Etikettarkiv: ensamkommande

Vem bryr sig om de ensamma som försvinner?

BO

Omslaget på BO:s rapport

”Sedan 2014 har drygt 1 700 ensamkommande barn försvunnit. Vi vet fortfarande inte var mer än 1 400 av dem är eller vad som hänt dem. ”

Det slås fast i en rapport från Barnombudsmannen som släpptes i början av december.

I rapporten finns en intervju med Christian Frödén, gruppchef för Ensamkommandegruppen hos gränspolisen. Han arbetar i Stockholms riskmiljöer med ensamkommande unga.

”18-årsdagen och avslag på asylansökan är kritiska moment för många. Hur märker du av det?
– Väldigt tydligt – ofta så drar de ju då. I den afghanska gruppen märks det tydligt för de har ingenstans att ta vä­gen, tycker de själva. De har inte erfarenheten av det egna resandet. De går in i en psykisk ohälsa och där finns nästan alltid drogerna med som en självmedicinering eller flykt. Vi har väldigt många killar som börjar använda tung narkotika i stor omfattning, knutet till en oerhört lång asylprocess och till 18-årsdagen. Så är det definitivt!”

Länsstyrelsen i Stockholm har tidigare redovisat ett regeringsuppdrag med vad de föreslår för att minska problemet.

Den rapporten är värd all läsning den kan få. Det finns flera förslag som alla är viktiga. Här är två.

 # Följ upp och gör en barnkonsekvensanalys av lagändringarna i lag om tillfälliga begränsningar i möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (2016:752) samt lag om mottagande av asylsökande m.fl. (1994:137). Barnkonsekvensanalysen bör vara vägledande i hur lagstiftningen utformas framöver och vad som händer med den tillfälliga lagstiftningen efter att tre år har löpt ut.

# Uppdra Migrationsverket att skyndsamt kartlägga förekomsten av psykisk ohälsa, suicidförsök och suicid bland ensamkommande barn i asylprocessen. Kartlägg hur dessa ärenden hanterats och vad som eventuellt kan utläsas från befintlig statistik, så som kön, nationalitet och ålder. Efter en initial kartläggning bör lämplig myndighet, till exempel Migrationsverket eller Socialstyrelsen, få i uppdrag att regelbundet överlämna lägesrapporter till regeringen.

Innan släppet av BO:s rapport bjöds jag och ett gäng andra riksdagsledamöter in till ett församtal där det redogjordes för de stora dragen utan att presentera slutprodukten.

Jag sa då det jag skriver nu: Det är naturligtvis viktigt att vidta alla de här åtgärderna och kanske ännu fler. Men vi kommer inte ifrån grundproblematiken, som handlar om rädslan för att få ett avslag och rädslan för att utvisas till ett land där man saknar alla livschanser. Åtminstone upplever man det så även om Migrationsverket hittar luckor av ”säkerhet” i mycket hårt drabbade länder.

Om alla dessa punkter genomförs är det bra. Mycket troligt underlättar det både vad gäller att barn försvinner och kanske också gällande deras mående. Vi kommer aldrig, aldrig runt att det handlar om livrädda barn och unga som är ensamma i ett främmande land.

När vi inte tänker erbjuda dem trygghet och framtidshopp och de inte ser det som ett alternativ att återvända till en krigszon eller evig förföljelse kommer de att välja ett liv på gatan. Vi kan tycka att det är svårt att förstå. Det är för att vi inte förstått deras situation. Lyssnar vi kanske det är lättare.

Samtidigt vill vi undvika parallellsamhällen i Sverige.

Men just nu skapar vi exakt det. På grund av all skit som framkommer i de här rapporterna. Vi måste göra bättre. För de ungas skull förstås, men också för vår egen skull. Eller är det så jävla illa att det som påstås i rapporterna, att vi ju inte eftersöker de unga, för att vi egentligen inte bryr oss?

Det är inte det Sverige jag vill ha. Det är ett ovärdigt Sverige. Ett inhumant Sverige.

(Vet ni hur många ensamkommande unga som försökte ta sitt liv och hur många som lyckades under 2017?)

 

 

Många frågor kvarstår om de ensamkommande och utvisningarna

I går kring lunch kom nyhetsflasharna och uppgifter om att regeringen hade en överenskommelse att presentera gällande de ensamkommande. Vi fick via tidningsrubrikerna veta att ”de flesta skulle få stanna”.

Som riksdagsledamot har jag inte fått information om att de är samtalen pågår eller därmed givetvis inte något om innehållet i dem. Vad som skulle komma ut i går hade jag förstås ingen aning om och valde att inte jubla och det gör jag inte nu heller. Jag har varken sett förslaget i sin helhet eller att det går genom riksdagen.

Läget i Afghanistan fortsätter att vara ett land där många, många civila årligen dör/skadas i konflikterna och där antalet i incidenter ökar. Läs det här nyhetsbrevet från ett FN organ för att se lite staplar och annat.

Alla frågor jag har kring åldersuppskrivningar, återvändandeprogram, säkerhetsläget, omflyttningar, brist på utvärderingar, rättssäkerheten i asylprocessen och en hel del annat kvarstår. Utan svar från mitt parti.

Av vad jag kunde se på gårdagens presskonferens och av artiklar så vet ingen egentligen hur många som omfattas av de förslag som nu ligger. Kanske 9000? Hur står det sig i förhållande till antalet som kom? Den stora frågan är, när lapptäcket är lagt av olika regleringar: Hur många faller fortsatt igenom och ska utvisas till ett land i krig?

Att utöka gymnasielagstiftningen är en åtgärd som jag lyft som förslag tidigare. Här sätts dock flera olika begränsningar. Man ska ha kommit innan ett visst datum. Det gjorde många men registrerades först efter det datumet pga långa väntetider.

Man ska ha väntat minst femton månader innan man fick sitt första besked. Alla tusentals som skrevs upp i ålder hösten 2016 omfattas därmed knappast av detta om de inte kom tidigt 2015. Det vill säga, de unga som nu kommit längst i processen med överklaganden osv får inte den här chansen. Djupt orättvist förstås.

Hur är det tänkt att hantera dessa människor som ändå skulle kunna omfattas fram till att lagen eventuellt träder i kraft?

För de enskilda handlar det därmed verkligen om slumpar som gör om man omfattas eller inte.

Trots mina invändningar är det förstår mycket bra om regeringen hittar lösningar som gör att fler får stanna, möjligheten att studera och sedan komma ut på arbetsmarknaden för att kunna bygga Sverige vidare. Uppenbarligen har regeringen också förstått problematiken som påtalats av många. Det är bra.

Men för alla de som det gäller och alla de som engagerat sig i frågan är förslaget som det hittills går att förstås något av en besvikelse. Också.

Jag är ledsen för det. Samtidigt som jag försöker glädja mig åt den framgång det också är. Det är svårt. Väldigt svårt.

Veronica Palm skriver om det här i ETC.

 

Låt ensamkommande barn och unga stanna

Styrelsen för Socialdemokraterna i Gävle har bestämt att ge vårt stöd till nätverket ”Vi står inte ut – men vi slutar aldrig kämpa”.

De krav som nätverket för fram är:

– Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.

– Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.

– Att det fattas beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

Läs mer HÄR.