Jag åker mycket tåg i mitt vackra och kära hemlän.
Det är obegripligt att det verkar så svårt för andra som åker i just det här länet att allt går så mycket smidigare om man släpper av människor innan man själv hoppar på.
Gävle och Söderhamn är de ställen jag hoppar av (och på) oftast. Slår nästan aldrig fel. I Söderhamn får man liksom tränga sig av, och också i Gävle, om än inte lika buffligt.
Inte helt ovanligt att konduktören får ropa ut genom dörren att folk ska gå av först.
Märkligt.
I söndags var jag på Gläntan i Hälsingland och föreläste på arbetarrörelsens ledarutbildning.
Jag hade fått titeln ”Du och jag i folkrörelsen” men jag satte de alternativa titlarna ”Vi bygger landet” och ”Allt är möjligt”. Det var lite orienterande om ideellt, medlemskap, civilsamhälle och folkrörelse. Vad som gör människor lyckliga och att allt är möjligt om vi sliter. Ungefär så. Och att det är viktigt att dela på ansvaret och komma i tid till mötet. Som jag alltid tjatar om.
För att hinna umgås med Markus lite följde han med på utflykten och tog också en bild på mig.
Det var en bra söndag.
Annars tycker jag det är lite för mycket som är tungt nu. Förutom världsläget är det också många runt mig som inte mår bra och jag kan inte lösa det. Bara vara.
Jag åkte till Stockholm redan i går.
Vi hade heldagsmöte (10.00-21:30) med Integritetskommittén på Nordic light i Stockholm. Vi fick väldigt mycket gjort i utredningen. Snart ska ju vårt första delbetänkande vara färdigt, så det är bra. Men vi var inne på delar som rör nästa delbetänkande också. Lika bra att passa på så att säga.
Flashig och modern miljö. Lunchbuffén var stor med väldigt mycket kött och fisk, men som vegetarian fanns det inte andra proteinalternativ (jag frågade) utan man fick ta pasta, röror och potatismos från den stora buffén. Middagen följde det tråkiga mönstret att alla får sin mat. Vegetarianerna får vänta ytterligare fem minuter på sin. När den kom var den god.
Fokuset var väl knappast på vad vi hade möjlighet att äta, utan på arbetet naturligtvis.
Jag nämner det ändå utifrån att det fortfarande är så uselt svårt för ställen att ha vegetarisk mat att skryta om, eller god service på sk ”specialmat”.
Jag tror inte ens jag orkat skriva om nyligen då jag och en kompis var ute och vi upptäckte att vi fått kyckling på vår pizza, när vi redan hade ätit ganska mycket (kan lätt förväxlas med svamp under ett osttäcke) . Vi hade nogsamt talat om detta med vegkäk och de skulle vara helt införstådda. När problemet uppdagades var restaurangen helt handfallen. Inga ideér om kompensation eller gratis käk eller nåt. Bara ”Oj då, vi ber så hemskt mycket om ursäkt”.
Så om någon undrar varför en vegetarian ofta dubbelkollar är det för att det så vansinnigt ofta blir fel. Matproffsen är inte så proffsiga.
Inledde lördagskvällen med ett träningspass. Det gick oväntat bra och jag gjorde en del personliga rekord. Inte så mycket för världen för träningspersoner säkert men för en som kämpar, stor framgång.
I dag tränade jag med PTn och det kändes lite tyngre men innehöll också tyngre övningar. Vi tränade tekniken i marklyft exempelvis.
Hurra för mig!
Arbetarekommunen dvs Socialdemokraterna i Gävle har haft årsmöte i dag mellan klockan 17 och 19. På Silvanum. Eftersom vi i år fyller 120 år så bjöd vi in Arkiv Gävleborg för att visa en del av våra affischer och viktigast av allt, visa en del bilder och tala om historien. Det är så stort och svårgreppbart det som de som kämpat för alla mänskliga framgångar före oss har gjort. Ulla Ejemar från Arkivet fångade skärvor av det åt oss.
Jag är stolt och glad över att bli omvald till arbetarekommunens ordförarande på två år till. Jag skulle kunna tjata om att tiden går fort, men jag har alltså redan varit ordförande i fyra år.
Att vara arbetarekommunordförande förtjänar ett eget inlägg. Det är mycket jobb, mycket att ha koll på, många kontakter att ha, och ibland gråt pga svårt.
Att mina partivänner visar mig det här förtroendet känns viktigt för mig.
I dag var jag i Söderhamn ett par timmar. S-kvinnor hade distriktsårskongress och jag var ombud. Jag är ju också revisor. Glad att kunna vara med när Åsa Lindestam avtackades som distriktsordförande efter en jättestark insats. Vi valde Marie Frestadius från Sandviken att ta över.
I dag pratade jag lite med Radio Gävleborg om nya passlagen.
Bild: SVT
I går visades första programmet av Gympaläraren. Om du missade kan du pleja.
Kalle Zackari Wahlström åker till sin gamla högstadieskola för att helt enkelt få eleverna att delta på undervisningen i Idrott och Hälsa, som ämnet heter. Bakgrunden är att han vet att många inte deltar, att barn rör sig för lite och att konsekvenserna av det är allvarliga.
