Fredagen var sprängfylld av aktivitet. Företagsbesök, manifestera för kvinnors hälsa i tåg av barnvagnar med RFSU, sälja lotter på Coop Fjällbacken för Brynäs S-förening, träff med V och MP och så en stund på Konstcentrum på kvinnojuourens 8 mars-arrangemang.

Upp på lördag morgon för att bege mig till Transport avd. 11s årsmöte. Åkte dock till fel ställe först och kom med andan i halsen prick! Lite pinsamt, men jag var ändå inte den av gästerna som kom sist.

Därefter började den mycket, mycket efterlängtade helgledigheten. Jag gick igång hårt med det jag verkligen längtat efter, nämligen att få städa min lägenhet ordentligt. Lade tre timmar på det och det blev i princip glansigt överallt. Nöjdheten enorm! Krukväxterna som blev ompysslade också glada.

Så lite mello på det. Hade ingen favorit och är därför nöjd oavsett.

Nu är det söndag och jag har inlett dagen med att svara på mejl osv som måste göras innan måndagen. På det ska jag fortsätta vara ledig och kanske läsa lite. Jag ska också förbereda morgonens årsmöte med arbetarekommunen. Till exempel göra tackkort till de som lämnar uppdrag i styrelse och valberedningen och förebereda parentationen.

… men vi ska inte ha det så att människor i Sverige stoppas för kontroll pga ”utländskt utseende”.

Det är inte skitlätt att ladda upp film här. Det bästa jag kan erbjuda är en konstig länk som heter japanskola

Ett klick på japanskola är värt det. Det är 35 sekunder från ett klassrum på skolan vi besökte i Tokyo. Random högstadielever som bekräftar det forskningen säger, att det finns inget samband mellan ordnong och reda och skolresultat.

En sak är säker, det här hade jag inte tillåtit i mitt klassrum. Men nåt svar på japans lysande resultat är det ju inte.

Jag kan inte säga annat än att jag känner mig väldigt väldigt döven. Att hemresan från Tokyo blev så annorlunda gentemot vad det var tänkt med stru,ade till det mesta. Dålig dygnsrytm till exempel. Varit vaken mycket i natt.,

Är irriterad på ett antal grejer, faktiskt på ett antal personer och ytterligare ett antal fenomen. Det är inget bra förhållningssätt.

Näsan är sliten efter all spray och snytningar och huvudet har känts så att säga smäckrare. Men det är väl bara att brotta ner den här dagen också.

Senaste dygnen har verkligen inte varit någon dans på rosor. Jag vill inte genomföra varken långresa eller långflygning på länge och är glad att inget sånt är inplanerat. Inför sista kvällen fick vi SMS om att planet hem skulle vara fem timmar sent. Konskevensen blev många timmar på flygplats och ankomst Arlanda vid midnatt. Kom hem halv tre i natt och är nu helt mosig pga de senaste dagarnas förkylnin och allmänt förstörda öron efter att ha flugit i det tillståndet.
Har sovit ikapp en aning och ska nu ge mig i kast med dagens planerade möten efter att ha gått ingenom det mest akuta i mejlkorgen.

Den här dagen har innehållit väldigt mycket som jag har lärt mig av och uppskattat. Det jag väljer att skriva om nu är vårt besök på Shiba High School. Det är en privatskola för pojkar mellan 11-18 år. Först träffade vi två rektorer och två lärare och pratade lite om det vanliga kring utbildning. De oroas också för ett sjunkande intresse för naturvetenskap till exempel.

Vi besökte fem lektioner och spanade in hur de jobbade. Av de ögonblicksbilderna kan jag inte säga annat än att jag är mycket, mycket förvånad. Jag hade fördomsfullt tänkt mig att Japans klassrum skulle vara mycket strikta och att någon deluxig ordningochredamentalitet skulle prägla stället. Snarare var det så att ljudet i klassrummet var sådant att jag aldrig hade undervisat under sådana omständigheter. När jag kommer hem ska ni få se en film på det.

Det finns ett standardmått på 40 elever i varje klass. 40. Uppenbarligen är inte klasstorlekarna avgörande för Japans skolresutlat. 40 gällde också vid en halvavancerad fysiklabb som inkluderade eldande … När jag sade att i Sverige vill vi helst inte ha fler än 15 elever för att labba fick jag blicken ”varför då?”.

Höjdpunkten var en halvtimmes samtal med tre elever, typ 16-17 år. Mycket trevliga killar allihopa men killen till vänster fick oss att bryta samman av skratt i omgångar. Som ni förstår kommer jag aldrig att kunna återge det i text, så ni får bara tänka er en siutation som är så där kul att magen krampar. På oss och definitivt på killarnas rektor.

Det hela började lite stelt. När vi frågade om vad som var bra på skolan svarade de lite smörigt ”lärarna”. Sedan liksom brakade allt loss. Vi frågade om det här med könsseprarerade skolor, eftersom vi inte har det i Sverige. Han suckade högt och liksom flöt ut över bordet: -I need a girlfriend! De andra två nickade. Plötsligt blev allt så personligt, så spontant.

Det svenska systemet var sannerligen att föredra. Även killen i mitten hävdade det. När lärarna på samma fråga innan hade svarat att det var bra att killarna inte blev distraherade så att de kunde prestera bra svarade killen att om det varit tjejer på skolan skulle han ha presterat ännu bättre eftersom han ville visa sig bra.

