Trots att vi sett åt vilket håll det barkat har jag tänkt, nej, men det ordnar sig nog.

Men det ordnar sig ju inte. I morse vaknade vi med vetskapen om att Ukraina är attackerat och Nato säger nu: Freden på vår kontinent har krossats.

Jag är ingen utrikespolitiker av rang. Min hållning är att de allra flesta människor över hela jorden tänker som de flesta jag känner runt mig. Man vill ha lugn, trygghet och frihet och känna framtidshopp för sina barn.

Ingen vill behöva skydda sina barn från bomber.

Det är svårt att känna annat än ilska och frustration, samtidigt som det hjälper exakt ingen. Faktum är, jag vet inte vad jag ska göra som hjälper i den här situationen.