Jag och min syster såg Nour El Refai på teatern i Gävle i kväll. Det var syrran som ivrigt hade bokat, och det var tur.
Det var en fin stund. Allt på en gång. Roligt, normkritiskt, ledsamt och allvarligt. Inte många hanterar mixen.
Som bonus fick vi Moa Svan som förakt. Alltså för-akt. Förakt såg plötsligt så hemskt ut i skrift. Det är nu jag bryter ihop och berättar att jag aldrig kan påminna mig om att jag hört om Moa förut och det är min förlust. Så rolig. Så skön. Så bra.
I dag pratade jag lite med Radio Gävleborg om nya passlagen.
Bild: SVT
I går visades första programmet av Gympaläraren. Om du missade kan du pleja.
Kalle Zackari Wahlström åker till sin gamla högstadieskola för att helt enkelt få eleverna att delta på undervisningen i Idrott och Hälsa, som ämnet heter. Bakgrunden är att han vet att många inte deltar, att barn rör sig för lite och att konsekvenserna av det är allvarliga.
De allra flesta är överens om vikten av fysisk aktivitet för barn. Många tycker också att det är i skolan som de ska få mer. Så kanske det är, men vad hjälper det om eleverna väljer att inte delta? Var och en med sitt eget skäl. Då blir det istället ännu mer för de som redan deltar aktivt och många gånger har en rörlig fritid med en, två eller tre sporter de håller på med. Då når man inte målet ändå. Så visst är Kalle något på spåret.
Jag stod, lämpligt nog, på ett löpband när jag tittade på programmet. Min inställning till träning är ingen hemlighet. Och att det känns tungt kan väl absolut ha att göra med att jag inte har med mig någon träningstradition hemifrån. Inga vanor av det slaget. Lite sporadisk simning, skidåkning, promenader. Men mycket slit med hästar och andra djur förstås. Men då är det ju inte träning, utan på riktigt. Skolidrotten? Vad tyckte jag? Joodå, okej. Varken mer eller mindre. Satsade på att kämpa med det jag var bra på (laganda, samarbete, teoretiska prov, stå i mål, ta lyror, prova allt) och gjorde resten efter förmåga (sprang aldrig hela varvet, hoppade aldrig längst och engagerade mig inte särskilt i ”tävlingar”.) Det räckte bra.
Den riktiga idrottsläraren i programmet sade något jag känner igen mycket från mitt jobb i skolan, att det är på idrotten det märks först om en elev inte mår så bra för då deltar den inte. En hög andel av de elever som haft jobbigheter av något slag orkar liksom inte. Förmodligen skulle landets idrottslärare kunna vara visselblåsare för de elever som behöver stöd av något slag.
Kalle identifierade ett konkret problem. Eleverna har inte rätt utrustning. De uppger varierade orsaker. Att de är fattiga, för att de inte vill se ut som barn i regnkläder.
Han grejar lånekläder, men en tvättmaskin behövs också. Och då, när han ska samtala med rektorn om det inträder det jag också känner så väl igen: segheten och problemen. På många skolor tror jag det är precis så, en relativt enkel sak är ett stort problem. Oklart varför.
I en idrottslärares vardag behövs förmodligen tid avsatt för att hinna fixa med ett utrustningsförråd. Tvätta, sortera och hålla efter. Eller så kan någon annan göra det. En prioriteringsfråga.
Uppgivenheten i samtalen med lärarna i klassrummet känns i magen. Nu är de här bara exempel, men skolan måste vara inspirerande för lärare, och därmed för elever. De personer som möter eleverna i skolan behöver ha ett rätt stort mått av om inte livsglädje så i alla fall stort engagemang. Det finns lika många synpunkter på hur det är att vara lärare som det finns lärare. Men i grunden, den som inte tycker lärarjobbet är roligt och givande behöver lämna plats för någon som tycker det. Givetvis måste förutsättningar och ledarskap främja ett gott klimat. Lärarrumsscenen kändes inte som ett gott klimat.
Ser att Croneman på DN också reagerade. Och givetvis kan just de här lärarna i klassrummet vara de allra bästa och de där sekunderna i rutan vara helt missvisande.
Eleverna. Vilka fina och modiga elever som medverkar i programmet. Kalle uttrycker förvåning över att eleverna engagerar honom så. Det är det som är glädjen i skolan, att träffa alla de här personligheterna.
Kalle har en skön inställning, verkar tro att allt annat blir bättre om man springer lite. Tänk om det ändå var så …
Föräldramötet. Dit nästan inga föräldrar kommer. Jag vet inte varför, men är inte förvånad. Ett temaföräldramöte om något … vad är det värt? Jag tänker på min före detta kollega som blev förbannad över föråldras agerande vid ett möte om ett asylboende där de skulle bevaka sina barns trygghet. Men på ett möte om knark (eller skolidrott) kommer nästan ingen.
Att välja att få ett barn är ett projekt. Utifrån kan jag se att det kommer att kräva minst 18 år där tid, pengar och energi måste prioriteras för att skapa en stabil tillvaro för barnet. Jag utgår från att den som väljer att bli förälder göra det för att den vill göra alla de där sakerna. Guida och fostra. Många av eleverna i programmet berättade att de inte hade en enda person att prata med. Som om de inte har några föräldrar alltså.
Jag kommer att följa alla kommande avsnitt. Jag hoppas att de kommer att förmedla en hel del om den svenska skolan, fyrkantigheten som finns här och där, underbara ungdomar och förhoppningsvis uppvaknande föräldrar. Att eleverna ska få chansen att bli individer som kan, orkar, vill och vågar fatta beslut som är bra för den själva och deras framtid.
