En vecka har hon nu inte längre funnits med oss. Konstigt, för hon har varit här alltid. Det känns svårt med sådant där vackert som ”hon har det bättre där hon är nu” eller sådär. För jag vet inte var hon är nu. Hon är bara borta. Hon är inte. Det är en väldigt märklig grej efter att ha varit så väldigt mycket innan.

En liten tid innan jul blev mormor sjuk. Hon hade precis fyllt 89. Min mamma och min moster gjorde ett fantastiskt arbete med att ta hand om henne och ordna med allt praktiskt för att hon skulle få en okej tillvaro när benen inte bar så mycket som de alltid gjort innan. Mormor var en sådan person som alltid hade saker på gång. Större och mindre projekt. Kvällarna i fåtöljen framför soffan visst, men annars. Saker att göra. Något lugnare saker med åren förstås. Men ändå. Hon var igång efter förmåga.

Kanske trodde vi att vi skulle förlora henne där, men hon stabiliserade sig ändå. Med bättre och sämre dagar. Vi hade en fin julafton där vi turades om att vara hos henne. Jag och mamma var där på julaftonskvällen och mamma stannade över natten. Hon fick sina paket. Hon gillade verkligen paket. Jag gav användbara krämer, vilket är lite standard. Något finare än vanliga märken från matvarubutiken (som inte behöver vara sämre, men inte så kul som julklapp). Hon åt julmat och tyckte särskilt om fisken.

Dagen efter vaknade jag lite krasslig och åkte tillbaka till Gävle men åkte först förbi för att lämna mer fisk. Gällde att passa på. Allt upplevde hon inte precis som gott. Julkakorna gick också i.

På nyårsafton ringde jag henne som vanligt efter tolvslaget. Det är tradition. Jag ringer alltid.

När jag vaknade i måndags morse hade jag två missade samtal från min mamma. Då visste jag. Mamma ringer inte på morgonen och två gånger om inget hänt. Jag minns inte riktigt vad hon sa, men jag tror det var -Nu är det slut med mamma. I mitt minne sa hon i alla fall det och det spelar ingen roll.

Varför skrev jag att mormor var dålig sedan innan. Såklart för att det ändå gett oss en mental beredskap. Och då ska ni ändå veta att mormor skojat om sin bortgång i 20 plus år. Lika länge har jag varit rädd för det där beskedet och tänkt att det kommer bli så väldigt hemskt.

Det är klart det är hemskt. Alla som förlorat någon som varit viktig för dom vet det.

Det här är ingen gång det i en dödsannons behöver stå Varför?. Vi förstår varför.

Det bästa hade förstås varit om hon varit pigg som en nötkärna tills hon blev hundra. Det är få förunnat. Nötkärneriet var passerat redan med KOL och pacemaker. (RÖK INTE!, Hon slutade för ungefär 15 år sedan när hon fick en hjärtinfarkt)

Men tänk om det blivit så att hon istället för att hon dött blivit medvetslös och uppkopplad i någon apparat. Det händer människor hela tiden. Det hade hon inte velat. Det är jag så glad att hon slipper och att vi slipper.

Jag ansökte just om kvittning/ledighet för att kunna delta på begravningen. Det kändes konstigt att skriva att jag behöver vara ledig för att min mormor ska begravas. Det kändes mycket märkligt att se utkastet till hennes dödsannons. Och så går det inte att resonera med henne om den blev passande och bra?!

Här är texten jag skrev på Facebook:

”I hela mitt liv har jag haft den bästa mormor jag kunnat önska mig. Nu ska jag och vi fortsätta utan henne. Jag har svårt att föreställa mig hur det ska bli. Hon har alltid ställt upp. Alltid varit trevligt nyfiken. Alltid haft ett råd om man bett om ett. Även om hon skulle ha fyllt 90 senare i år har hon aldrig stagnerat, aldrig hänfallit åt något konservativt och sagt att det var bättre förr. Velat få nymodigheter förklarat för sig. Gick en datorkurs när det var aktuellt. Intresserad av vad vi sysslar med och uppskattat att träffa mina vänner. Alltid haft något på lager ”att tugga på”. Någon kaka hon gjort. Förstås alltid misslyckad enligt henne. Årets motorkvinna i Söderhamn ett år för länge sedan. Var kommunens första kvinnliga busschaufför (om jag förstått det rätt). En bilkårist i många år. Gjort den godaste knäcken, kongresserna och pannkakorna. I påskas fick hon åka Tesla. ”Kör fort nu!” sa hon till Andreas som körde. Med tillägget ”Elin är inte rädd för något men det är hon rädd för”. Stämmer. Hon har levt i en annan tid. Mindes sitt livs första apelsin. Mindes kriget. Tyckte inte om skolan och vägrade byta kommun när det skulle göra att hon skulle behöva gå år sju. Bodde kvar inneboende i Rengsjö för att kunna sluta efter sexan. Däremot väldigt stolt när det gick bra för oss i skolan. Hon hade en fantastisk handstil men när det skulle vara fint en slags enklare superfina bokstäver. Den snirkliga handstilen fick vara till handlingslistor mm. Pratade Rengsjömål när hon träffade någon från hembygden som också behärskade det. Av henne tror jag jag fått med mig en driftighet, en läggning att fixa med grejer sena kvällar och nätter, fördomsfrihet, nyfikenhet, humor (om vi får säga det själva) och alltid redo för en skojig utflykt helst med något ätbart. Alla våra olika sorters kalas! Mormor var där! Första decenniet med ett silverbestick. Jag är så tacksam över att ha fått ha henne. Att vi har fått ha henne.”

Statistiskt sett blir jag ungefär så gammal som jag är nu. Då blir jag typ som hon. Då kommer jag att ha haft en sådan mormor i halva mitt liv och resten av halvan som de bästa av minnen. Mer kan man nog inte begära ändå.

Det är väldigt svårt att skriva den här texten och skriva om henne i dåtid. För hon kommer alltid att kännas som nutid.

De där krämerna hon fick i julklapp hann hon inte använda så de har jag fått tillbaka. Ytterligare en grej som blir så konstigt.

Men jag tror det svåraste kommer sedan. När det märks i vardagen att hon inte är där. När hämtning av henne till kalas inte behöver planeras in, eller inget besök. När jag inte ska skicka vykort till henne när jag är utepå eller när jag slutar lägga saker på minnet som jag ska berätta om när jag ringer.

Det blir svårt.