I går var jag bjuden till Hotell- och restaurangfacket, avdelning 27 Mitt. De hade träff i dagarna tre och jag fick ansluta till middagen och vi pratade om aktuella politiska frågor.

En fråga de lyfte är bekymret med oseriösas arbetsgivare som utnyttjar olika bidragsanställningar. Istället för att göra en riktig anställning avlöser de kortare, bidragsstödda anställningarna varandra och problemet är att de ”aldrig” erbjuder jobb när den tiden är över.

En sak de var oerhört glada över är att avdrag på lönen för fackliga uppdrag inte längre kommer att påverka nivån på trygghetssystemen negativt.

Veckan som har gått har känts lite tung. Av lite olika anledningar, men det är varken nåt stort eller något som jag kan göra. Så jag valde att tänka på det som gör mig gladast. Hästar.

Släktingar från Götet har lämnat lite bilder till mormor som de haft i gömmorna. Bland annat på mig när jag var liten och rider lite. Skärpan är vad den är.

I söndags var jag på samma gård (mormors) som bilderna är tagna på, men med en annan häst.

Såg den HÄR artikeln från Metro. Om någon som varit ett barn, blivit vuxen och oerhört ledsen på vad föräldrarna lagt på sociala medier. Föräldrar som dessutom vägrar ta bort den …

Kanske skrattas det bort av många. Av de som tror att barn är någon slags tillbehör eller ägodel som inte är en egen person på många år ännu.
Min mamma brukar säga att man inte äger sina barn, man förvaltar dom bara.
När föräldrar exponerar sina barn redan som ultraljudsbilder funderar jag alltid vilken nivå av integritet de tänkt sig att hålla de kommande 18 åren.
Jag tror den här diskussionen kommer att bli ännu större när generationen som blivit hårt exponerad inser vilka bilder och texter deras föräldrar spridit och därmed lämnat ut barnen.

Det är fortfarande ljust klockan sex. I dag gick jag upp tidigt och det gick rätt okej, förutom den allmänna ilskan över fenomenet.

Jag ska till Stockholm och träffa en grupp från Transport. Det ser jag fram emot när jag susar fram med tåget.

Gävles vattenläcka var på nationell TV igår. Jag har kokat vatten. Det har gått bra. Nu ska det visst vara fixat. Knep igen munnen bra nog när jag duschade.

Jag har i dag haft ärenden till Arkiv Gävleborg och Biblioteket. Jag har haft planeringsmöten med personerna på bilden samt min valkretsombudsman. Jag har skrivit en debattartikel, svarat på och skickat en hel del mejl. Bestämt olika datum. Promenerat i det fina vädret. Gjort ett grovt utkast på den verksamhetsplan. Pratat med en journalist.

Nu ska jag strax stänga datorn och ta itu med andra projekt.

Sovmorgon. Bakade sockerkaka. Fick besök och vi sorterade gamla protokoll. Legat i sängen och läst. Lagat mat. Skrivit utkast till motioner och interpellationer till kommmunfullmäktige, ringt överenskomna samtal och till mormor och en vän utöver det, promenerat två timmar och handlat lite. Det är det som blev. Nu ska jag äta kvällsmat och läsa lite mer.

Det är en söndag. En vanlig söndag.

Partidistriktet bjöd in till en dag om kampanjarbete. Massor av val framför oss. Kyrkoval, allmänna val, EU-val.

Välarrangerat och många trevliga kamrater jag inte sett på ett tag. Dessutom, som alltid på matstället på Konstcentrum, riktigt god lunch. Har en del punkter att gå vidare med. Som vanligt.

Jag och Linneá, en riktig stöttepelare.

Jag är lite avundsjuk på men självklart mest glad för de personer jag känner som verkligen vänt upp och ner på sin tillvaro för att göra helt nya saker den här hösten. Som fattat modiga beslut, som insett att tiden är redo, som flyttar, som slutar, som börjar, som ska bygga upp en ny tillvaro.

Lika delar kittlande, lika delar skrämmande.

Hjulspår brukar man prata om, och att rulla på i samma går väl utmärkt om man är helt nöjd. Om man inte är det är det ens eget ansvar att hitta på nytt.

Jag är relativt nöjd, men tycker om när saker förändras lite. Därför ska jag fundera på hur jag ska göra en variant som passar mig.

Det ska bli så spännande att följa mina vänner. Övertygad om att det kommer att bli klockrent.

Jag har förstått att arrangörerna av Gävle Pride känner sig lite överväldigade över allt. Det förstår jag och jag gläds med dem. Kommer att bära minnet med mig varje dag som den finaste av sommarpärlor.

Jag kan heller inte låta bli att undra. Vad händer med ett barn som tillsammans med sina föräldrar invigs i tanken i Pride, och som får delta i festen men också lära sig om varför den finns jämfört med ett barn som får höra föräldrar muttra något hemmavid där Pride flashar förbi på TV, nåt negativt om bögar som spökar ut sig?

Markus bilder.

Mig gör den ingenting att flottig sol och kväljande värme försvinner till förmån för friska vindar och dagar då det är lätt att andas.

Däremot tycker jag illa om när ljuset försvinner. Maj och junis underbara ljusa sommarnätter som aldrig tar slut, det är det finaste som finns.

Nu börjar dunklet lägga sig relativt tidigt igen (men jag vet att det blir MYCKET VÄRRE). Den här bilden tog jag runt 21:30 i måndags, då jag precis avrundat ett telefonmöte som jag tog utomhus i Norrala. Klappade Anton samtidigt.