Om någon timme kommer det några pysselsugna vänner till mig. Jag har därför dammat av pysselbordet som annars drar till sig allt skräp som finns. Men nu, som ni ser, är det redo för stordåd!

Mina sociala medier svämmar över av collage över allt som människor som jag känner, och några jag inte känner, har varit med om. Det är inspirerande att se vad andra hittar på!

Politiskt har det här varit ett år som många gånger svidit rejält. Ni vet.

I morgon växlar vi över till oppositionsläge i kommunen, och det har inte varit min dröm att vara arbetarekommunens ordförande just när det händer, men jag är stolt över att jag inte varit bidragande till att klamra mig fast vi makten alldeles oavsett vilket. Det har i och för sig ingen varit. Där har vi varit rakryggade, och det kommer jag att skriva mer om i mina memoarer.

En sak som jag funderat på mycket under året är hur vi lever och varför på det sättet. Inte på ett politiskt plan, utan sådär till vardags. Konsumtionsvanor, prylar, enkelhet. Det har inte kommit nu egentligen utan pågått lågintensivt sedan jag flyttade dit jag bor nu, vilket också börjar bli några år sedan. En enkel liten i-landsmänniska som jag själv hade samlat på mig så vansinnigt mycket prylar. Mest skräp förstås. Mådde illa över det länge.

I år sorterade jag äntligen upp ALLA kläder som fanns här och där och såg till att de kom till bättre ställen. Min hjärna behöver inte ägna en endaste vindling åt påsar på vinden. Jag har, när det funnits tid, gått igenom de utrymmen som finns i min hyresrätt, i jakt på sånt som inte fyller någon funktion.

Jag läste Kondos ”Konsten att städa” och bloggen Minimalisterna och upptäckte Camino. Den största skillnaden för mig är att det är ännu mer ordning i mina skåp och lådor, mitt intresse för shopping är typ noll och jag väljer ytterst noggrant vilka kläder, skor och andra saker som jag köper. Jag har till och med slutat läsa böcker jag tyckt varit dåliga och bara gått vidare. Enklare liv.

Det finns utmaningar kvar. Bli ännu bättre på att inte få matsvinn. Försöka släppa förkärleken till glossiga magasin. Laga mer mat själv.

På pluskontot finns att jag på fem månader inte ätit godis, att jag i slutet av året bröt mitt beroende av Pepsi Max och att jag hållit igång med träningen skapligt.

Jag är glad över att lärt känna nya människor, resan med min syster till Island, att mina syskonbarn är så roliga människor, att det runt om mig finns partikamrater som stöttar när det behövs och är konstruktiva i sin kritik när det behovet finns, över min familj och Markus,  över att jag läst ett gäng bra böcker, mitt fantastiska husdjur och över att så många människor visat sitt engagemang för de människor som tvingats fly till Sverige.

En bild jag visat under året tänkte jag kunde få bli utvald som höjdpunkt. Den är från ridlägret i somras då vi var ett gäng tjejer från IOGT-NTO med ytterst blandad ridvana som kom samman. Jag har aldrig, ens i min ungdom, ägnat mig åt voltige så det var ett spänningsmoment att stå på en häst. Crannog är snäll han. Foto: Mikaela Bexar

Gott nytt år.

Julen. Fint väder. I dag gick jag och Markus en hundpromenad med Liz. I går gick jag ut i skogen med Liz och Anton, som syns på bilden.

I dag fyller min mamma 55 år så det är lite kalasstämning.

Mest av allt läser jag böcker. Kanske ljug. Kanske är det att jag äter saker?

Jag hade delar av helgen för förberedelser.Glitterlimmet har torkat på mina julkort. Pepparkakor har bränts. Fudge finns när vänner kommer nästa helg. Rätt många paket är inhandlade.

Att-göra-listan är inte tom men en bra bit på väg. Vi skulle göra en fotosession med Cindy. Det är svårt när hon tar sig friheter som att nocka nissen.

Så innehållsrik att jag ännu inte hunnit få fram något adventspynt. Men jag tillhör i alla fall inte de som pyntar i förtid. Det kommer en sen söndagskväll då jag får göra en ljusinsats.

