I går hade vi årsmöte med Socialdemokraterna i Gävle. Ev. intresserad media var inbjuden i vanlig ordning. Båda lokaltidningarna dök upp.

GD frågade om vi skulle prata om förskingringen. Det skulle vi inte. Fick följdfrågor som lät påskina att detta var mycket märkligt. Det är det inte, eftersom det är ett årsmöte med sedvanliga årsmötesförhandlingar utifrån motioner, verksamhetsberättelse och –plan osv.

Med Arbetarbladet däremot upplevde jag att vi hade ett bra samtal utifrån reporterns inledande fråga om medlemsstatistiken. Den gick om jag minns rätt, fyra år tillbaka i tiden, och förutom 2010 så har medlemsantalet i de siffrorna tappat lite varje år.

Jag och Ahmed, som är stolta folkrörelsemänniskor, målade den stora bilden. Människor vill inte i samma utsträckning som förr vara medlemmar i föreningar och kanske än mindre engagera sig ideellt. På totalen sett. En stor utmaning för hembygdsrörelsen, för nykterhetsrörelsen, för politiska partier, för idrottsrörelsen.

Hade statistiken reportern tog del av sträckt sig ännu längre hade det framgått tydligt att med undantag för valåren så tappar Socialdemokraterna i Gävle medlemmar och har så gjort väldigt länge. I likhet med de flesta föreningar och organisationer. Vi påtalade också att ändringen av detta är något som vi måste jobba mera med, men som de som satt i styrelsen för säg 20 år sedan borde ha arbetat med att förebygga. Att de inte gjorde det ser vi och oroas över och det har hamnat i vårt knä. Vår medelålder är en bra bit över 60 och många som lämnar partiet för det för att de så att säga inte har något val.

Trots det finns inget av det resonemanget i artikeln utan såväl  rubrik som text är skrivna så att det är något unikt att färre vill vara medlemmar i just Socialdemokraterna i Gävle. Det är det inte, men lika sorgligt för det.

Att saker sägs på ett sätt men i tidningen skrivs på ett helt annat blir väldigt påtagligt när Ahmed säger att det i dag är svårare för ungdomsförbund att få komma ut på skolorna och prata politik med ungdomar och väcka deras engagemang. Det i sig är ett problem. Det heter i Arbetarbladet ” Elin Lundgren och Ahmed Amin hoppas kunna synas ute mer på skolorna för att locka fler. Ett oskyldig ”felskrivning”, men ett klart bevis för att det inte är så noga hur det vi sägs hanteras.

Ahmed och jag hade också ett resonemang där vi kopplade ihop politikers utsatthet med den samhälleliga diskussionen om nät-/kvinnohat. Jag konstaterade att det så gott som dagligen hör av sig äldre män på olika sätt för att berätta vad jag borde göra. Ofta är det goda tips med en uppriktig vilja att vara med och förbättra och på dem lyssnar jag. Skrämmande många är däremot inte alls av den typen, utan har en helt annan agenda. Jag redogjorde tydligt för den skillnaden. Ändå framgår det i artikeln som att om äldre hör av sig med tips så kommer jag aldrig någonsin att lyssna. Första mejlet från äldre man som är sur över detta har redan kommit.

Vi sade vid tre tillfällen att vi verkligen rekommenderar människor som vill ta aktiv del i samhällsförändringen att bli medlemmar i vårt parti. Att vi själva sitter där vi sitter i dag (ordförande och vice ordförande i arbetarekommunen) är ett bevis för att den som vill engagera sig får ett utrymme att göra det. Vi är båda relativt nya medlemmar och har släppts fram av de som varit medlemmar mycket, mycket längre. Det är mycket positivt av en arbetarekommun. Av detta nämns inget.

När jag och Ahmed läser artikeln känner vi inte igen särskilt mycket av den helhet som vi lyfte fram.