Ni som är från Gävle vet, det kan inte komma någon snö innan Gävleborna börjar prata om 1998. 1998 skilde verkligen ut sig.
2020 är för världen lika inristat som 1998 är för Gävlebor.
Jag har tänkt att jag ska skriva ett speciellt inlägg om pandemin, men jag har velat att det ska passera lite tid, att inte skriva mitt i. För det är känsliga grejer. Nu är vaccineringen igång och vi kan ana ett ljus i tunneln. Första vaccineringsdagen kom doser till Söderhamn och både min väns mamma och min farfar fick spruta. Det känns bra.
Jag vet att många har mått väldigt dåligt av det som drabbat oss. Mitt perspektiv i det är ett lyx-må-dåligt. Mina närmaste har klarat sig (än så länge). Det är ingen självklarhet precis.
Eftersom jag varit ”fast” mycket hemma har jag i perioder känt mig väldigt ensam och nedstämd. Tur att sommaren var lite av ett andningshål för oss, annars vet jag inte hur det gått med hösten.
Se nedan för slapp sommarlook vid havet. En del ridet blev det, men inte alls så mycket som var tänkt under året. Med favorithästen Queenie på bild.
Jag har gått och gått och gått. Många av mina möten har passat sig väl att ha i lurarna on the go. Jag har med andra ord kunnat ta vara på årets årstidsväxlingar. Från alla vårblommor till allt vintergrått som ätit oss i veckor den senaste tiden.
Jag har suttit vid mitt köksbord, vid mitt skrivbord. Uppkopplad i diverse olika program och det har gått väldigt bra för oss, när vi hämtade oss efter första chocken att ställa om. Är så imponerad av min äldre partivänner som visat att de absolut hänger med i utvecklingen!bv
Det har blivit tid över på ett sätt jag inte upplevt på hur länge som helst. Eftersom jag åkt ytterst få gånger till Stockholm och knappt någon annanstans heller har tid frigjorts.
Jag har använt den till två saker primärt. Att flytta ihop med Andreas. Först i min lägenhet och sedan köpte vi ett radhus. En kvarts promenad från där jag bodde innan. Det har krävt allt möjligt i form av planering och praktiskt arbete. Påmindes igenom om varför det är så drygt att flytta. Nu känns det mycket bättre. Allt är inte i ordning fem månader senare, men det mesta.
Den andra är att jag på riktigt återupptagit mitt intresse att skriva brev. För hand. Jag har under året fått ett antal nya brevvänner i olika delar av världen och det berikar mig på väldigt många sätt. Är bra för min engelska också. varit spännande att höra deras olika perspektiv på pandemin. Tillkommer en vana att buda på frimärken på Tradera. Inte helt sunt.
Riksdagsarbetet har förstås pågått enligt vad ni läst om på andra ställen. 55 personer röstar. Men vi sliter på med debatter på olika sätt, liksom möten med människor och organisationer fast digitalt. Alla utskott har varit digitala. I våras var det speciellt när vi skrev våra anföranden, och skickade till en närvarande kompis som höll dem. Men det har gått, och gått bra! Över förväntan skulle jag säga.
Jag har i min roll som studieorganisatör i arbetarekommunen också hållit ett gäng studiecirklar på olika digitala sätt och det har gett mig mycket. Ett roligt uppdrag och något att fylla trista, mörka höstkvällar med.
Alldeles häromdagen fyllde min mamma 60 år! Hon var rätt nöjd med att situationen inte krävde några större åthävor för hennes del. Sådan är hon.
Vi var uppe i skogen och grillade bland annat, med familjen. Också en bild på henne med hennes barnbarn, dvs mitt syskonbarn. Så himla gulliga när de bakar.
Mer synd om Andreas som också fyllde jämt för mindre än en månad sedan. Han hade velat ha ett baluns med go i. Men det gick ju inte. Det blir fler möjligheter får vi trösta oss med, om vi lever.
Jag trodde jag skulle läsa väldigt många fler böcker än jag har gjort. 45 har jag uppskrivna sista dagen på året och jag tror inte ”Klubben” kommer hinna bli utläst i dag. Jag vet inte varför det blivit så få, har varit för rastlös och gått istället. Lyssnat på poddar. Om privatekonomi. Om scrapbooking. Om hållbarhet. Om historia.
Sju biofilmer. Ett slags bottenrekost. Av naturliga skäl. ”Unga kvinnor” tror jag var den jag gillade bäst.
38 vigslar jag förrättat och jag hoppas innerligt att de kommer leva lyckligt! Ett fantastiskt fint uppdrag. I år är det många vigslar som stått ut på lite olika sätt.
Årets lilla glädjepiller för förstås den här som kom till oss i januari. Lilly. Med guldpäls (eller kartongfärgad). Och som alltid med guldhamstrar, ett guldhjärta.
Gott nytt år till er alla. Ni är alla bäst!
Hej Elin, så befriande att läsa att jag inte är ensam om nedstämdheten, trots att jag har ett arbete och en arbetsgivare som varit mycket behjälplig med utrustning (vi har arbetat hemifrån sedan i mars). Min närmaste chef är också mycket uppmärksam på hur vi mår och har gett bra tips på hur man kan göra för att ha det så bra som möjligt i hemarbetet. Ensamheten har stundtals varit svår – det är inte så lätt att byta hemort som vuxen, även om jag känner några här och har bott i stan förut. Sen kom pandemin men då var det ändå vår och dagarna blev längre. I somras kunde jag träffa både barn och kusiner, det var inte svårt att hålla avstånd. Nu går vi åter mot ljusare tider, sonen har varit här över jul o nyår, tackolov! Inte brev men kort brukade jag skriva – ska återuppta det. För mig har Instagram, teveserier, filmer och dokumentärer, blivit substitut för att umgås med riktiga människor. Utbudet är fantastiskt på SVT-play och HBO, som jag mest frekvent tittar på. Ringer litet oftare till mina vänner, inte bara SMS. Mot ljusare tider och vaccinering!
Hej Elisabeth! Blev så glad av din kommentar, även om den handlar om vår frustration och ledsenhet. Vi är ju inte ensamma i detta och det beror inte på oss. Det är en övergående anpassning. Jag har lärt mig att jag trodde jag älskade att vara bara i mitt eget sällskap. Och det gör jag, men bara om det är självvalt tydligen. Jag skriver gärna ett brev till di gmed lite mer uppdateringar. Men då får du skicka din adress till mig på lämpligt sätt! Kram!