Det här kommer att vara en lång text som handlar om ERIN-projektet och dess resultat.

Innan jag skulle följa med en person till så kallat ”uppföljningssamtal” på Migrationsverket ville jag vara förberedd, då jag förstått att hen skulle få ett ”erbjudande” i samband med ett avslag på asylansökan. Jag läste då lite om ERIN-programmet som är det som Sverige erbjuder, tillsammans med möjligheten att casha ut 30 000 kronor i Kabul vid frivilligt återvändande.

Informationen om vad det exakt innebär var svårt att få fram, men att bli mött på flygplatsen, att få ett tillfälligt boende, juridisk rådgivning och hjälp till att hitta försörjning är  det som står. Inte mer detaljerat än så.

Migrationsverket har en artikel på sin hemsida från mars i år: ”Så arbetar Migrationsverkets återvändandesambandsman i Kabul”.

För det jag skriver vidare vill jag särskilt lyfta fram texterna nedan, för att kunna återkoppla till dem.

”– Jag har ingen direktkontakt med de enskilda individerna.”

”– Vid behov blir de hämtade på flygplatsen av IOM *och körs till ett boende med 100 platser där de kan vara de första två veckorna. Sedan får de möjlighet att träffa en handledare som hjälper dem att ordna bostad och arbete. Det är svårt att få avlönade jobb, så ofta handlar det om att starta en liten rörelse.”

”Afghanistan är ett svårt land att bo i, både på grund av den stora fattigdomen och det svåra säkerhetsläget. Därför bor Kjell-Terje Torvik inne på den svenska ambassaden i Kabul som har mycket stränga säkerhetsföreskrifter.”

”– I Kabul riktar talibanrörelsen sina angrepp framför allt mot de afghanska säkerhetsstyrkorna, de afghanska myndigheterna och mål som anses representera västliga intressen. Det finns dock en viss risk att vanliga afghaner, som inte har något otalt med rörelsen, drabbas om de råkar befinna sig i närheten när en attack genomförs mot dessa mål.

Under förra året skedde några attentat i Kabul som riktade sig mot rent civila shiamuslimer, men i dessa fall är det IS som bedöms ha legat bakom attackerna och inte talibanrörelsen.”

På Migrationsverket: Personen jag följer med får knastertorrt veta att den troligen inte kommer att få stanna i Sverige (Migrationsverket vet ju att de väljer att utvisa 90 procent av alla från Afghanistan som Migrationsverket själva har bestämt är 18 år. För oss som läst utredningar och domar är det obegripligt. Skyddsskäl upphör inte efter 18-årsdagen.) och därför ska informeras om erbjudandet som de då har gällande frivilligt återvändande.

Det är de här 30 000 kronorna och så det här ERIN-programmet som presenterades precis så översiktligt som jag beskrev det ovan.

Därefter utspelade sig ungefär följande när jag berättade att jag hade några frågor:

-Men vad betyder det här rent praktiskt? Vad är ett tillfälligt boende? Vilka möter? Får man hjälp till vidare boende sedan? Vilka jobbmöjligheter finns egentligen?

-Det är som du förstår inte ett boende för lång tid, utan tillfälligt och resten är individuellt.

-Men hur ser resultaten ut då?

-Vad menar du?

-Jo, jag menar basgrejerna. Hur går det för de här människorna? Får de boende och jobb? Hur försörjer de sig efter en tid? Har de sluppit kontakt med terrororganisationer? Lever de ens?

-Det är goda resultat!

-Okej, kan du visa statistik på det så vi vet vad det är att ta ställning till?

-Nej, men vi vet att det är goda resultat!

-Men hur vet ni det då?

-Det vet vi!

-Men kan du inte visa mig underlaget för det då?

-Nej. Men du kan få mer information.

Så skriver hon ut något, lämnar rummet och kommer in med en broschyr om programmet på engelska (som inte innehåller något av det jag frågat om), dunkar den lätt i bordet framför mig och säger att om jag undrar något mer får jag själv mejla till Afghanistan. Det var oprofessionellt och oseriöst och okunnigt. Därefter lovades att jag kunde få min efterfrågade information om jag var med på det sk återvändandesamtalet (dvs, även fast processen inte är klar så bemöttes hen jag var där med som en person som inte kommer att få stanna.)

Här provocerades både min känsla av att inte kunna förlika mig med så grymt dåligt bemötande av människor i svåra situationer som Migrationsverket ska möta och naturligtvis mitt ansvar som politiker. Vad är det för arrangemang som Sverige håller på med och som vi väljer att kalla för ett ”erbjudande” för att med försök till rent samvete kunna skicka unga människor till ett land som är en sådan oroshärd och där så många människor drabbas?!  Just i dag av det som når oss via nyheterna en kidnappning utförd av talibaner liksom en attack mot ett bankkontor med enligt de uppgifter jag ser tre döda varav en civil och 31 skadade civila.

