Nu blev jag lite orolig att jag fotat den här en gång tidigare och visat. Har det hänt så har det. Den är så kul att den räcker till två gånger.

Jag hamnar i en kombination av ledsenhet och uppgivenhet när jag får den kanske helt naturliga frågan från människor jag möter -Vad tycker du om Juholtgrejen? Jag vet inte vad det är jag skulle tycka ”olika om”. Skulle jag tyckte något särskilt för att jag är socialdemokrat, förväntas ta i försvar. Eller förväntas jag vilja skapa splittring genom att döma ut hårt?

Jag konstaterar att det jag känner är maktlöshet. Inget går att göra ogjort, inget ska döljas, inget kan försvaras. Saker kanske kan förklaras, förtydligas, tas på allvar när Håkan berättar sin version?

Jag tror på Håkan när han säger att han inte har haft som uppsåt att göra fel, inte varit medveten om det.

Personligen jag kan fundera över varför han inte reflekterat över om riksdagsförvaltningen ska betala hans tjejs boende. Uppenbarligen fungerar vi olika.

I dag gjorde Håkan en lysande insats i den politiska debatten.

Maktlösheten handlar mycket om det situtionen visar, nämligen hur mycket media styr människors uppfattningar. I mina mörkaste tänker jag att det är förtvivlat att källkritik och den egna förmågan att tänka är så försvinnande liten hos alltför många.

Vad kan jag göra? Jag ska inte behöva ta på mig skulden för någon annan. Man kan så att säga bara skämmas för sig själv.

Det jag ändå kommer att göra är att försöka göra mitt uppdrag ännu bättre. För mig är socialdemokratin en idé om hur vi ska leva tillsammans. Inte en person. En person är alltid oavsett vad en parantes. En idé lever vidare för alltid så länge bärare finns. Om jag tror på socialdemokratin fortsätter jag bära den, oavsett andras misstag.

Tidig kväller hade jag tänkt. Så blev det inte.
Först träning och häng med Elin.
Därefter häng med vänner i riksdagshuset.
Då kom midnatt och jag gick till mitt rum.
Har motvilligt uppdaterat mig på nyheterna i tidningarna.

Om detta kan jag säga att den som tror att allt som står i tidningen är sant behöver shejpa upp sig.

I morgon kommer en annan vän på spontanbesök för att käka frukost med mig i riksdagen.

Jag har varit i Stockholm en dryg timme nu. Kollar morgon-TV och svarar på mejl som jag inte tagit tag i tidigare. Förberedett dagen genom besöksanmälningar och föredragningslistor.

Tänkte att det var kallt i morse och drig på mina grå, lte för korta mjukbyxor. Det kändes okej i hemma, mindre okej när jag närmade mig riksdagen. Men jag är säker på mitt rum.

Ser fram emot morgonsdagens partiledardebatt.

Hämtat ur LO-distriktets i Stockholms skrift Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i. En skrift om Jämlikhetsanden.

Vår plats i samhällets hackordning är alltså avgörande för hur bra vi mår.

Detta förklarar att en del människor med låga inkomster ibland kan välja att spendera pegnar på statussymboler – som exklusiva kläder och dyra mobiltelefoner åt sig själv eller sina barn – även om det innebär att de inte har råd att köpa så mycket mat de behöver. Vi kan ibland hellre vilja gå hungriga än att ta risken att drabbas av den stress som kommer av låg social status. Det är inte så konstigt som det låter. Kronisk stress är nämligen livsfarlig.

En ganska grå sådan. Försöker tänka mig i pigg och alert form.

Varit hela förmiddagen och lite längre på partidistriktet och mötat och pratat. Så mycket saker som behöver tänkas på och ordnas med. Det sjuk aär att samtidigt som det tidvis känns tungt så triggar det också. Kanske därför jag älskar folkrörelse.

Har ätit lunch och läst Aktuellt i politiken, kollat mejl, ringt en kvinna som hade en fråga och ska förbereda lite inför kvällens olika möten. Klämma in ett träningspass också.

Jag tror inte att det här är en måndag som jag kommer att minnas. Deppigt va?