I måndags hade jag och Ahmed Amin som är ordförande för nämnden som sysslar med näringslivet i Gävle synkat våra kalendrar för företagsbesök.

Vi träffade ledningen på Partykungen i Gävle. Relativt nytt företag som bara växer och växer och växer. De säljer allehanda pryttlar för fest, maskerad och annat skoj. Snabb leverans. Bor du i Gävle kan du hämta ut ditt paket på plats. Eftersom de växer så mycket så ska de bygga ett helt nytt lager.

Vi träffade också Erik Pettersson på Petterssons mekaniska. Ett mycket äldre företag. I 53 år har han krängt i princip allt som har med maskiner att göra. Vi pratade rätt mycket om upphandling och hur kvaliteten på produkter sjunker när produktionen läggs utomlands.

Tack för att ni gav av er värdefulla tid till oss.

Jag vaknade sur i lördags. Hade en plan om att jag och M skulle gå ut i solen och göra nationaldagsaktiga saker. När jag vaknar dunkar regnet mot fönstret. Så det blev tvätt istället. Det behövdes eftersom jag i princip inte hade några rena strumpor kvar. Inget ont som osv.

Vigde ett vackert par på stadshuset. efteråt bytte jag om till hårdrocksaktig outfit innan jag tog mig till en rolig 40-årsfest. Det är kul att dansa i ett vackert ordenshus i sommarnatten.

Följde med Ullie hem och i dag har vi ridit. Därmed är helgen komplett.

Avslutat med promenad och att mejlbomba några.

Rubriken är ett citat ur Anna Gullbergs krönika.

Den handlar om att hon avbokades av SVT när det visade sig att hon inte hade de åsikter som hon förväntades ha när det handlade om det här med var journalister bor.

I den skriver hon:

”I GD:s granskning av Makten i Gävle tittade vi på var fullmäktiges ledamöter bor. Det visade sig att endast en av 65 bor i ett miljonprogram. Frågan är känslig, just därför att den säger något om hur verkligheten ser ut runt dem som styr. Och ju fler som har det på samma sätt, desto fler delar en bild.

En av ledamöterna, Elin Lundgren (S), likaledes riksdagsledamot, blev sur och bloggade ett långt inlägg om vår undersökning och att vi inte klassade hennes kvarter som miljonprogram, utan en del av Brynäs. Det är ett gränsfall men spelar mindre roll. Helheten visar följande: en bor i miljonprogram, Elin gör det kanske eller kanske inte, beroende på hur renlärigt man räknar. Dock är det problematiskt att så få politiker bor i miljonprogram, och inga nya fakta bestrider det.”

1. Jag blev inte ”sur”. Om jag blir ”sur” vilket jag absolut kan bli (jag kan vara riktigt grinig) så tar det inte en dryg vecka från det att jag läst nåt tills att jag reagerar. Faktum är att när jag är sur eller arg har jag otroligt dålig impulskontroll vilket gör att jag kan explodera. Kanske helt ogenomtänkt och urspårat. Har hört att man kan ha en fyllespärr på sina digitala grejer. Det behöver inte jag, men nog en ilskespärr. (Men jag har lärt av misstagen.) Det här var egentligen bara ett av många, många exempel som jag reagerar på från blandade media. Nåt som nött runt i bakhuvudet.

2. Jag är definitivt för ”granskningen” som GD gjort av var politiker bor. Påstår inte att kommunfullmäktige är idealt ur olika aspekter av mångfald. Tvärtom.

3. I texten ovan skriver Gullberg att endast en bodde i miljonprogramområden. I ursprungstexten om frågan nämns Leyla Tarhan, Nordost och Linus Gunnarsson, Sätra. Hade GD valt att räkna allt som är miljonprogram som miljonprogram kan vi alltså räkna in mig själv och Eva Älander. I övrigt har jag inte koll på var ledamötera bor. Lite skillnad är det på en person och fyra personer.

4. Jag säger att media ibland har en tes som de vill förstärka genom att lyfta ett exempel som passar in i det. Just precis det har Gullberg själv uppmärksammat och är en poäng i hennes krönika. Vi tycker alltså exakt samma sak. Sådant som inte passar in i den bild som någon bestämt sig för att förmedla får helt enkelt inte vara med.

5. Jag kan inte mycket om media, är en simpel läsare. Intervjuas ibland och då blir det oftast rätt, ibland blir det fel. Ihopsnurrade fakta, felaktig bakgrundbeskrivning och sånt som återges som citat men är en ren tolkning. Men det är något annat.

Det jag skrev om igår är att jag fick känslan av att GD vill att det ska vara sämre än det är. Genom att till exempel göra en egen tolkning av vad som är miljonprogramsområde (att Gullberg säger att de inte tolkat renlärigt må vara det närmaste en ursäkt man kan komma utan att det är en. Jag är helt nöjd med det med tanke på att jag inte varken eftersträvat eller trott på en). För hur hade det verkat om man som jag föreslog valt att fråga kommunfullmäktiges ordförande, en skapligt inflytelserik person i Gävle, vad hon tycker om att bo i miljonprogram? Det är förmodligen inget folk förväntar sig.