Vår man på plats berättade i Migrationsverkets artikel om att jo, man kan råka befinna sig i vägen i striderna. Att han och hans familj bor under högsta säkerhet. Det ska de naturligtvis göra, men ironin i vad vi utsätter unga människor för är för självklar för att egentligen behöva påpekas.

Åter till ERIN. Jag gjorde som handläggaren på Migrationsverket vräst. Mejlade till IOM i Afghanistan som ombesörjer projektet. Det har bara gått fem dagar sedan dess, så jag kanske inte ska vara för arg över ännu uteblivet svar.

Vad är IOM för organisation? Läs själv HÄR. Om ERIN har de inte en särskilt uppdaterad sida, då de konstaterar att programmen ska ta slut i mars 2017.

Jag valde att tala med min partivän som sitter i ett utskott som arbetar med de här frågorna, om hen som har mer kontakter med det här området kunde kolla med departementet om vilken information de har om det jag undrar, nämligen resultatet? Helt enkelt, vad är det Sverige skickar eller tänker skicka våra (jag säger våra, för det är så många känner) killar till? Vad ges de för förutsättningar?

Texten nedan är vad som kom tillbaka från en politiskt sakkunnig på justitiedepartementet.

ERIN (European Reintegration Network) är ett europeiskt samarbetsprogram som leds av Nederländerna och där Sverige ingår som projektpartner. Programmet syftar till att erbjuda stöd till återintegrering för personer som har fått avslag på eller har återtagit sin asylansökan och ska återvända till sitt ursprungsland.

Programmet inleddes formellt i juni 2016 och pågår till och med den 31 december 2021. Tanken är dock att det ska fortgå även därefter och även utvidgas. Under det första året har ett gemensamt upphandlande skett med samarbetsorganisationer, ”service providers”, däribland IOM, som kan tillhandahålla återintegreringstjänster på plats i de länder som är aktuella för programmet.

Inom ramen för ERIN erbjuds stödinsatser till ett värde av 2 500 EUR/person vid självmant återvändande och, i vissa fall, 2 000 EUR/person vid återvändande med tvång. När det gäller stöd till barn utan vårdnadshavare har man dock inte slagit fast en specifik maxsumma.  

Det stöd som erbjuds anpassas efter den enskildes behov och omfattar:

• bidrag för att starta eget
• hjälp med att ta sig in på arbetsmarknaden
• utbildning (inklusive yrkesutbildning)
• jobbrådgivning
• tillfälligt boende
• stöd vid kontakt med myndigheter samt juridisk rådgivning och medicinsk vård
• stöd anpassat efter individuella behov
• mottagande vid ankomst på flygplats i hemlandet

I Sverige är det Migrationsverket som ansvarar för ERIN. För svensk del omfattas för närvarande följande länder av stödet: Afghanistan, Irak, Iran, Marocko, Nigeria, Pakistan, Ryssland och Somalia. För samtliga dessa länder har programmet varit operationellt sedan november 2016, förutom när det gäller Irak där programmet har varit operationellt sedan februari 2017.

Resultat hittills (t.o.m. den 3 maj i år):

Afghanistan: 78

Irak: 56

Iran: 4

Pakistan: 1

Nigeria: 2

Pakistan: 1

Ryssland: 2

Somalia: 2 

Totalt: 146

Stödinsatserna är, som nämnts tidigare, individuellt anpassade men ska vara till ett värde av 2 500 EUR/person vid självmant återvändande och 2 000 EUR/person vid återvändande med tvång. Längden på och vad som ryms inom denna finansiella ram är alltså väldigt individuellt och beror exempelvis på om det rör sig om ett ankomststöd, t.ex. att man valt att ansöka om mat och logi under en tid vid ett mottagningscenter, eller om det rör sig om stöd för att starta upp en affärsverksamhet där exempelvis IOM bistår med att köpa in verktyg, hyra lokal etc. Enligt Migrationsverket väljer en övervägande majoritet (ca 90 procent) att ansöka om stöd för att starta eget företag eller arbetspraktik med subventionerad lön. Syftet är att det ska röra sig om initiala stödinsatser och hjälp med att komma igång. Löpande uppföljning ska göras under ca sex månader. Någon mer allmän uppföljning/utvärdering av programmet har inte kunnat göras ännu. Som nämndes tidigare har programmet endast varit operationellt sedan i november förra året när det gäller sju av de aktuella länderna och sedan februari i år när det gäller Irak. Merparten av de som hittills har fått stödet har fått det under perioden februari-april i år.

