Under tiden jag var på Island publicerades en text om jämställdhet (?) som innehåll så mycket som jag upplevde som så knasigt. Ett sätt att se på tillvaron som jag inte sympatiserar med. ”Låt mig baka bullar och dricka skumpa medan min man byter däck”
Utdrag: ” Jag har inte något behov av att klättra karriärstegen och därför tjänar min man mer pengar och det är helt okej för mig. Jag är inte bitter för det. Jag är tacksam för det jag har och beundrar honom precis som han ser upp till mig och uppskattar det jag gör för familjen. Jag har inget emot att jobba, det kan vara riktigt roligt och behövligt ibland. Jag ska snart tillbaka till min arbetsplats och dra in mer skattepengar till staten samt bygga lite på min pinsamma pensionspott.”
Innan jag hade lagt så mycket mer tankekraft på det så kom det ett svar som fångade allt. ”Kan vi inte dricka skumpa och käka bullar medan vi hjälps åt att byta däck?”
Utdrag: ”Jag och min sambo brinner båda för vårt jobb och vill alltid prestera så bra som möjligt. Därför är det helt sjukt att jag tjänar mer än henne, framförallt med tanke på att hennes jobb som lärare är så mycket viktigare och svårare än mitt. Jag beundrar henne för att hon orkar, men blir bitter över att vissa – framförallt kvinnor – inte värderas lika högt som de borde. Lika högt som mansdominerade yrken och … män i allmänhet.”
Mitt utgångsläge är att jag vill ha en plan. En plan för hur jag ska komma ur privata situationer som kan uppkomma baserade på exempelvis relationer. Hade jag haft barn hade det känts extra viktigt eftersom jag då också hade haft minst ett halvt ansvar för dem.
Senast i dag har jag hört en historia där en person ställs ensam med tre barn och kanske ingenstans att bo när partnern väljer att lämna, relativt nyligen efter ett bröllop. Det är sånt som ingen som går in i en relation med barnkonceptet verkar tro ska hända dom. Men alla vet att det händer. Det händer hela tiden. Att då vara i ett utsatt ekonomiskt läge på grund av att man ligger dåligt till på arbetsmarknaden efter stor frånvaro händer. Det är dåligt med insamlade pensionspengar för den part som är hemma mest, främst kvinnor, som av någon märklig anledning inte kräva att få pensionskompensation av sin parter. En partner som inte heller verkar tycka att det är självklart att komma på att den ska ge när man nu ska vara ett tu.
Samuel skriver: ”Vi har inga givna roller i förhållandet och det är få förunnat att känna sig så tillfreds och bekväma tillsammans som vi gör. Precis som du skriver så ska politiken inte nödvändigtvis behöva bestämma vem som ska gå hemma med föräldraledighet. Det ska ju vara en självklarhet att man delar lika; att båda bidrar lika mycket för att familjen ska fungera. Vi är ju två om både familjen och vår gemensamma ekonomi, eller hur? Vi har samma ansvar, oavsett hur vardagen ser ut.”
