I dag publicerar Aktuellt i politiken en text jag skrivit. De satte rubriken nedan. Själv hade jag ett annat förslag men det spelar mindre roll.
Se nedan:
”S förlorade väljare på budskapet om hårdare tag”
Jag hör socialdemokrater säga att vi:
- måste ha ordning och reda i migrationspolitiken politiken.
- har världens bästa system för asylsökande.
- gjorde en enorm insats 2015
- inte ska låta känslorna ta över.
- ska ha sans och balans.
Så här tänker jag om det.
Sällan är det någon ledande socialdemokrat som vill prata om hur den eftertraktade ordningen ska återspeglas i väntetider, kvalitén på gode män och juridiska ombud som asylsökande möter i processen, återkommande vittnesmål om dåligt bemötande från handläggare på Migrationsverket, undermålig tolkning och bristfälliga utredningar. Inte heller något om att människor som flyttas runt i Sverige med kort varsel uppryckta från den lilla trygghet man kunnat skapa, ytterst tveksamma åldersuppskrivningar och dito medicinska åldersbestämningar, utvisningar på grund av att arbetsgivare som begått småfel med semesterutbetalningar flera år tillbaka och så vidare.
Jag har haft ensamkommande unga boende hos mig de senaste åren. Det har gett mig insikten om att vi verkligen saknar sans och balans men på ett annat sätt än vad som ansågs ovan. Jag kände mig inte särskilt sansad när en av dem blev uppringd av en förtvivlad vän vars juridiska ombud glömt att lämna in ett överklagande i tid och som plåster på såren erbjudit pojken några tusenlappar för att han skulle kunna fly vidare på egen hand. Vem höjer rösten för att sådant inte ska hända?
För mig är det lite som med jämställdhet (där vi också ligger i topp) när man hävdar att vi är bäst i världen på att möta asylsökande. Betyder det att vi är nöjda och kan luta oss tillbaka? Nej. För det är inte relativt bra som är målet, utan absolut bra. Utifrån mina exempel ovan är det tydligt att vi har massor att göra innan vi kan skryta om en fantastisk rättssäkerhet.
Vi gjorde en stor insats 2015. Jag är väldigt stolt över att människor ställde upp på många olika sätt i den akuta situationen. Privatpersoner och civilsamhället. Jag är inte ensam om att vara stolt över de insatser som gjorts. Jag har hört många ledande partivänner uttrycka samma typ av stolthet. För mig betyder det att man förstår att det var rätt att göra det man kunde. Det borde innebära att vi även fortsättningsvis ska göra vad vi kan.
Den socialdemokrat som inte drivs av känslor i politiken, vad drivs den av? Vad fick var och en av oss att börja med politik? En känsla av att något måste göras bättre. Jag tänker aldrig skämmas eller låta mig förminskas i mina uppfattningar för att jag drivs av känslan av att vilja värna liv.
Så vad ska vi göra?
En stor del handlar naturligtvis om att bedriva en utrikespolitik som gör att människor inte behöver fly alls. Det är grunden. Vi behöver ta höjd för andra idéer kring vapenexport och klimatproblematik bland annat.
Baserat på vår ideologi med solidaritet som grund ska vi fokusera på hur Sverige som ett av världens rikaste länder kan hjälpa så många som möjligt på ett bra sätt.
Istället för att med emfas hävda att det är ett minimum mottagande som måste till, så ska vi titta på hur många som skulle kunna få leva bra liv här. Det vill säga snarare maximera. Vi ska inventera hur det ser ut med förutsättningar i olika delar av landet. På vissa ställen behövs både fler elever i klassrummen och mer arbetskraft för att få det att gå runt. På andra ställen är läget annorlunda.
Jag tror på ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Jag har inga problem med att ha höga förväntningar på både människor som föds här och människor som kommer hit, att de ska göra sitt allra bästa. Utbilda sig och bidra i samhället efter bästa förmåga.
Vi har kommunicerat för stillsamt till alla, oavsett var man är född, att det här landet bygger vi tillsammans. Vi behöver ett större fokus på hur vi ger alla än bättre redskap att bidra.
Jag är medveten om att asylsökande med asylskäl är en annan ”kvot” än människor som kommer hit för att arbeta. Jag vill ändå fundera över om vi inte skulle kunna kombinera tanken om att söka asyl med att också fylla arbetskraftsbehovet på ett annat sätt än vi tänker i dag.
Aida Hadzialic skriver i en ledare i Aktuellt i politiken:
Inför valet 2018 hade många väljare svårt att förstå var socialdemokratin stod i migrationspolitiken. Eftersom partiets riktning i migrationspolitiken skiftade från tid till annan hade många svårt att se en röd tråd. Detta kan ha medfört att även partiets välfärdspolitik framstått som otydlig för den del av väljarkåren som gör en koppling mellan välfärden och migrationen.
Det kan också ha varit så enkelt som att det var precis tvärtom. Det var svårt att förstå var socialdemokratin stod i välfärdspolitiken, då detta försvann bakom ”hårdare tag och mjukare tag” som både valarbetare och väljare tyckte kändes främmande. Hadzialic verkar främst tar hänsyn till de väljargrupper som lockas Sverigedemokraternas slöa budskap och jag uppfattar att hon är bekymrad över att vi var för otydliga för att tillfredsställa just dem.
Jag bekymrar mig tvärtom över att vi var minst lika otydliga gentemot den grupp jag hoppas att socialdemokratin främst vänder sig till och söker förtroende och stöd från. Människor med stark solidaritet, som drivs av att bygga ett starkt, tryggt och inkluderande samhälle där vi hjälper varandra.
Min sammanfattning kring det senaste valresultatet är att den skarpa retorik vi hade mot våra medmänniskor i en svår situation i kombination med brist på efterfrågad välfärdspolitik är: Vi förlorade många men vann ingen.
Jag vill också berätta att Socialdemokraterna i Gävle i valrörelsen tog starkt avstånd från en hård retorik kring människor på flykt. Betonade noga att vi inte ska tala om vi och dem, att solidaritet är viktigt. Vi var en av få kommuner där Socialdemokraterna gick fram i valet. Det är också ett perspektiv.
Elin Lundgren
Ordförande för Socialdemokraterna i Gävle
Riksdagsledamot