Klassikern att ”hund bet brevbärare” inte är en nyhet, men ”brevbärare bet hund” är det, var inte intressant när GD bestämt sig för en tes (”politiker ratar miljonprogram”). Övrig argumentation kring det i tidigare inlägg.

Apropå skriver min riksdagskollega Jonas Gunnarsson konstitutionsutskottet) på Facebook: ”Vilket fantastiskt drama! Debatten om journalisters ansvar för samhällsdebatten kan kan inte nog poängteras, med det skrivet kan man ju fundera över hur smart det är av en journalist att ge så uppenbart stereotypa omdömen om beslutsfattare istället för att ta diskussionen.”

Det var allt!

På förmiddagen besökte jag och min kollega Patrik Kustbevakningen, den del som finns i Gävle. Vi träffade två anställda som berättade om hela myndigheten, om verksamheten i närområdet och utlandstjänstgöring. Aktuellt just nu är att svenska kustbevakare i Medelhavet med KBV 001 Poseidon.

”Många människor på flykt har offrat sina liv på havet, vilket i praktiken innebär att gränsövervakningen i del flesta fall övergår i sjöräddning. KBV 001 för med sig utrustning för att kunna ta hand om många människor ombord och tryggt och säkert föra dem till fast mark.”

Kustbevakningen har många lika uppdrag och samarbetar med räddningstjänst, polis och tull bland andra i frågor om säkerhet, brottsbekämpande och liknande. Att ta ett ansvar för havsmiljön är en stor bit. Plocka upp olja till exempel. Ytterst summarisk beskrivning.

Viktig hälsning från de vi träffade är att promillelagen på sjön har varit en stor framgång, och att de som ifrågasätter den vet inte vad de pratar om.

Patrik och jag tittar på vattenskotern som fanns med på en av båtarna.

Därefter fyllde jag på med samtal med kommunalråden i Gävle, möte med arbetarekommunens verksamhetsutskott och rundade av med en informationsträff där polisen i Gävleborg berättade om hur de arbetat med medborgardialogerna i uppstartsfasen. Kändes mycket bra och hoppfullt inför framtiden.

Det är en morgon på tåget. Ju längre söderut vi kommer desto molnigare blir det. Ska hålla sinnet rent från moln dock.

Jag läser handlingar och förbereder lite för morgondagens debatt. Lite om vapenlagar.

Gårdagens kommunfullmäktige var sannerligen inget att locka försiktigt intresserade med. Långdraget, många (män) som pratade utanför ämnet. Maximalt utnyttjande av talartid och till och med ledamöter som bad fullmäktiges ordförande vara tyst när hon påpekade vikten av relevans för ämnet i inlägg.

Jag gick hem och kokade för första gången i livet rabarberkräm. Blev nästan lika god som mammas.

I dag är en annan dag.

Jag kan inte se det på annat sätt än att de som jobbat på de medier som historiskt dominerat (tidningar men också radio och TV) de senaste åren har förlorat sin ställning som enväldiga uttolkare av omvärlden.

Vi vet att det lett till problem av ekonomisk karaktär där många grupper helt litar till gratisnyheter från nätet (konsekvenserna av det förtjänar ett eget inlägg) och att många väljer bort etablerade papperstidningar. Kris i tidningsbranschen med rationaliseringar och nya samarbeten av olika slag. Många som jobbat som får avgångsvederlag när färre tjänster behövs för att rapportera. Robotar ska göra ett arbete som tidigare krävde en hjärna.

Arbetarbladets kultursida (Bodil Juggas) skrev nyligen så här:

”Redaktioner bantas. Mediekoncerner rationaliserar. Med den förändrade konsumtionen av nyheter varnas för en demokratisk katastrof. Mediepolitisk utredning pågår. Under tiden värvar kommunerna de arbetslösa journalisterna. Gävle annonserade för en tid sedan efter en ”multireporter” till sin kommunikationsavdelning (lika stor som en lokaltidningsredaktion).”

I grunden i en artikel där hon dels ifrågasätter den utveckling som tidningarna ”råkat” in i, dels att offentlig verksamhet nu själva kan välja att kommunicera med medborgarna genom de kanaler som står till buds.

Gävle uppmärksammas för detta av Björn Häger för en vecka sedan. Han liksom Juggas sätter ett samband mellan det offentliga och granskarna: ”Till exempel har Polisens centrala kommunikationsavdelning mer än tredubblats på tio år. De som ska granskas rustar upp. Och de som ska granska rustar ner.”

Att de här kopplingarna görs gör mig orolig över att människor som med rätta är djupt engagerade i den så viktiga, granskande journalismen tar ut sin ilska över de strukturomvandlingar de inte gillar i gammelmedia på något helt annat, det jag ser som samhällsinformation. Låter vagt påskina att kommuner liksom stått och väntat på att journalister ska bli friställda och kan rekryteras till den egna verksamheten. Så är det givetvis inte.

