Lite som en never ending story där människor är allvarligt bekymrade över Gävlemoderaternas agerande.

Ola Larsmo skriver i UNT.

”Vi har åtta städer som anslutit sig och där människor som den nämnda författaren/journalisten kan söka skydd under två år, skriva klart, hämta andan, hantera sin oro. Och berätta om vad de varit med om.

Tills Gävles moderater fick för sig att det var lite för dyrt. Det kostar ungefär 300 000 kr om året. Gävle beslutade nyligen att som första stad ta emot en hotad konstnär, vilket moderaterna inte kunde acceptera. Jag sitter här med deras anmälan av Gävle kommun till förvaltningsdomstolen, där de mycket noggrant försöker hitta en utväg ur det faktum att deras kommun sagt sig vilja vara med att stötta människor som journalisten ovan. Dessutom faller det, enligt deras syn på livet och världen, utanför vad en kommun bör syssla med.”

Och så ledaren i samma, liberala tidning i går.

”Det går alltid att använda pengar till annat – med de tre moderaternas argumentering ska vi inte ha några bibliotek eller några gästspel av utländska musiker heller. Den som vill kan givetvis hävda att stöd till det fria ordet inte är en kommunal kärnuppgift. Men vissa saker är så självklara att de inte ska behöva beskrivas i författningstexter.

Kommunala kulturstipendier är inget nytt påfund. Varför skulle de inte kunna användas på detta sätt?

Det är naturligtvis lätt att se både kulturfientlighet och ett drag av främlingsfientlighet i kampanjen mot fristadstanken. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth och Moderaterna på riksnivå har sagt ifrån mot sina partivänner. Att de tre och deras anhängare på andra håll skulle kunna lyckas med sin framställning till Förvaltningsrätten är svårt att föreställa sig.

Men de är i full färd med att skada sitt partis trovärdighet i kulturfrågor”

Jag funderade, borde jag blogga nåt om det här med Gävlemoderaternas haveri?

Jo, det är anmärkningsvärt. Det går inte att bortse ifrån. Utifrån en motion som Miljöpartiet lade i Gävle så har alla utom M och SD i kommunfullmäktige beslutat att Gävle ska bli en så kallad fristad för en förföljd konstnär.

Detta är ett solidariskt förhållningssätt, och något som vi också tror kan vara med och utveckla konsten och därmed tanken hos människorna i Gävle.

Moderaterna har nu gått så långt att de överklagat till Förvaltningsrätten.

Ni skämmer ut Gävle, skriver Jenny Wennberg på ledarplats.

Hur som helst. Om det nu skulle visa sig att Gävle kommun (och andra kommuner som är fristäder) inte ”får” vara det, så är det väl så. Vi är dock många partier som visat oss välvilliga till solidaritet i sammanhanget. Alla utom två då.

På sociala medier finns en (liten) diskussion om detta och jag har fått frågor från både Moderaternas distriktsordförande i Gävleborg, Patrik Stenvard, samt Måns Montell som är ny i Gävles M-topp.

Ingen av dem vill säga någonting annat än att det ligger utanför den kommunala kompetensen. När jag frågar dem hur de ställer sig till den argumentation som förts fram av Källgren Sawela, Bornegrim och Bjerkén vill de inte svara alls. De hänvisar bara till den kommunala kompetensen. Det går inte att få dem att svara på om de håller med trion som inte alls håller sig till att tala om kommunal kompetens.

Istället handlar det om att konstnären kanske har en familj och att de kommer att tära på vården. Frågor kring bostäder. Och fonderna som ska användas för finansieringen, de är ju till för Gävleborna osv osv.

De har dessutom dristat sig till att skriva till Expressens kultursida och ifrågasätta att de ifrågasatts. I ett härligt mejl om ”Sverige Demokrater” och formuleringar som ”Vi följer med stort intresse att följa frågan”. Kulturskribenten måste ha dånat, som man sade förr i tiden. Sedan dödar hon dem i text. Läs här!

I går kväll uppmärksammades Gävlemoderaterna i Kulturnyheterna. Läs och titta!  Kulturministern är förfärad.

Jag trodde verkligen så mycket mer om Inger Källgren Sawela.