Vi sade att vi hört att de lägger mycket tid på skolan och på läxor och undrade när de var klara på kvällen. Han utstötte desperat -Never! När jag då berättade att vi i Sverige diskuterar om vi ska ha läxor alls (ibland) tyckte han det var lysande även om han nog trodde jag ljög.

Han hade också förberett ett litet tal. Det var på engelska och eftersom de är kassa på det hade det nog tagit mycket kraft och energi. Det gick ut på att han läst på om att det svenska skolsystemet inte baseras på att föräldrar har pengar och kan betala för sina barn (alla föräldrar betalar skolavgift i Japan, ett skäl till varför de har så låga födelsetal säkert). Att alla borde ha samma chans och att det verkar vara så i Sverige och att han väldigt gärna skulle vilja att Japan förändrades till att ha samma system.

Vi blev tårögda!

Vi bad om att få bli fotade med de och de blev superduperglada och jag sade att jag kunde mejla bilden direkt till killarna. Ehum. I Japans hierarki mejlar inte parlamentariker direkt till elever. Därför har jag just mejlat en rektor istället.

Gåtan om resultatframgången består men jag vet att japanska killar vill träffa fler tjejer.

Det är namnet på den socialdemokratiska partiledaren i Japan. Tidigare minister med ansvar för bland annat jämställdhet. En bakgrund som jurist och hon har publicerat flera böcker.

Känd som en av hård kärnkraftsmotståndare, även innan Japans senaste problem.

Hon tog emot oss på sitt kontor tillsammans med ytterligare en partikamrat. Vi samtalade lite om klimat, kärnkraft, Socialistinternationalen och jämställdhet. Vi har under våra besök och möten förstått att Japans förda politik ökar klyftorna mellan människor. Unga har det riktigt tufft och har lågbetalda och otrygga anställningar. I Japan är dessutom trygghetsnäten i princip obefintliga. I ett samhälle som inte tillåter misslyckanden är det givetvis hårt på alla sätt.

Dessutom har Japan, precis som Sverige och många andra länder, fått en mycket otäck ådra av att göra skillnad på folk och folk.

Socialdemokrater på andra sidan Jorden jobbar mot samma saker som vi. Dock kan S vässa retoriken gällande kärnkraft.`Förebilder finns uppenbarligen.

Att hon sticker ut i politiken förstår jag. Hon är smart, snabb, rolig och rak. Detta i en värld av män. Jag ska nu skriva ett helt eget inlägg om det.

I present fick hon en vas med S-loggan skänkt av partidistriktet i Gävleborg.

Eftermiddagen i dag ägnades åt ett fängelsebesök. Eftersom jag bara för någon vecka sedan besökte ett liknande i Kingstron, Kanada är det svårt att inte göra jämförelser.

Där pratades om problemen med att interner inte fick en egen cell. Här finns det gruppceller med platser för upp till åtta stycken. Där var miljön rätt sjavig. Här var fint och ordningssamt och välstädat överallt. Bossen bad om ursäkte för att det den här årstiden inte var så färgglatt med blommor och liknande även om de hade försökt fått ner någon lilja i rabatten.

Här fanns flera innergårdar som var fint ordninggjorda japanska trädgårdar eller var det kan tänkas heta. Ni vet, stenar och krattad sand i fina mönster. Små klippta träd. En stor damm med gigantiska karpar. Av detta fanns sannerligen inget i Kanada. De däremot hade vakttorn och beväpnade vakter.

I Kanada talade de däremot mycket om behandlingsprogram och vikten av att få en bra start när man kom ut. Här fick jag uppfattningen om att behandlingen främst var att arbeta, det var inte ett fritt val. Därutöver ett visst mått av behandling för olika saker. Jag frågade om något land var inspiration och för program för sexualförbrytare var det just Kanada. Däremot tyckte de att de under många år själva arbetat fram ett bra program för missbruk.

I Kanada kunde fångar få bo med sin familj upp till fem dagar i ett speciellt litet hus för detta. Här kunde de få träffa ev. familj om de hade tur utan vakt en stund ”och pappan kan få hålla i barnet”.

Pratade lite med vå rpersonal på ambassaden också och de berättade att för den som varit i fängelse är det mycket, mycket svårt att hitta en väg tillbaka. I princip bygger det på att någon ställer upp och tar hand om dem, som någon familjemedlem, eftersom de kommer att få mycket svårt att hitta en plats och därmed försörjning.

Eftersom anläggningen till ytan inte var så stor så mötte vi fångarna i flera sammanhang, när de arbetade och när vi passerade uppställda grupper. Vid arbetet mötte vi också fångar i Kanada. Då gick det att nicka bekräftande att vi såg varandra, en vanlig hälsning. Här var det uppenbart att de inte fick söka kontakt med oss. hundratals människor som blir inkollade av oss men som själva inte får visa att de ser att vi är där. En oangenäm känsla.

Det är med en lättnadens suck jag kliver ur ur fängelser. De som fått för sig att de är en dans på rosor kan inte själva ha varit inne i något.

Fängelsechefen förundrades tydligt över att vi förflyttade oss till fots, han tittade nämligen efter den stora bilden som skulle möta de viktiga gästerna. Trodde inte riktigt på att vi faktiskt skulle gå till tunnelbanan så han tittade efter oss tills vi försvann ur hans synfält. Svenska parlamentariker jobbar inte likadant som japanska.