De allra flesta är överens om vikten av fysisk aktivitet för barn. Många tycker också att det är i skolan som de ska få mer. Så kanske det är, men vad hjälper det om eleverna väljer att inte delta? Var och en med sitt eget skäl. Då blir det istället ännu mer för de som redan deltar aktivt och många gånger har en rörlig fritid med en, två eller tre sporter de håller på med. Då når man inte målet ändå. Så visst är Kalle något på spåret.
Jag stod, lämpligt nog, på ett löpband när jag tittade på programmet. Min inställning till träning är ingen hemlighet. Och att det känns tungt kan väl absolut ha att göra med att jag inte har med mig någon träningstradition hemifrån. Inga vanor av det slaget. Lite sporadisk simning, skidåkning, promenader. Men mycket slit med hästar och andra djur förstås. Men då är det ju inte träning, utan på riktigt. Skolidrotten? Vad tyckte jag? Joodå, okej. Varken mer eller mindre. Satsade på att kämpa med det jag var bra på (laganda, samarbete, teoretiska prov, stå i mål, ta lyror, prova allt) och gjorde resten efter förmåga (sprang aldrig hela varvet, hoppade aldrig längst och engagerade mig inte särskilt i ”tävlingar”.) Det räckte bra.
Den riktiga idrottsläraren i programmet sade något jag känner igen mycket från mitt jobb i skolan, att det är på idrotten det märks först om en elev inte mår så bra för då deltar den inte. En hög andel av de elever som haft jobbigheter av något slag orkar liksom inte. Förmodligen skulle landets idrottslärare kunna vara visselblåsare för de elever som behöver stöd av något slag.
Kalle identifierade ett konkret problem. Eleverna har inte rätt utrustning. De uppger varierade orsaker. Att de är fattiga, för att de inte vill se ut som barn i regnkläder.
Han grejar lånekläder, men en tvättmaskin behövs också. Och då, när han ska samtala med rektorn om det inträder det jag också känner så väl igen: segheten och problemen. På många skolor tror jag det är precis så, en relativt enkel sak är ett stort problem. Oklart varför.
I en idrottslärares vardag behövs förmodligen tid avsatt för att hinna fixa med ett utrustningsförråd. Tvätta, sortera och hålla efter. Eller så kan någon annan göra det. En prioriteringsfråga.
Uppgivenheten i samtalen med lärarna i klassrummet känns i magen. Nu är de här bara exempel, men skolan måste vara inspirerande för lärare, och därmed för elever. De personer som möter eleverna i skolan behöver ha ett rätt stort mått av om inte livsglädje så i alla fall stort engagemang. Det finns lika många synpunkter på hur det är att vara lärare som det finns lärare. Men i grunden, den som inte tycker lärarjobbet är roligt och givande behöver lämna plats för någon som tycker det. Givetvis måste förutsättningar och ledarskap främja ett gott klimat. Lärarrumsscenen kändes inte som ett gott klimat.
Ser att Croneman på DN också reagerade. Och givetvis kan just de här lärarna i klassrummet vara de allra bästa och de där sekunderna i rutan vara helt missvisande.
Eleverna. Vilka fina och modiga elever som medverkar i programmet. Kalle uttrycker förvåning över att eleverna engagerar honom så. Det är det som är glädjen i skolan, att träffa alla de här personligheterna.
Kalle har en skön inställning, verkar tro att allt annat blir bättre om man springer lite. Tänk om det ändå var så …
Föräldramötet. Dit nästan inga föräldrar kommer. Jag vet inte varför, men är inte förvånad. Ett temaföräldramöte om något … vad är det värt? Jag tänker på min före detta kollega som blev förbannad över föråldras agerande vid ett möte om ett asylboende där de skulle bevaka sina barns trygghet. Men på ett möte om knark (eller skolidrott) kommer nästan ingen.
Att välja att få ett barn är ett projekt. Utifrån kan jag se att det kommer att kräva minst 18 år där tid, pengar och energi måste prioriteras för att skapa en stabil tillvaro för barnet. Jag utgår från att den som väljer att bli förälder göra det för att den vill göra alla de där sakerna. Guida och fostra. Många av eleverna i programmet berättade att de inte hade en enda person att prata med. Som om de inte har några föräldrar alltså.
Jag kommer att följa alla kommande avsnitt. Jag hoppas att de kommer att förmedla en hel del om den svenska skolan, fyrkantigheten som finns här och där, underbara ungdomar och förhoppningsvis uppvaknande föräldrar. Att eleverna ska få chansen att bli individer som kan, orkar, vill och vågar fatta beslut som är bra för den själva och deras framtid.
En avlägsen bekant hörde av sig. Ville bara kolla att hen hade rätt.
Min person hade tydligen diskuterats på hens jobb, och ”sanningen” hade då varit att jag är en sån som aldrig haft ett riktigt arbete. Hen hade sagt emot och trodde sig veta att jag arbetat som lärare.
Vad är det för förbannade människor som tar sig rätten att sprida falska påståenden?
Det är skitlätt att kolla upp för den som bryr sig på riktigt.
Jag har pluggat 4,5 år på högskolan innan jag började jobba som lärare. Fortsatte plugga parallellt och drog in rätt många poäng. Var lärare fram till 2009. Jobbade sedan ett år som generalsekreterare på UNF innan jag kom in i riksdagen.
Var lite bättre än att vara en som ”tror sig veta”. Det här kan ses som en skitsak, men syftet är ändå att svartmåla någon, utifrån vad man nu tycker är att svartmåla.