Även om media likt en svamp hade sugit upp journalister hade det offentliga tack vare alla nya möjligheter (relativt billiga, god spridning och rätt enkla) till informationsspridning tagit den möjligheten. Jag ser ingen annan väg framåt. Vi kan nog ana att granskningen annars istället skulle ha handlat om värdelösa hemsidor (vilket den också gjort) eller att kommunen inte finns där medborgarna vill ställa frågor och interagera på annat sätt, dvs olika sociala medier. Tänk er rubriken ”Varför tar inte kommunen chansen att marknadsföra Gävle bättre?” Inte helt orimlig, om man nu inte valt en annan väg. Slumpen avgör? ibland är det svårt att som läsare se annat än just det.

Självklart gör gammelmedia ovärderliga granskningar av olika saker som vi aldrig vill vara utan. Mer än viktigt för demokratin. Det går inte att nog understryka.

Men nog får jag säga att en hel del rapportering kan ses som slentrianmässig, ointressant och kanske inte alltid helt genomtänkt. Och visst har vi 2015 lärt oss att allt som står i tidningen inte är ”sant”?

Min egen tilltro till GD:s ledarsida är för evigt bortblåst sedan den här texten från 2013:

”Det har pratats om missnöje internt, om stor press från partimedlemmarna att förnya partiet. Något sådant ska det inte handla om, bedyrade kommunalråden och Elin Lundgren, s-ordförande i Gävle förstås på presskonferensen. Vem vet vad som försiggått i det där partiet, där allt – inkluvsive osämja – sköts internt med dörrarna stängda innan de dyker upp och bedyrar sin enighet och sämja om allt. Det är välkänt S-manér. Det är mer än troligt att de har pressats att ställa sina platser till förfogande.”

Kanske särskilt när man själv har god insyn i händelser är det lätt att lära sig att ord i media inte alltid hanteras särskilt varsamt och att det glids på sanningen för att stärka sin egen tes. Det här handlade om när Blank/Johansson och jag hade pressträff och berättade att de inte hade för avsikt att fortsätta sina kommunalrådsuppdrag. Vi var väldigt eniga och hade god sämja, men det passade en ledarskribent bättre att skriva nåt annat och där försvann precis allt mitt förtroende när de tillåter sig själva att fabulera helt fritt. Då var det rätt skönt att kunna ge min bild på min blogg. Liksom andra bloggare runt om i världen gör. Som ett alternativ till de gamla vägarna.

Jag vet att det är skillnad på ledarsidan och på redaktionellt material och att man kanske kan ställa olika krav på saklighet, men bör detta utnyttjas av skribenterna?

Ett annat mycket fräschare exempel. Arbetarbladet skriver om personalen på regionen ska få ett jättekalas. I likhet med tidigare, inget nytt  alltså. När den här nyheten statusuppdateras väljs formuleringen som syns på bilden. För mig väldigt provocerande.

Andra gånger har det varit nyheter om hur otroligt dåliga julgåvor som anställda får. Vinkeln hade lika gärna kunnat vara att regionen gör en vettig personalsatsning. Men jag antar att det här sättet att skriva är mer ”granskande”. Jag blev skitförbannad, liksom många andra som kommenterade att personalen var mer än väl värda detta. Jag kikade nu efter fler kommentarer men då hittar jag inte inlägget alls. Kanske har tidningen valt att ta bort det? I så fall, varför?Tidningar och annan media tenderar ibland att bli den där skvallrige klasskompisen som väljer lite vad den berättar vidare. Överdriver lite, undanhåller lite och väljer bort ganska mycket för att det ska passa den egna agendan. Det vill säga att göra sig mer intressant och poppis lite på bekostnad av andra.

Med tanke på att jag tidigare tryckt på medias viktiga roll haltar jämförelsen lite, men poängen bör vara tydlig.

I just Gävle kommuns fall har viss information också haltat, jag tänker på taben kring bockens resa till Kina. Klumpigt och dumt men knappast ett argument för att kommuner (regioner, landsting, polisen osv) inte själva ska ta den möjlighet som finns att sprida information. Som en schyst klasskompis givetvis. Jag förstår risken att den kan tendera att bli den där överpositivt klämkäcka, men rollerna är olika.

De som jobbar med kommunal information har en helt annan roll än de som jobbar på granskande media. Jag har svårt att se vad som är förvånande eller ens särskilt upprörande med detta?

Är det så enkelt att gammelmedia vill ha monopol på all rapportering? Leverera högklassiga grejer så läser vi!

I går fanns möjlighet att åka hem tidigt från Stockholm pga ingen votering, så var hemma till klockan 16. Jag hade svulstiga planer på en redig långpromenad.

Vädret hade en plan om att regna. Regna jättemycket.

Men hittade en glipa på den timme när jag spankulerade kring ån och pratade i telefon med mormor.

I morse åt jag frukost. En knepig blandning av ny smak, chiapudding, och gammal smak, mormors äppelmos. Men det var en okej frulle.

Det var verkligen jättekul. Gå till Silvanum och kika!