själens regnbåge av Mehmed Uzun. Fick boken för ett par år sedan av min vän som är Mehmeds släkting. Skulle ha läst den för länge sedan för den här självbiografin har ett språk som är en blandning av enkelhet och lek som jag tycker om. Mehmed flydde från Kurdistan och skildrar möten med nya människor, att hitta sin plats och roll, sitt författarskap och rättegångar i Turkiet.

Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon. Dillon är ju mästare på att skriva böcker som är lagom feelgood där stor uppmärksamhet ägnas åt hundar. Hundar och kärlek. Här en kvinna om lite tappat riktning efter att hennes man dött i en olycka men hur hon kommer vidare med stöd från familj, grannarna och hundar!

Pottungen av Anna Laestadius Larsson. Visade sig vara del två i en trilogi (ettan heter Barnbruden och trean Rävfhonan). Historisk roman som utspelar sig i slutet av 1700-talet då Gustav III mördas. Johanna är en av alla de som är riktigt jäkla utfattiga på den här tiden, och här vävs hennes liv vidare på avstånd från kungligheternas. Uppfattar att författaren tar kvinnoperspektivet på stort allvar och hon verkar utifrån min begränsade kunskap mycket kunnig. Måste alltså läsa också de andra delarna.

Just nu läser jag en bok som lades på mitt skrivbord av en kollega precis innan juluppehållet. Ers majestäts olycklige Kurt. Också om kungar. Om Gustav V och hans relation med Kurt Haijby. Läs lite här på Wiki. Den är underhållande.

Det finns böcker som tar en pluttestund att läsa. Det här är tre sådana jag läst alldeles nyss.

Kadefors har skrivit rätt många böcker nu, men den som gjort starkast intryck på mig är fortfarande den om Sandor och Ida. Den var skriven för ungdomar, men i vanlig ordning tar ungdomsböcker egentligen ingen hänsyn till läsarens ålder, utan kan charma alla.

”Hon som älskade honom” är en vuxenbok. Att den handlar om kärlek hörs på titeln. Malena, lite nervklen som man skulle sagt i Hälsingland, tar sig ut på landet för att finna frid. Hon finner en massa olika, också kärleken? Lätt är det ju inte, som titeln också antyder. Kadefors skriver, vardagligt, lättläst, igenkännande och med någon slags spot on-faktor. Kan man säga rejält?

Så Alex Schulmans kärleksbok. Några år på nacken nu. Jag har läst boken om hans pappa och tyckte om den. Det finns väl klyschiga ord som kan beskriva den här boken. Naket kanske är ett passande sådant. När han är glad är jag glad, när han vrider sig en mask på grund av pinsamma situationer gör jag det också. Jag uppfattar att han skriver om de där tankarna som många har om stort och smått men kanske inte ventilerar. Eller jag vet inte det, eftersom vi inte ventilerar. Men jag gissar. Bra är den i alla fall. Som välformulerade dagboksanteckningar.

På samma tema, dagboksanteckningar typ, är Skugges senaste bok. ”40 -constant reader”. I mina bokhyllor står alla tidigare Skugge-böcker. Hennes dagböcker, krönikor, bloggar och annat. De har jag aldrig läst med igenkänning. Ingenting. ”Något av det bästa jag någonsin läst” har någon bedömare sagt och det har placerats på framsidan av den här boken. Jag blir mest av allt nyfiken på vilka andra böcker den personen läst? För den här boken är långt ifrån bäst. Skugge gör upp med att vara 40, jämför sig med Bodil M som är älskad och så ältar (ja, älta är ett negativt ord, men jag tycker det är negativt också) hon samma saker som i alla andra skrifter. Att inga killar gillade henne osv. Det som är nytt, och relevant, är frågeställningarna kring klass och tillhörighet. Andra har lyft sina ensamstående mammor som jobbat och slitit och sen får vadå? Linda lyfter sin hemmafrumamma som inte jobbade och sen får vadå?

Linda beskriver också hur de som vill köpa PR-tjänster egentligen inte vill köpa utan glatt att Linda ska jobba gratis. Verkar vansinnigt, men rimmar väl med annat hört från ”branschen”.

Så mitt förhållande till Skugge fortsätter, jag läser för att jag inte känner igen någonting. Hon har ett helt annat förhållningssätt till många saker än vad jag har, och bara det gör det värt att läsa.

Bild från Norstedts.

Nyligen läste jag de sista sidorna i den sista boken om Maj. Jag köpte första boken av en slump hösten -13 när jag skulle flyga till USA. Av olika skäl har jag inte läst den sista förrän nu fastän jag, liksom ”alla” andra, gillat de två första.

Kristina Sandberg sommarpratade nyligen och jag lyssnade på det i efterhand. Hon pratade nästan enbart om Maj och det som böckerna tar upp. Hemmafrugrejen och hela kitet med den. En historia som inte fått så mycket utrymme tidigare.

Det känns lite magstarkt att liksom ta någon ställning kring en påhittad karaktär. Maj är helt uppdiktad även om det förmodligen finns många vars liv varit ungefär så. Går det att tycka något om henne?

Jag är en av dom som läst böckerna och blivit förbannad på Majs ängslighet. Jag är en av de som Sandberg tycker drar förhastade slutsatser.

Efter att ha tänktettvarv till´kan inte kan råför min känsla av att ändåtycka att  figuren Maj kundegjort mer för sig själv. Det ärklart jag fattar att hon ärfångad i en verklighet som jag inte vet något om. Jag kommermesttroligtaldrig att av en slump giftamig och liksomhamna i en relation jag inte vill ha och såvidare.

Och varför inte? Därför att det fanns andra kvinnor, samtida med Maj, som jobbade för att kvinnor skulle ses som något annat än en mans tillbehör. Ni vet det här konceptet med att det under min uppväxt var mannen i familjen som stod i telefonkatalogen. Knepigt eftersom när man skulle slå upp någon kompis nummer visste man oftast mammans namn. Papporna brydde sig ju ändå aldrig om sin unges kompis så honom hade man ju inte träffat.

Det antyds här och där att Maj reflekterar över att det går att tycka till om saker, men hon är alldeles för räddhågsen (?) för att ta någon ställning. Men det har inte med hemmafrugrejen att göra. Jag tror det fanns gott om hemmafruar som tyckte saker, som organiserade saker och engagerade sig för förändringar de ville se.

Och det är väl ungefär som i dag. Det finns kvinnor (och män för all del) som av olika skäl, personlighet, intresse eller kontext, inte tycker till om någonting. Kanske är de färre nu än förr. Kanske.

Men jag vet att den som vill vara med och göra skillnad kunde göra det 1950. Och den kan göra det nu.

Tänk om böckerna handlat om Gurli istället. Jag väntar på den trilogin.