Jag är snart 43 år. Jag har levt med insikten om den ökade växthuseffekten och de risker som den kan föra med sig alltid.

Jag vet inte hur skriften ”Det naturliga steget” distribuerades på 80-talet. Med tillhörande kassettband. Men jag både läste och lyssnade flera gånger. Hela min skolgång, från grundskolan till högskoleutbildning har klimatproblematiken genomsyrat. Jag har själv undervisat om den.

För femton år sedan trodde jag att ”vår teknikutveckling kommer att lösa det här”. Med ”det här” menar jag både klimatfrågan och miljöfrågor av annat slag.

Det tror jag inte längre. Att det är vi som bor i rika länder som står för den största problematiken är självklart. För att vi har råd att konsumera, resa och göra det där som tär på jorden. Kräver det. Som om det är en rättighet.

Det finns fortfarande gott om människor (vågar jag generalisera och säga att min uppfattning är att det främst är äldre män) som har tusen skäl till varför allt kring både klimat och miljö är strunt. De berättar ”kunnigt” om att variationer alltid förekommit och ifrågasätter exakt allt som skulle innebära att de behöver ändra minsta lilla ting i sitt liv.

Politiker på alla nivåer har ett ansvar. Vi behöver göra ännu mer. Ibland kommer scenariot att vara att göra det minst dåliga av flera dåliga alternativ. Kommer det att bli en kostnad eller utveckling där omställningen kan gynna de i det ekonomiska systemet som hoppat på rätt?

Att diskutera ekonomin känns som en struntsak när det handlar om planetens överlevnad så som vi känner den. Men samtidigt, ekonomin är troligen det starkaste styrmedel som vi har. Det som räknas. Det vi använder för att styra. Funkar det ekonomiska system vi har som ram i en tid då vi står inför behovet av den här omställningen?

Jag har nästan inga svar. Jag har bara frågor. Men vi måste prata ännu mer om dom.

I sommar har det varit hett hett hett, det har brunnit. Svenskar på semester runt Medelhavet berättar att det är konstigt att sitta och dricka drinkar och titta på när elden förstör. Det väcker ilskan inom mig. Så mycket människan i ett nötskal. Vi flyger till bränderna för att ”slappna av” mitt i en pandemi. Inte vet jag varför, för att vi ”förtjänar det”?

Vi verkar ha fått en skev bild av vad som är ett gott liv. Jag, precis som ni, har funderat mycket på det de senaste åren. I förhållande till saker, förväntningar, konsumtion och relationer. Också där är det främst frågor.

Lite landar jag i den här sägningen när det gäller oss i länder som har det mer förspänt: Människor spenderar pengar som de inte har på saker de inte behöver för att imponera på folk de inte tycker om.

En del personer byter kök som om det inte finns någon morgondag, livets mening verkar för många finnas på en het strand i Thailand, vår konsumtion av kläder har ökat otroligt. Jag dricker hellre lightläsk än vatten.

Rent vatten, ren luft, mångfald bland arter, näringsrik mat, mediciner och sjukvård, tryggt boende, kunskap. Det är exempel på sådant som är basvaror.

Hänger samhällets utveckling där den psykiska ohälsan ökat, självmedicinering, flest prylar när man för vinner, övertidsjobbande och stress på något sätt också ihop med de varningsflaggor som finns för klimat och miljö? Går det här att hitta ett annat sätt att leva som funkar ihop, ger det winwin-effekten?

Många sommarpratare har haft miljö och klimat ur olika aspekter som fokus i år. Det ligger i tiden förstås. Jag uppskattar det så mycket. Det är vår basics. Vi är INTE frikopplade. Vi är snarare ingenting om det inte funkar.

Jag har läst ledarskribenter som kräver mer från politiker (rätt) för att var och en av oss ska behöva tänka mindre på vårt eget ansvar (fel).

I en ödesfråga för oss alla, hur ska någon enda person kunna säga att det där inte angår mig? 

En sak är helt säker, vi använder inte försiktighetsprincipen i hur vi förhåller oss till hur vi använder jordens resurser. inte på något sätt.

Kanske hänger det ihop med åldern. Att jag nu kommit till ett stadium där jag hört saker sägas så många gånger och hört mig själva upprepa, och därför blir matt över att de fortfarande måste sägas.

Ungefär som bilder på äldre damer med skyltar i demonstrationer. ”Jag kan inte begripa att jag fortfarande måste demonstrera mot den här skiten”. Så känner jag mig när den här dagen är över.

Försvarsmakten lade upp en tjej med ett vapen, och bildtexten ”Typiskt tjejer” i dag. Som en del i att attrahera fler kvinnor till försvaret. De har förstås begripit att om fler personer söker kommer lättare kunna hitta den kompetens behöver. Urvalet blir större.

Herre min je. Jag visste sedan innan, Försvarsmaktens kommentarsfält är ett tillhåll för män som är en del av det inre hotet.

De är provocerade av att man ”särskilt” söker kvinnor. De tror kvinnor kvoteras in. De vill berätta att kvinnor har mindre muskelmassa än män.