En avlägsen bekant hörde av sig. Ville bara kolla att hen hade rätt.
Min person hade tydligen diskuterats på hens jobb, och ”sanningen” hade då varit att jag är en sån som aldrig haft ett riktigt arbete. Hen hade sagt emot och trodde sig veta att jag arbetat som lärare.
Vad är det för förbannade människor som tar sig rätten att sprida falska påståenden?
Det är skitlätt att kolla upp för den som bryr sig på riktigt.
Jag har pluggat 4,5 år på högskolan innan jag började jobba som lärare. Fortsatte plugga parallellt och drog in rätt många poäng. Var lärare fram till 2009. Jobbade sedan ett år som generalsekreterare på UNF innan jag kom in i riksdagen.
Var lite bättre än att vara en som ”tror sig veta”. Det här kan ses som en skitsak, men syftet är ändå att svartmåla någon, utifrån vad man nu tycker är att svartmåla.
I dag vill jag uppmärksamma fenomenet ”män som utnyttjar kvinnors struktur och ordningssinne”. Alldeles medvetet eller helt omedvetet som en tradition som bara följt med dom.
I alla sammanhang jag varit har jag sett strukturen där jag och andra kvinnor som lärt oss ha koll på saker också får ha koll åt männen som skiter i att själva lära sig det. Allt från att påminna om och kopiera upp lappar som elever skulle ha hem (-Just ja, du kan väl göra åt mig när du ändå håller på) till att bli ombedd att skriva texter som de själva inte orkar (-Det här är ju du så bra på, så det är väl lika bra att du gör det). Jag gör det fortfarande, curlar och påminner män, som i sin tur därför kan framstå som att de är bättre än de egentligen är.
Sånt får man aldrig tillbaka. Någonsin.
I dag har jag och min kollega Patrik hälsat på Malin och talat om hennes situation. När trygghetssystemen inte är anpassade efter ett liv så att säga.
45 minuter in i det här programmet talar Malin. Efter musiken 52 minuter in kommenterar jag och Patrik.
Stort och varmt tack till Malin, och hennes son, som välkomnade oss hem till dem för att tala om läget. Vi jobbar nu vidare med frågan om hur välfärden ska fungera.
I lördags klockan 17 gick jag på ett pass med polisen i Söderhamn. Jag var med till 03:00 på natten.
Jag förstod det som att kvällen innan varit mycket lugnt, men så blev det inte i lördags. Med undantag för en halvtimme runt klockan 22 då vi hann slänga i oss käk var det aktivitet hela tiden.
Jag kan naturligtvis inte berätta detaljer, men en sak är säker. Knarket, det gör sönder människor. Bokstavligt. Knark är bokstavligt livsfarligt. Inga nyheter förstås, men det blev oerhört påtagligt.
Jag är djupt imponerad över det polisen gör, och hur de hanterar svåra situationer med stort lugn.
Rubriken är en ständig uppmaning. Till alla.
I går var det det jag kallade prinsspektakel. Jag gjorde ingen grej av att jag är republikan och allt det där.
Däremot kommenterade jag hos en annan (som uppmärksammade en kul grej i samband med födseln) att jag tycker det är oproblematiskt att de föds in i så ofria liv. Essensen av förväntningarna på kungabarnen är att deras gener ska spridas vidare för att garantera husets överlevnad.
Att monarki är omodernt tillkommer givetvis.
Här är sådant som kan hända när jag kritiserar att vi har monarki:
Men Kungen och Silvia är så trevliga!
Det är de nog alldeles säkert. Själv tycker jag att Viktoria verkar vara en fin människa. Vad har det med saken att göra?
Kan du inte vara glad för deras skull nu när de fått barn?
Jo, självklart. Jag är glad åt alla som fått nåt de önskat. Vad har det med saken att göra?
Ett annat knep om man inte vill diskutera sakfrågan i vilka krav som följer med den ärvda titeln är att istället skriva ”Ni politiker lever i er egen verklighet”. Härskarteknik lite fint på kvällskvisten.
Jag är inte heller rojalist för att ”alla barn är lika mycket värda” och att jag stör mig på någon uppmärksamhet de får eller att det skjöts salut så hela riksdagshuset skakade. Somliga barn kommer att vara intressantare än andra utifrån vilka deras föräldrar är. Vårt behov av kändisar osv.
Jag är republikan för att 1) man ska inte ärva en titel 2) barn som föds till kungligheter kan inte välja sina egna liv utan allas ögon på sig.
Man kan abdikera har flera upplyst mig om. Som att jag inte visste. Verkar det vara en lätt sak att göra?
Jag säger igen: Ni måste lära er att kunna förstå att trots att Silvia är en så trevlig kvinna kan idén med kungahus vara värd att kritisera. Avskaffa till och med.
Jag har inte gett tillräckligt med uppmärksamhet åt Wennbergs text om Alliansens förehavanden.
Tycker det är mycket klargörande för hur de hanterar politiken i Gävle.
”Riktigt så ser allianspartiernas representanter dock inte på det hela. Möjligen har man varit lite kantig i formuleringarna (att det pågående arbetet kring Centrumplanen genast avslutas). Möjligen formulerade man sig lite hårt (att det pågående arbetet kring Centrumplanen genast avslutas). Möjligen handlar det hela om ett syftningsfel (att det pågående arbetet kring Centrumplanen genast avslutas). ”