Den här lördagen hade jag bestämt mig för att vara ledig! Det har jag varit och laddat för heldag med partiet i morgon.

Jag har haft sovmorgon, varit på liten marknad på Alderholmen och köpt prisvärda, hembakta bullar, fikat på Waynes, sett på håll att mina S-kamrater höll ställningarna på Stortorget, köpt en ny ansiktstvätt, ätit på Max, gjutit hjärtan i betong, sommarfixat balkongen, läst senaste Hembakat och Elle på just balkongen, handlat på Konsum Söder, blivit bjuden på middag, dammsugit lägenheten och spontanbokat kvällstvättiden, vikt in allt igen, läst bok, sett ursnygga filmen We´ll take Manhattan, sett att det händer spännande saker på MPs kongress, målat naglarna jeansblåa, hört att mina systrar sett blåval, kisat mot solen.

Kort sagt. Ganska perfekt.

Bland det värsta av alla problem som kan drabba mig (som inte är problem på riktigt) är att gå upp riktigt tidigt. Det är före klockan sex. I dag gick jag upp 5.20.

Tog tåget till Ljusdal. Var på plats åtta. Väntade på skjutsen. Ska kolla upp numret i mejl. Inser att jag åkt upp en vecka för tidigt. Hinner dock kliva på tåget tillbaka.

Klockan tio hade jag hunnit se ungefär hela Hälsingland. Två gånger. Vackrare finns inte så kanske var det inte så illa ändå.

Olikt mig att ha sån där dålig koll och just därför kul. Jag har förstått att Magda Graaf släpper en bok där hon ska berätta om sitt icke-perfekta liv. Som att hon får finnar och att hon en gång firade nyårsaftonen ensam. Då är det här det minsta jag kan berätta. Hon sade också att hon och syrran inte alls var lättklädda under sin ”sångkarriär”, utan hade polotröjor. Det kanske de hade, men inte på fotograferingar.

Hur som helst. Jag avskyr poloitröjor, känner som man stryps. Nu fick jag liksom oväntad tid att planera veckans kammardebatter. Om fotografering och filmning på olika sätt.

En helg som faktiskt någon gång erbjuder mer ledighet än jobb, jag börjar inse att det ger mer i längden. Att jobba hela tiden känns kanske okej för stunden, men i längden … Ja, det finns väl böcker skrivet om det där.

Jag har varit tillsammans med Markus i hans föräldras stuga i Västernorrland hela helgen.

Vi har promenerat i skogen och vid havet. Vi har sovit och ätit och läst. Kollat lite melodier i går. Varit lagom mycket i solen, lagom mycket i skuggan.

Den här helgen har jag längtat efter. Tid med några av de jag tycker allra bäst om men inte hinner träffa alls särskilt ofta i förhållande till hur ofta jag skulle vilja (eller behöva).

Den minsta av dem är Greta. I går tog jag och Ullie henne (utan föräldrarna) till Gränna för att kolla in hur man gör polkagrisar och leka i en lekpark och äta pannkakor.

I dag har vi varit på ett superbra arrangemang, Djurens dag, där Greta ridit på en häst för första gången. Gick lysande. Träffade får, höns, hästar, åsnor, kaniner, hundar … en lyckodag helt enkelt.

Bilden tog Gretas mamma Elin när vi var på väg till nöjet.

Jag har cyklat en hel del i mina dagar. Inte så utbyggd kollektivtrafik där jag bodde. Jag biter mig i tungan när folk i Gävle inte är nöjd med halvtimmes trafik. Inte läge att säga ”vad sägs om var tredjetimmestrafik?”.

Hur som helst. Många år hade jag inte en cykel. För två år köpte jag en. sedan blev den snabbt stulen, sen kom den lite lustigt tillbaka men i behov av rust.

Nu har Markus hjälpt till med det och jag har susat fram en del. I dag till Plantagen för att köpa en nu kruka och därmed kunnat fixa det sista med växterna inför sommaren.

Det är en skön frihetskänsla i att cykla. Och friskt är det.

Större delen av dagen har dock ägnat sig åt politiskt arbete. Nu har jag så klart partiledardebatten på i bakgrunden under tiden jag gör annat jobb.

Jag har alltid tyckt om krukväxter. Jag har ganska bra hand med sorter som inte är ”blommande”. Någon tjockbladad porslinsblomma funkar och så, men helst ”gröna växter”. Enkel ampellilja är en favorit, men också suckulenter.

I eftermiddag har jag (efter att ha sålt lotter på Fjällbacken) ägnat stor uppmärksamhet åt mina växter. Så länge det fanns jord kvar delade jag växter, planeterade om, satte lite skott och allt vad man behöver göra för sina gröna kompisar. Någon fick komposteras, andra förökade sig betänkligt.

Kruklagret minskade en aning, lite trängre på fönsterbrädorna och nöjdheten stor. Lite sol på det här så är alla glada.

Kanske inte mina naglar. Eftersom de är sönderpillade på ett sätt de inte varit sedan mellanstadiet har jord krupit in så inte ens den ivrigaste nagelborste kan göra något.

… bjuder jag på en bild på Monika. Min favoritkatt. Fotad av Markus.

Att hålla på förbereda tal är ganska precis ungefär som att läsa på till ett prov. Borde jag inte ringa den här? Borde jag inte tvätta handtvätten? Dags att plantera om växter kanske. Sortera strumpbyxlådan!

I går morse kände jag mig inte på topp. Genomförde ändå dagens tre möten och var hemma cirka klockan åtta på kvällen. Då blev allt värre, febern slog ut allt annat. I natt har den varit uppe i 39 grader och vänt.

39 kanske ni inte tycker är så farligt. Och det är det väl inte för många, men för mig som blir utslagen av en halv grads feber är det obeskrivligt.

Vilken märklig känsla det är att sedan vakna av att febern gått ner lite. Som att livet återkommit en aning. Tyvärr pendlar det nu upp och ner.

Men som min inneboende sade igår: -Du ska ju inte ha det sådär hela livet.