 I sammanhanget kan även nämnas att utöver återintegreringsstödet via ERIN, har Sverige även ett ekonomiskt stöd som betalas ut till självmant återvändande till 18 ursprungsländer, däribland Afghanistan, Irak och Somalia (som också är aktuella för återintegreringsstödet). Storleken på ersättningen är 30 000 kr/vuxen och 15 000 kr/barn (under 18 år), dock max 75 000 kr/familj. Summan betalas ut vid ett tillfälle efter återkomsten till hemlandet och är tänkt att utgöra ett stöd till mer omedelbara utgifter vid återkomsten. Under 2016 beviljades 1 725 irakier, 655 afghaner och 25 somalier sådant stöd.

 Vill du ha mer info är det  Åsa Johansson som ansvarar för ERIN på Migrationsverket. Hon har jättebra koll på detta och svarar gärna på ytterligare frågor.

Eftersom den här texten inte besvarade några av de frågor om resultatet, mer än att 90 procent väljer att starta eget eller få praktik, så är jag fortfarande utan svar på resultaten.

Alltså mejlar jag Åsa Johansson.

”Hej Åsa! Elin Lundgren heter jag och är riksdagsledamot. Jag har en hel del frågor kring Erin-projektet i Afghanistan och skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Från departementet har jag fått informationen om att du är experten.”

Det tog föredömliga tio minuter för henne att ringa upp mig och vi hade ett väldigt bra samtal, jättetrevlig person! Hon berättade för mig att det inte finns några siffror på den nuvarande omgången av projektet att få fram (dvs, de 78 vi skickat till Afghanistan i siffrorna ovan) och att det nog ska komma en utvärdering i slutet av sommaren. Det är kanske inte så konstigt.

Men som riksdagsledamot  tänker jag att om vi ska ”erbjuda” människor ett program i ett så pass konfliktdrabbat land som Afghanistan (dit svenskar rekommenderas att inte resa) så borde återrapporteringen ske löpande.

Åsa berättade att projektomgången innan är utvärderad och att hon kunde skicka den till mig och jag fick den genast. Jag hittade projektet beskrivet av Migrationsverket här. På engelska. Av vad jag kan se snarlikt det som verkar vara det som erbjuds nu. Framsidan sammanfattar basfakta. Bortse från mitt kladd som jag tappert inte suddat bort ordentligt.

Det jag kan utläsa i texten som följer (rapporten är totalt 14 sidor utan bilagor och är såldes inte så omfattande), med reservation för att engelska inte är mitt bästa är:

465 personer kom dit, 331 valde att ta emot stöd i Erin-projektet som skulle leda till försörjning. Av dessa 331 fick 316 typ ”starta eget-bidrag” och 16 jobb med subventionerad lön. En del personer ingår i familjer varför statistiken kan vara lite svår att tolka, men av de ursprungliga 465 står det ”The remaining 34 returnees did not approcah IOM to recieve support available to them, IOM was also unable to reach out to these returnees to encourage them to get support”.

Av de 331 som ändå var igång med sina projekt kvittade 241 av dom ut allt stöd de hade rätt till. Men 90 personer gjorde inte det ”While the rest have niether contacted IOF for the second instalment or IOM was unable to establish Contact with them past the initial interaction.

Så 120 av 465 personer var alltså inte möjliga att spåra. Det kan givetvis bero på många saker. Kanske så enkelt som det IOM själva antar, att de har bytt telefonnummer. Men det vet vi inte.

De som startar företag, vad gör de då? Av de 251 businesses som startade var ungefär hälften, 212, ”grocery shops”. Resten är mattbutiker, klädbutiker, fruktbutiker osv.

När IOM följde upp de här 251 verksamheterna kunde de konstatera att 170 av dem kunde räknas som fungerande. 30 av dem fick dock intervjuas på IOMs kontor i Kabul pga att de bedres i sk ”insecure areas” dit jag antar att personalen inte ville åka …

25 av företagarna gick inte att återfinna eftersom de var etablerade i osäkra områden dit utvärderarna inte åker och de inte svarade i telefonen.Ytterligare 25 verksamheter var stängda och företagarna gick inte att få tag i. Det betyder att förutom de 120 personerna som man rätt snart tappade kontakten med, kunde därefter ytterligare 50 personer inte återfinnas.

170 av 465 personer är alltså inte möjliga att utvärdera.  Vad de människorna som vi ”erbjöd” återvändande till Afghanistan gör i dag vet inte rapporten. Personerna kan vara döda, värvats till strid eller kriminalitet. Det kan projektet inte svara på.

Det är den här programmet som handläggaren på Migrationsverket säger är bra. Att de vet det.

Vetskapen om hur svårt det är i landet hos de som flytt från Afghanistan gör så klart att det här inte är attraktivt.

Nu väntar det här ytterst tvivelaktiga erbjudandet på tusentals unga killar. Som inget hellre vill än att gå klart skolan i Sverige, komma i jobb och leva ett tryggt liv. De orkar inte pressen mer. Många har datum för utresa de här dagarna. På ett plan till Kabul ska dom. Hur hälsoläge för killarna ser ut ska jag återkomma till i ett annat inlägg.

