Det är lätt att skriva en debattartikel. Men i går skrev jag också till en man som på en fest nyligen sade en elak och sexistisk kommentar till mig. Han har nu bett om ursäkt och gett sin bild av saken.
Jag är nöjd över att ha stått upp för mig själv. Efter att ha rådgjort med vänner. Vänner gör mig modigare.
HÄR är min debattartikel så här ungefär ett år efter att #metoo svepte över oss. Må inget bli sig likt igen.
I dag rekommenderar jag ledaren av Evin Ismail som handlar om en rapport om sexköpare.
HÄR finns den.
”Sedan finns det de som menar att de hjälper kvinnorna genom att köpa sex, att kvinnorna på så sätt kan försörja sig. Medan andra ville leva ut sina sexuella fantasier. En annan sexköpstyp sökte så kallade ”flickvänsupplevelser”, det vill säga att de hade svårt för att få en flickvän och därför betalade för att kunna få en sådan upplevelse i Thailand.”
Jag har precis gjort min fjärde valrörelse. Jag har hållit på med partipolitiken i strax över femton år. Jag har suttit åtta år som lagstiftare i Sveriges riksdag. Jag har just fyllt 40.
Jag har nu lärt mig att mängden män som tror att de kan behandla mig hur som helst i politiska samtal är rätt stor. Kvinnor som agerar så här har jag knappt stött på.
Inför den här valrörelsen bestämde jag mig för att jag inte ska ta deras skit.
Det betyder att jag i valstugor och marknadstält bett otrevliga, halvskrikande män om att gå ett varv och sedan komma tillbaka om de vill prata för så där beter man sig inte.
Jag har uttryckligen sagt att de har ett sätt som uppfattas som otrevligt och utifrån det vill jag inte föra samtal om de inte skärper sig. De har ingen rättighet till det.
Jag har milt leende upplyst mannen som hånfullt frågade vad jag har för politiskt erfarenhet om mina åtta år i riksdagens justitieutskott. Jag frågade aldrig om hans dock.
Jag har berättat för mannen som pekade på min valaffisch och undrade om jag var student att jag precis fyllt 40, har en lärarexamen, har arbetat många år i skolan och suttit i riksdagen åtta år och är 40 år. Men om jag varit student, so what?
Mannen som bestämde sig för att skrika på mig om personalliggare när jag satt på en stol och fixade med någonting och undrade vad fan jag vet om eget företagande fick veta att jag är uppvuxen med småföretagande, men att han kan gå om han ska fortsätta skrika. Han gick, men inte utan att först ha skränat -Jävla sosse.
Nu har jag inte ens nämnt alla män (det är främst män) som sena helgkvällar skriver icke-konstruktiva vidrigheter till socialdemokratiska sidor på Facebook. Vad driver dom?
Vad är det generellt som driver män att skrika, vara högljudda, hotfulla och nedlåtande gentemot kvinnliga politiker, ibland yngre än de själva?
Ni måste sluta. Det är omodernt och lite skamligt.
Skönt har det i alla fall varit att riva ifrån.
När TV4 ”åkte ut i landet” och spelade in TV på Brända Bocken i Gävle stod fem personer, två män och tre kvinnor, som väntade på samma grej och hängde och pratade med varandra. Det finns inga andra i närheten.
TV4s programledare som skulle påa inslaget vi skulle vara med i kommer fram. Hon vänder sig enbart till de två männen, hälsar, pratar och skrattar. Vi tre kvinnor tittar på varandra och ser precis vad som händer. Raljerar lite om detta men jag blir förstås förbannad.
Så när programledaren kommer tillbaka och återigen vänder sig till en man så går jag fram, presenterar mig och säger att vi också ska vara med och att hon verkar ha ignorerat oss. -Åh, förlåt, jag såg er inte.
Du såg oss inte. För att två män är fler än tre kvinnor? Detta är det enda jag någonsin kommer att tänka på när jag ser henne i rutan igen.
Jag är inte Sveriges mest erfarna valarbetare. Det här är min fjärde valrörelse som partiaktiv. En del saker är dock återkommande bland saker som en del väljare påstår och som de håller som sanningar.
Jag vill resonera om en del av dom.
Ett vallöfte presenteras. Väljare undrar: Varför är det inte gjort redan?
Många gånger är det en helt befogad fråga för ibland gäller det sådant där man själv verkligen kan undra samma sak. Men i grunden är det inte så svårt. Jämför med kanske ditt hem. Först gör du grunden. Sedan kommer nästa projekt. Och nästa. Det är bra om du gör spacklingen innan tapetseringen. När den är klar går du vidare. Möbler in efter färdigt golv. Och så vidare.
Det är också så att det parlamentariska läget kan ha gjort att frågan inte kunnat drivas igenom tidigare, ibland har tiden inte ens varit redo. Det är tio år sedan samkönade fick ingå äktenskap. Det låg liksom inte i tiden 1960. Så kan det vara med andra frågor också.
