Palme-filmen. Blivit väl omskriven. Här har Kristin Linderoth skrivit om den i Tiden.

”Han framträder som en lysande och skarp intellektuell, som dessutom var djupt känslomässigt berörd av ojämlikhet, rasism och imperialistiskt våld – något vi är svältfödda på i en tid då politiken ska komprimeras i budskap så enkla att de blir obegripliga och den som inte har några drömmar andra än de om regeringsmakt är den mest förtroendeingivande.”

Innan filmen gjorde vi klassikerna, talade om vad man gjorde när man fick reda på att Palme mördats. Jag kunde inte bidra. Jag var sju år. Jag minns nästan bara hur det i kvällstidningen jag aldrig såg annat än hos farmor och farfar fanns bilder på högarna med rosor och hur de växt för varje dag.

Därför uppskattar jag självklart den historia om Sverige som måste skildras i filmen, då Palme är en stor och viktig del av den. Palme personen och Sverige landet.

Jag grips av det känslomässiga i att Anna Lindhs tal på Palmes begravning ges utrymme, om hur vi driver politiken vidare. Jag fnissar tyvärr åt bilden på ”fackpampen” som reste till olämpligt semestermål (visade de inte bilden av den korpulente mannen i badbyxorna väldigt länge?). Jag ryser över alla gubbar gubbar gubbar.

Och den frågan, den om jämställdhet, kan ändå få summera filmen. Världen blir inte jämställd av sig själv, inget ”löser sig med tiden”, som det ibland sägs. Varje liten lösning för ett bättre land, ett bättre samhälle kommer efter att någon har drivit frågan.

Det gäller varje liten fråga som du och jag tycker är viktig. Inget löser sig av sig självt. Vill du vara en del av lösningen?