Efter att ha satt mig in i de här siffrorna mejlade jag tillbaka till Åsa på Migrationsverket.

”Är det Migrationsverkets bedömning att det antal personer som nu riskerar att utvisas till Afghanistan har möjlighet att starta ”small businessens” för sin försörjning. Vad jag kan förstå har Erin-projektet inte direkt andra ambitioner än det som beskrivs i from av stöd i det här rapporten.

Finns det efterfrågan och köpkraft hos eventuella kunder i Afghanistan för tusentals små företag, utifrån läget i landet?

Som jag tolkar det finns det under den här uppföljningen ett relativt stort bortfall av personer som man tappar kontakten med i rapporten.  Minst ett hundratal om jag räknar rätt. Det hänvisas enkelt till att de bytt kontaktuppgifter. Så kan det var förstås. Men finns det också risk för att vi utvisat till döden?”

Vilken kapacitet skulle det nya Erin-programmet ha när det gäller att ta emot människor i Afghanistan? Vad är den beräknade kostanden per person i det nya projektet?

Här är svaret:

Det är korrekt att samtliga personer som erhållit rerintegreringsstöd inte har kunnat nås för uppföljning av genomförda åtgärder. Enligt uppgifter från IOM rör det sig om 25 personer som  självmant valt att bosätta sig i osäkra områden och i samband härmed valt att byta kontaktuppgifter, vilket omöjliggjort en uppföljning. Härutöver har 25 företag som startats avslutats. Det är en förhållande låg siffra med hänsyn till den låga arbetslöshet som råder i Afghanistan. Vidare kan tilläggas att ett antal personer som återvänt till Afghanistan väljer att återigen lämna landet. Häribland finns personer som söker sig till Iran med anledning av att familj och släkt sedan lång tid tillbaka befinner sig i Iran.

Det krävs lokal kännedom om Afghanistan för att i detalj kunna besvara samtliga frågor. Jag har kontaktat Migrationsverkets återvändandesambandsam i Kabul, Kjell-Terje Torvik. Han har meddelat att du är välkommen att kontakta honom för mer utförlig information om läget i Afghanistan. Du når honom via mail.

Mitt svar:

Tack för snabba svar. Uppskattar det mycket. Ska jag tolka det som att Migrationsverket inte har någon plan för Erin-projektet gällande omfattning/kostnader?

Åsas svar och det sista i den konversationen hittills. Jag vet inte om hon med flit valde att missförstå min fråga.

Hej, Personer som återvänder självmant kan erhålla stöd om 2500 EUR/person. Personer som återvänder med tvång kan erhålla stöd om 2000 EUR/person.

Jag tycker ändå att den som är Migrationsverkets kontakt i de här frågorna borde kunna ha bättre svar att leverera till mig som politiker. Eller vem som helst som undrar.

Nu verkar jag ha fått de svar som går att få från Migrationsverket och kan vara konstatera att jag inte alls känner mig trygg med det sätt som vi planerar ”mottagandet” för människor som skickar tillbaka till Afghanistan. Ja, jag vet att det är frivilligt. Men att kalla något i det läget för frivilligt känns helt fel, med tanke på att så många människor nu vet att det för dem är att likställa med döden. Att utan tidigare erfarenhet försöka driva en grocery shop i att land utan nätverk lockar inte tillräckligt för att vara beredd att chansa med livet. Av Åsas svar skrivs ju också att de tror att några väljer att fly landet igen.

Jag har nu inte mejlat Karl-Terje Torvik i Kabul. Det är vi i Sverige som sitter och beslutar om hur vi ska göra. Svaren på de här, ändå inte helt komplicerade frågorna jag ställde, borde i dagsläget vara allmängods hos alla som är involverade i processen. Men av de jag frågat, andra politiker, departementet och Migrationsverkets både handläggare och ”expert” så får jag inga svar. Det verkar bara Torvik som eventuellt kan svara på frågorna om bärigheten i att unga, oerfarna killar som varit länge i Sverige ska driva mataffärer i krigsdrabbade. Afghanistan.

Minns vad Torvik sade i artikeln jag refererade till. Han har ingen personlig kontakt med de vi skickar tillbaka. Ingen personlig kontakt. Vi får se om jag mejlar honom.

Så kan vi inte ha det. Jag är som riksdagsledamot ansvarig för det vi utsätter de här personerna för. Därför skriver jag det här och skickar bland annat till mina kollegor i socialförsäkringsutskottet. Mitt enkla budskap: Vi kan inte fortsätta så här.

Jag har för övrigt också mejlat Migrationsverket för tio dagar sedan på den officiella adressen med mina frågor, därifrån har jag inte hört något.