Eller kanske så nära jag någonsin kommer i alla fall:

”(ny) Graffiti-zoner Gävles politiska ledning överraskade med ett modigt beslut. En majoritet sa ja till att undersöka möjligheten att upplåta plats för graffitikonst i staden. Vackert.  Och ett effektivare sätt att locka nya inflyttare än alla marknadsföringskampanjer i världen. Det är ju välkänt att Länsmuseets graffitivägg dragit till sig unga stockholmare som aldrig satt sin fot norr om tullarna förr.”

När motionen lades 2010 av mig, Anea Elfving och Daniel Olsson fick den också uppmärksamhet i Arbetarbladet. Så här sade jag då: – Men det finns en stel uppfattning kring vad som är kultur. Vi vill vidga begreppet lite och ser ett egenvärde i konsten, säger Elin Lundgren.

Visst är hela partiet med på det nu, men ska jag vara ärlig fick vi slåss en hel del i dåvarande S kommunfullmäktigegrupp för att få med dem på tåget. Men det är så det funkar, att man får slåss för sin sak. Slåss man inget blir det inget.

Namnet på motionen bestämde jag skulle vara ”Betong är ingen sprakande färg”. Det var det många som tyckte var ett uselt namn på en motion. Uselt vet jag inte, inte så stockkonservativt tänker jag, och talande!

Bilden är en detalj från en målning på ett nedlagt industriområde i Sundsvall i somras. Det var bra spotting där. Kanske inte många vet det men jag är verkligen en stor fan av graffiti och har varit länge. Eftersom jag är emot att det målas där det är förbjudet, tycker jag fler platser ska vara tillåtna. As easy as that.

Inte oväntat är de största politiska motståndarna, Moderaterna, emot. Synd. Det hjälper inte ens att de är de nya Moderaterna.