Etikettarkiv: barnfrihet

Ny podd om barnfrihet

barnfri

Jag är en stencool moster faktiskt.

Gudmundson och Walström har startat en podd om barnfrihet. Sök på Barnfrihet så dyker den upp. Tjejerna finns också insta och Facebook under samma.

Första avsnittet där de talar om Margaretha är mycket bra. Hon gillar hästar och Island och har varit lärare precis som jag. Hon pratar också om det sjuka med att folk säger att man måste skaffa barn för att få besök på äldreboendet.

Podden har uppmärksammats av Expressen.:

”Vännerna berättar att personer fortfarande reagerar kraftigt på beslutet och att många tycks ha svårt att förstå varför de inte vill skaffa barn.

– Det är för många en så grundläggande sak att de inte kan förstå sig på det. Det man inte förstår sig på blir man ofta rädd för, säger Frida Walström.

Anledningarna till att hon inte vill skaffa barn är många.

– För min del finns det ingen längtan efter det. Det är lika grundläggande som att folk vill skaffa det. Det baseras på en känsla. Jag tycker om att ha min fritid, jag gillar att resa, sova och gå ut på krogen när jag vill.

I och med den nystartade podcasten hoppas duon att fler ska tänka efter.

– Normen är så satt. Jag tror att en del väljer att skaffa barn bara för att det förväntas av en, säger Malou, som är faster till fyra barn och har tre bonusbarn.

Frida pratar vidare:

– Vi hoppas att det kan slå sönder några tabun som finns, ta bort fördomar och få folk att välja själva. För vissa är det en självklarhet, men andra blir övertalade och tvingade in i en mall som inte passar dem.”

Jag är väldigt glad för att de gör det. Det kommer att kännas skönt att lyssna på personer som helt enkelt kommer att göra att vi som inte, likt majoriteten vill skaffa egen avkomma, behöver känna oss helt udda. För det är ofta vad som händer i olika sammanhang även om det inte är meningen att det ska bli så. Ett litet exempel är presentationsrundor. Ibland läggs mer tid på att prata om barn till personerna, än vad de säger om sig själva. Kanske ligger känslan hos mig då, men det händer att man får frågan: Inga barn? -Nej! Medlidande blick.

Hörde senast i veckan en kvinna (det är alltid kvinnor) som kastade sig över en person i ett förhållande för att fråga när det ska bli barn. Det är såååå trevligt gjort. Alla vet ju att inget annat räknas eller är intressant (Ironi).

Här är andra saker jag skrivit om barnfrihet. Den första och bästa texten jag skrev.

Bra om barnfrihet. Reaktioner på barnfrihet.

En gång pratade jag om det i tidningen.

Bra om barnfrihet

Apropå rätten att välja sitt liv utan att andra ska synpunkta om valen. I går publicerades på ETC en finfin text om barnfrihet. Jag väljer att inte skriva så ofta om det, men ibland kommer guldkornen strösslade.
”Vi kan leva ganska precis som vi behagar, men ibland är det som att vi alla antas instämma i att barn är det ultimata.”
Läste en universitetsuppsats om ämnet nyligen. Den slog fast det jag och andra likasinnade märkt: Kvinnor som inte vill ha barn bemöts som om de vore monster, män kommer undan (kul för dem). Icke-valet och viljan accepteras inte av omgivningen som ständigt vill korrigera, argumentera och berätta varför det är så oerhört viktigt att ha egna barn. Utan att jag någonsin hört ett hållbart skäl, bara samma tugg om ålderns höst.
Som om man är helt omyndigförklarad att fatta vettiga beslut om sin egen vilja att bli förälder eller inte.
En sak vet jag med säkerhet, jag kommer aldrig att behöva bli en av alla vuxna som jublar över sk egentid och att få göra nåt så fräckt som att gå på bio. Det känns fantastiskt. För det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig. Jag vill inte ständigt oroa mig och jag vill knappt laga mat till mig själv.
Jag vill göra mina saker.
Låt mig. Låt oss.
Att gå sin egen väg måste alltid vara ett reellt val.
Och nej, man har ingen skyldighet att förse sina föräldrar med barnbarn.