Ett vallöfte presenteras. Väljare undrar: Varför kommer ni med det här nu?
Det är väldigt klokt att presentera sin politik inför ett val. Det presenteras faktiskt politiska förslag alltid, men inte lika säkert folk lyssnar helt noga då.
Ett vallöften presenteras. Väljare: Vallöften uppfylls inte
Det stämmer inte. Citat: ”Generellt visar forskningen att vallöften genomförs i hög grad i Sverige, vilket står i bjärt kontrast till de flesta väljares bild. Vissa regeringar har införlivat mer än 80 procent av sina löften.” Läs en artikel med länkar gällande det HÄR.
Prat om pensioner. Väljare påstår: Persson snodde miljarder från pensionärerna och nu ska de pengarna betalas tillbaka.
En riktigt grav missuppfattning. HÄR finns en insändare om det.
Prat om det parlamentariska läget. Väljare undrar: Varför får inte X vara med och bestämma?
X är oftast SD. Och den som frågar saknar ofta kunskaper om hur parlamentariskt arbete går till. Den har ofta inte förstått att har man inte egen majoritet handlar det om att försöka bygga en sådan. Ibland betyder det att ett stort parti blir helt utan inflytande. Jämför med 2006-2010. Vilket parti var störst (då också)? Jo, S. Hade vi makt? Nej, för Alliansen hade mer än 50 procent. Men var samma person som frågar nu varken medveten om detta eller upprörd? Verkar inte så.
Prat om politiker. Väljare påstår: Politiker är högavlönade och bryr sig bara om sig själv.
I Sverige finns över 40 000 personer med politiska uppdrag. En liten del av dem har möjlighet att arbeta med politik på heltid. Vad de tjänar är olik ai olika kommuner och regioner. De allra flesta är INTE heltidspolitiker och har ett mötesarvode och förslorad arbetsförtjänst. Sedan lägger de massor av tid på kvällar och helger på partiarbete, ideellt. En del är arvoderade på hel- eller deltid och har lite bättre förutsättningar. Men särskilt många. Kostnaden för politiken, dvs demokratin, i en kommun brukar vara mycket lägre än vad många tror. Och varför blir man politiker? Ingen blir det för att man från början är NÖJD och bryr sig om sig själv. Det är av samma skäl som andra människor går igång. Förbannad över en orättvisa, över nåt som funkat dåligt, av oro över någon situation … Man drivs ju av något. Ingen som bara bryr sig om sig själv lägger ner alla de timmar politiken kräver av sina engagerade.
Prat om politiska debatten. Väljare tycker: Berätta mer vad andra gjort, berätta mindre vad andra gjort.
Här finns en verkligt stor poäng. Jag är besviken över hur många debatter verkar handla om att medvetet misstolka andras sägningar eller förslag för att sedan misskreditera dem. Det är osnyggt. Men. Politik är skillnader och i en debatt måste man kunna påtala dessa. Dessutom, om någon påstår något om mitt partis politik som inte stämmer, måste jag väl kunna säga ifrån utan att också få en annan väljarsägning: Ni bara kastar paj. Det finns sk pajkastning ja, men allt argumenterande är verkligen inte det. Men i grunden håller jag absolut med om att man ska främst framhålla den egna politiken. Å andra sidan får vi sossar en hel del bassning från våra egna för att de önskar att vi skulle vara ännu tydligare med ”hur högerpartierna slår mot välfärden och anställningstryggheten”. Alltid rumpan bak vad man än gör.
Prat om allmänna läget. Väljare säger: Sverige går åt helvete
Nej. Det gör det inte. Tvärtom
Ni som är närmast runt mig har hört mitt ojande länge nu. Hur konstigt det känns. När jag var typ 12 tyckte jag att jag hade en klar bild över alla åldrar. Men just 40-50 år fattade jag aldrig vad det var, vad man ska göra då. Har förstått mer sedan dess, men känslan sitter i.
Ni vet hur ”äldre” brukar skämtsamt säga ”jag känner mig inte äldre än 22 (eller annan valfri ung ålder)”, och sedan skrattar de eller gör något annat för att liksom ta allvarhetsudden över det de sagt.
Gör aldrig så. Jag har nämligen trott att ni skämtar varje gång.
Men nu vet jag, att man faktiskt inte känner sig äldre än man själv kan bestämma.
På allvar.
Jag ska berätta för yngre med eftertryck, utan skratt och fåneri efteråt, att man bli inte äldre än man gör sig.
Så slipper de oroa sig. Som jag tänkte göra i ett dygn till.
Jag har fått frågor om det är nåt jag ångrar, är missnöjd med eller inte har hunnit med som jag hade tänkt. Inget av det där. Jag är tvärtom väldigt nöjd med det mesta, eftersom jag valt det själv.
Det som gnager i mig är att jag är orolig för att inte hinna saker. Då kan jag inte ens definiera vad det är. Böcker jag kanske inte hinner med.