Alldeles nyss är jag hemkommen från att ha sprungit fem kilometer på adventsloppet. Jag sprang inte fort. Men jag sprang hela vägen. Det är viktigt att lyssna på musik. Annars hör jag mitt eget flåsande och då blir jag rädd att jag strax ska falla död ner.

Vidar, jag och Ellinor fotades vid starten av Markus.

Den här helgen har varit proppad.

Fredag-lördag på Bommersvik. Partidistriktet ordnar ledarutbildning med Campus Bommersvik för AK-ordföranden och råd i länet och det här var steg ett. Så kul att träffa alla och så skönt att softa i SSU-huset på kvällen. Bakslaget på sena natten när jag tar fram telefonen och förstår vad som hänt i världen.

Från Gävle var vi Åsa, jag, Daniel och Carina. Senare anslöt Tommy. Jörgen är i Kina och representerar.

När vi var färdig på lördag eftermiddag åkte jag till Stockholm, hann med ett snabbt gympass innan jag mötte upp med vänner för att gå på Madonna-konserten. Jag är inget fan, men hon är ju en ikon. Stundtals lite långtråkigt, oftast bra.

Sov någon timme och tog morgontåget mot Söderhamn. Min mormor fyller 83 år i dag och det känns viktigt att fira födelsedagen.

Mitt i tog mamma och jag en paus och gick en sväng i skogen med Liz. Vem tog bilden på oss? Min moster som mötte upp för att göra just det.

När jag kom hem på eftermiddagen var jag tung i huvudet och istället för att träna som jag tänkt, som jag på soffan. Lyckades dock få ihop en middag lagom till Allt för Sverige som rullar nu. Hör att Cindy precis vaknat så hon ska strax få komma upp.

Snart måndag igen.

Tisdag. Började dagens uppgifter med en träff med arbetarekommunens ombudsman och killen som jobbar lite med stöd till S-föreningarna året ut. Vi stämde av lite kommande och bollade tankar fram och tillbaka.

Tåg till Stockholm. Trodde jag kunde hitta en ny väg av mig själv till polishögkvarteret. Kunde jag inte. Fick söka stöd hos GPSen men kom givetvis i tid.

Klockan fyra mötte jag upp en vän. Vi kollade på utställningen om Camilla Thulins kläddesign på Kulturhuset. Härliga kläder. Jag är också väldigt förtjust i henne som person. Här är några av hennes tidiga skisser.

Sen käkade vi. Och planerade ett evenemang i höst. Jävlar vad skönt det är att planera ihop med någon som sprudlar av idéer, som vet vad man menar och som gör mina tankar bättre. Som har rutin. Som vill något.

Nu är det den där mejlen och ständiga planeringen igen.

Tipsades på Facebook om RFSUs senaste pod där bla Hanna Hellquist pratar om singelskap. En person pratar om relationers ”logistikhelvete”, särskilt om man bor ihop. Mm. Som jag hatat det när jag varit sambo. -När kommer du hem? -Vad ska vi äta? -När ska vi städa? -När ska vi träna? -Vi måste hälsa på min pappa! Allt på det temat. Som om man inte längre är en individ.

Den enda bild jag tagit som skulle kunna illustrera den här dagen visar mitt kvällsfika. Det var sjukt onyttigt och togs för att skickas till min syster. Jag kan med andra ord inte visa bilden i det här inlägget för det vore lite skämsigt.

Jag får skriva med hederliga ord vad dagen innehållit. Kommunfullmäktige med tillhörande utbildning kring hur kommunrevision fungerar. Hem. Äta risgrynsgröt. Gå iväg till arbetarekommunens VU-möte.

Om kommunfullmäktigemötet. Mycket bättre ton i dag jämfört med förra gången så jag tänkte att jag aldrig ville besöka dylikt möte igen. Skönt. Även vuxna kan skärpa till sig.

Nu har jag gjort tappra försök att väcka hamstern och svara på mejl. Det finns alltid mejl att svara på, det kan man vara säker på om annat känns osäkert.