Jag kan inte så väldigt mycket om Försvarsmakten, men jag tror mig ändå ha förstått att när det gäller krigsföring nu för tiden är det inte många delar som går ut på att vara störst, starkast och snabbast när man ska slåss med värjor på ett fält? Någon hade nämligen skrivit om att karolinerna förmodligen vrider sig i sina gravar. Karolinerna kan mycket väl  ha vait tillräckligt intelligenta för att se hur hot byter skepnad. Hur andra kompetenser än ”stor och stark” är det viktigaste för en försvarsmakt.

Alla dessa som vill berätta att könen är lämpade för olika saker. Alltså, människan som vi känner den har funnits en jättekort tid på Jorden. De gener som använder våra kroppar för fortplantning kan ingenting om pansarvagnar, spisar, kulsprutor eller mattpiskor. De skiter väl i det. Det är sådant vi håller på med, och det finns skäl och förklaringar till varför det har blivit som det blivit med könsuppdelad arbetsmarknad. Men det är knappast ett argument för att det ska fortsätta vara så.

”Men det kommer aldrig att bli hälften kvinnor för kvinnor är inga risktagare”. Vem  har sagt att hälften är målet exakt? Poängen är väl att fler söker sedan får man se vilka som passar för de olika uppgifterna? Vad är ni så oroliga för om ni tror att personer med penis är så ultimata? Och är risktagning det som är det viktiga i försvarsutövning? Jag vet inte alltså. Jag tänker att det lika gärna torde vara att förebygga och förutse problem på väg in … Men jag vet inte vad karolinerna hade sagt om den saken?

Mannen som vill berätta att det blir faktiskt problem om det ska finns kvinnor i bataljonen (tror han använde det ordet) för det kommer att leda till konflikter mellan männen när de ska göra upp om vem som får ha sex med dom. Synen på att det är män som ska göra upp om vem som får komma till kan eventuellt också komma från karolinerna. Ett eko från 1600-talet.

Om det  nu är så att män inte kan fokusera på uppgiften för att de blir så distraherade av kvinnorna och bara tänker på sex kanske de är helt olämpliga. Dessvärre har det också upprepade gånger visat sig att soldater använder sexuella övergrepp som en del i krigföringen. Nu senast kom rapporterna från Tigray i Etiopien. Våldtäkt som vapen.

Kvinnor i Tigray, mina tankar på er hjälper inte er ett enda dugg. Alls. Tyvärr. Jag känner mig helt hjälplös inför er horribla situation.

Utanför de kommentarsfältet har några män som vill se förändring fört samtal om det här med att skolor och arbetsplatser ska tillhandahålla mensskydd. Tack för det! Det verkar vara det absolut värsta en del andra män hört talas om! Förstås klassikern: ”Då ska rakgrejer också vara gratis, jag kan inte se skillnaden”. En enkel skillnad som den mannen inte kan se är att skäggväxt sällan kommer plötsligt och oförutsägbart utan ligger där och puttrar i ansiktet och stör inte någon. Ingen blir obekväm av växande skägg. Till skillnad från när blod och slemhinna kan börja rinna ur någons fitty helt oberäknerligt. Åtgärd krävs nu! Detta måste man alltså förklara för en man som verkar tro att gratis mensskydd på skolor är lika illa som ett tredje världskrig.

Så ja. Det är segrar vunna. 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Inte för att vi till numerären når upp till hälften av ledamöterna i de beslutande församlingarna ännu, men ändå.

Det kan till exempel bero på att män fortfarande inte förstått att det vore fint om de kunde bara göra sin del av det obetalda hemarbetet med hem och barn. Utan att någon bad dom. Bara helt naturligt skulle de börja köpa presenter till barnkalas, kolla in bästa vinteroverallen och planera familjens fredagsmys. Men vi vet ju att i väldigt många familjer köper pappan aldrig en enda present till varken ett barn eller mamman. ”För han är så dålig på det”. Nu ligger ju inte presentinhandling som en jättestor del på X-kromosomen heller. Det finns något som heter ”träna på saker”, men tja …

Ja, jag sa ju det inledningsvis. Att just i år känns dagen lika viktig som vanligt. Men också att bita ihop för att förstå att det är gott om män och en del kvinnor som VÄGRAR se de här strukturerna. Som säger att det är naturligt. Att det väl bara är att säga till männen. Att kvinnor inte klarar alla jobb.

Vilken jävla skit.

I går lackade Peter Hultqvist ur och visade genuin ilska i en debatt med Åkesson i Aktuellt. På sätt och vis befriande! För det var långt ifrån hur vi vanligen tränas i att bete oss. men så blev det liksom äkta också.

Gällande den debatten annars så är mina reflektioner om Åkesson följande:

a) Han fortsätter låtsas som att han inte förstår hur uttryck om grisar används och vad de står för. Och får heller ingen fråga om just det.

b) Han säger att Hultqvist bara är orolig för att bli av med sin roll som försvarsminister. Det var nästan lika töntigt som a). Ja, det finns människor som identifierar sig med sitt politiska uppdrag och har svårt att släppa det. Jag har ALDRIG uppfattat Peter Hultqvist som en sådan. Han håller ideologin främst, hur vi bygger ett gott inkluderande tryggt samhälle för alla. Han har en ministerpost nu. Det är inte det viktiga för honom. Löjligt påstående.