Barnfriheten och friheten att välja

Özz Nujen i kväll i ”Stjärnorna på slottet” var bra på många sätt. Omöjligt att hålla sig neutral inför hans berättelse om flykt och otrygghet. Gläds åt det jag inte kunnat styra, att jag föddes i Sverige. En fantastiskt slump.

Men jag tänkte skriva om en annan grej. Helena Bergströms beskäftiga reaktion när Özz sade att han inte vill ha egna barn. ’Bara han blir tillräckligt kär’. Hon både ifrågasatte honom, och sedan sade i intervjun där han inte var med att han visst skulle komma att skaffa barn.

Det är alltid någon tror sig veta bättre än den som ger uttryck för att vilja vara barnfri. Denne någon är nästan alltid en kvinna. Hon gör ofta precis som Bergström gjorde, förminskar den som uttrycker att den gör ett annat val än barn, och säger att den kommer att ändra sig. Påpekar att ”den skulle bli en såååå bra förälder”. Det är mycket man skulle bli bra på om man provade, men som argument är det ohållbart.

Jag sker om det här på bloggen hösten 2013. Jag ser i statistiken att inlägget fortfarande har många läsare som kommer efter att ha sökt på ”vill inte ha barn” eller liknande. De kommenterar eller hör av sig med uppskattning. Efter det där har jag också skrivit om det på Facebook några gånger. Kvinnor jag känner, mer eller mindre bra, har sökt upp mig specifikt för att berätta hur glad de är över att jag är tydlig i frågan. Att de tidigare kanske känt sig ensamma eller funderat om det är något konstigt att aldrig känna längtan efter egna barn.

Jag har samtalat med likasinnade på ett forum, vilket har gett mig mycket. Det enda vi har gemensamt är att inte vilja ha egna barn. I övrigt är vi precis lika olika som alla som väljer egna barn. Men vi har alla ungefär samma erfarenheter av andras dömande och ifrågasättande.

Jag skulle kunna berätta om barnmorskans kommentar när jag nyligen skulle förnya preventivmedel, ”man ska aldrig säga aldrig”. Vad är det för sak att säga till någon som just sagt att den inte vill ha barn? I en professionell yrkesroll?

Pratade med yngsta systern om frågan förut. Hon berättade om hennes kamrater som kanske nyligen flyttat ihop med någon de gillar och som heeela tiden får frågor av kvinnor i omgivningen om när de ska skaffa barn. Det kanske de vill, men inte nu. Och de vill definitivt inte få frågor om det på familjemiddagar och av mammans väninnor. Eller hur vänner till mig som valt ett barn konfronteras med frågan om när det är dags för syskon. För bara ett barn är ju också för lite.

Det vore så lätt att skoja om det här. Min iakttagelse på Facebook är att det föräldrar verkar vara gladast åt är den så kallade ”egentiden”, det är mycket ojande om familjekräksjukor och sömnlösa nätter, om vabbande och slitningar i relationen med den andra föräldern när ungarna kommer. Bland annat sånt är vi glada att slippa. Ja! jag vet, egentligen är de allra flesta föräldrar mer fokuserade på kärleken till grynet och det är meningen med livet och allt det där, men onekligen verkar det ju finnas en hel del fördelar med att inte ha avkommor att bekymra sig för.

Men det handlar inte om huruvida det är kul eller inte, värt det eller inte. Det enda det handlar om är om man vill eller inte. Märk väl, för den som kan välja. Ofrivillig barnlöshet är något helt annat. Så länge äldre kvinnor (oftast det) tycker de har all rätt i världen att ställa närgångna och ofta ohövliga frågor om andras privatliv och barnalstrande är den här frågan levande. Inte för att trotsa de här damerna givetvis, utan det är i grunden en frihetsfråga.

Alla människors rätt att välja sitt liv utifrån sin fria vilja, inte utifrån andras förväntningar.

Någon kan väl upplysa Helena Bergström?