Så jag tillät mig att bli arg också i dag. I skrift. I en grupp på nätet där vi resonerade om privatekonomi apropå Lyxfällan. Jag hade skrivit en kommentar om bilar, att jag inte kan förstå detta med att en specifik bil kan vara så viktig för någon och att jag inte kan identifiera mig med att ha så starka känslor för en sådan att man vägrar sälja den fast det skulle förbättra livet.

I en annan tråd under detta berättade jag en grej om kreditgivningsbolag och att jag i mitt politiska uppdrag ibland träffar representanter för dom.

Givetvis är det en man som vill hugga på detta. Han har sett att jag är politiker. Han har sett att jag själv säger att jag inte förstår detta med bilarnas viktighet. På det drar han slutsatsen att jag har empatiska problem lite mer sådär generellt. Och misstänkliggör överlag min förmåga att ”känna med människor”. För att jag är en ”typisk politiker”.

Jag svarade helt ogenomtänkt därför:

Men det är precis så jag känner. Och jag orkar faktiskt inte alltid stryka medhårs fast det förväntas av mig FÖR JAG ÄR JU POLITIKER.

Det ska inte finnas en enda anledning för en kvinna att behöva bevisa huruvida hon har haft sex med någon annan eller inte. Inte på sin bröllopsdag eller någon annan dag eller natt.

För kvinnor, precis som män, gör precis som de vill med sin sexualitet.

Trots det fick vi rapporterat i veckan om klinikerna i Sverige som genomför operationer för att ”få det att verka som att kvinnan är oskuld och blöda på bröllopsnatten”.

Ingen annan än kvinnan har något att göra med hennes tidigare sexuella erfarenheter innan en ny relation/äktenskap.

Tron på att det går att påvisa detta genom blod eller inte blod vid samlag är helt ovetenskapligt. Det är bara en myt att alla personer med slida som inte haft penetrerande sex tidigare blöder när de har det. Det är INTE sant. Allt bygger på trams.

Hur kan seriöst sjukvårdsutbildade vilja lägga sina viktiga kunskaper  på att upprätthålla den myten genom att erbjuda dessa tjänster?

Kulturer, traditioner. En del älskar jag. Den här är helt åt helvete.

Jag har skickat en skriftlig fråga om detta till Lena Hallengren, ansvarig minister.

Garderar mig först genom att säga att jag VET att digitalt strul inte är det absolut värsta en människa kan råka ut för.

Men av sådant som är ofarligt är det väl ändå bland det absolut värsta.

En av mina mejladresser verkar strula, får inga mejl från den längre. Vilket är jobbigt för det är kommun-adressen jag kommunicerar med giftassugna medborgare på. Någon dag efter att jag inser att jag nog måste lösa något får jag felmeddelanden när jag försöker gå in på den.

Sista som hände på arbetsdagen igår var alltså en timme i telefon med en superbra person på IT-supporten. Verkligen superbra och duktig.

Men där sitter jag och ska ”pga nytt system” autenticera, ladda ner appar, läsa av QR-koder, minnas apple-ID och andra lösenord. Allt i en jättejobbig sörja.

Men vi reder ut det. När jag då väl kommer in i mejlboxen för att se vad som hänt, har jag alltså i torsdags fått ett mejl om att min mejl ska sluta fungera med noll dagars varsel. Och varför det var så kunde IT-killen inte hjälpa mig med, men hänvisade vidare. Och under fredagskvällen (för jag mejlade förstås direkt, lätt uppröd) fick jag flera svar från flera olika engagerade personer så det kommer att lösa sig absolut.

Men det där gör att jag grinar inombords. Min tid att vara människa vill jag verkligen inte lägga på  … lösenord. Appar jag skiter i. QR-koder. Support. Jag vill inte. Jag får ett enormt stresspåslag.

Men tack för all hjälp! Och förlåt till bröllopssugna varav någon redan hunnit skicka ett upprört mejl. Kan förstå. Men det är ju extra frustrerande när det inte riktigt var mitt fel.

I en Starlet från början av 70-talet så har jag nu tagit del av tips som jag absolut inte vill undanhålla.

När jag läser det här så påminns jag om den åldersgrupp som var målgrupp för den här tidningen. Dvs min mamma och de kvinnor som är lite äldre. Hur jag under hela min uppväxt hört om ”bantning”, bantningsklubbar osv. Hur den åldern på kvinnor så gärna vill kommentera ens kropp på olika sätt. En klassiker är ”Oj, vad fin du blivit” om man tappat i vikt. Om man gjort det för att man inte orkat äta för att man varit olycklig är skitsamma (ja, det hände i höstas). Jag orkar inte med det. Och tycker också lite synd om dom för man fattar ju att det blir så när det var så här.

Låt en smal flicka ta plats i dig!