Text ur pressmeddelandet från regeringen/Anders Ygeman (inrikesminister):
Regeringen har i dag lämnat Sveriges nya strategi för att förebygga, förhindra och försvåra terrorism till riksdagen. Det handlar om förebyggande insatser för att hindra att någon får viljan att begå terroristbrott. Det handlar om att förhindra att någon får förmågan och resurserna att göra det. Och det handlar om att försvåra för den som trots allt försöker begå ett terroristdåd.
I dagens Aktuellt i politiken fick den text som också hade (med mina mått) enormt många läsare här på bloggen utrymme. De hörde av sig med frågan om publicering. Då blev jag ju glad!
Det är fokus jobben, inte oväntat.
Men vad vill Socialdemokraterna då?
Med anledning av inlägget nedan och att många, precis som jag påstod, missar vad som faktiskt säga publicerar jag här som helhet Ylva Johanssons (arbetsmarknadsminister) text om strategin för ett hållbart asylmottagande från i mitten av juli.
För att lyckas ta vara på den potential som befolkningstillväxten innebär krävs en sammanhållen strategi och insatser på en rad olika områden. Det måste byggas fler bostäder. Alla kommuner måste, utifrån sina förutsättningar, bidra till mottagandet. I väntan på kommunplacering bör nyanlända erbjudas meningsfulla insatser som underlättar etableringen i Sverige. Etableringsinsatser måste anpassas efter individers olika förutsättningar och behov samt bedrivas med hög kvalitet, allt för att kunna korta tiden från ankomst till arbete eller studier. Validering och komplettering av tidigare yrkeserfarenheter och kompetenser behöver förbättras och erbjudas i högre utsträckning än i dag. Fler måste ges möjlighet att studera för att klara kraven på arbetsmarknaden. Nyanlända med psykisk eller fysisk ohälsa måste erbjudas rätt vård för att få en bra start på det nya livet i Sverige och för att etableringen inte ska försenas.
Därför satsar regeringen nu på:
Bostäder och ett hållbart mottagande i hela landet
• Förändrat regelverk för mottagande där alla kommuner tar ansvar utifrån sina förutsättningar. Det krävs både för att nyanlända ska kunna bosätta sig där förutsättningarna att etablera sig på arbetsmarknaden är goda, och för att kommunerna ska ges rimliga planeringsförutsättningar för att klara sina åtaganden.
• Ett ökat byggandet med minst 250 000 nya bostäder till 2020. För att nå målet krävs regelförenklingar så det går snabbare, lättare och blir billigare att bygga, samt ekonomiskt stöd för att bygga fler små, billiga och klimatsmarta hyresrätter. Därför satsar regeringen 6,7 miljarder per år i ett nytt bostadspolitiskt paket, varav 3,2 miljarder går till att bygga fler hyresrätter med rimliga hyror.
• Större flexibilitet och bättre samarbete mellan Arbetsförmedlingen och kommuner, i syfte att skapa lokalt och regionalt anpassade lösningar
Tidigare språkträning och social etablering
• Rejäl satsning på det civila samhället genom mer resurser till ideella organisationer som vill stödja asylsökande och bidra till nyanländas etablering genom exempelvis mentorskapsprojekt, språkvänner och sociala aktiviteter såsom idrott och bildning.
• Kompetensutveckling och insatser för att rekrytera fler SFI-lärare.
• Studieförbunden får medel för att asylsökande och nyanlända som bor kvar på anläggningsboende ska kunna läsa svenska och andra kurser för att stärka sina kunskaper om det svenska samhället.
• Tidiga insatser redan i anläggningsboenden; utbildning i svenska för invandrare och förberedelser för arbetsmarknaden genom anpassad information och tidig kompetenskartläggning. Allt för att korta tiden från ankomst till arbete.
Snabbare etablering på arbetsmarknaden
• Regeringen kommer att ta initiativ till närmare samarbete med de arbetsgivare som vill underlätta inträdet på arbetsmarknaden för nyanlända.
• Nyanlända får förbättrade studiemöjligheter genom regeringens generella investeringar i den kommunala vuxenutbildningen, vilket möjliggör för fler nyanlända med låg utbildning att fullfölja sin grundskole- och gymnasieutbildning.
• Satsningar på validering för att korta tiden för bedömning av utbildningar och betyg.
• Mer resurser till kompletterande utbildningar som rustar nyanlända med högskoleutbildning för att bättre möta kraven på den svenska arbetsmarknaden och bidra till kompetensförsörjningen.
• Snabbspår: Regeringen vill tillsammans med arbetsmarknadens parter utveckla vägar för nyanlända in i yrken där det råder brist på arbetskraft, i syfte att snabbt tillvarata nyanländas kompetens och yrkeserfarenhet. Hela 50 arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer har nu påbörjat arbetet inom sina branscher.
Därutöver ges kommunerna ökat stöd för att kunna erbjuda nyanlända barn och ungdomar både en bra utbildning i förskolor och skolor, och det sociala stöd som krävs för att unga ska få en bra start i livet.
Regeringen tar utmaningarna som den snabba befolkningstillväxten medför på allvar, men ser samtidigt den utvecklingspotential och de vinster som finns för vårt land om vi skapar rätt förutsättningar för nyanlända att etablera sig och göra vårt land till sitt. Om vi lyckas kan Sverige bli det land i Europa som har bäst förutsättningar att möta de välfärdsutmaningar som bland annat den demografiska utvecklingen med fler äldre och färre i arbetsför ålder innebär. Därför ligger regeringens fokus på konkreta åtgärder som förbättrar nyanländas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället och därmed bidra ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt till Sveriges utveckling.
”Vad ska ni göra för att stoppa SD då?”
Jag får frågan ganska ofta. Det är bra eftersom det betyder att frågeställaren är bekymrad.
Det är en helt rimlig fråga, det är det.
Men det SD står för är enligt mig beyond partipolitik.
SD samlar människorna som kommenterar en nyhet i sociala medier om en nybyggd skola med ”Vad blir det av den gamla tomma byggnaden då, flyktingförläggning eller?”. Det är de som fortsätter nöta om hur löjligt det är att de måste säga chokladboll nu för tiden. Det är de lever i tron att Sverige ”tar in invandrare”, typ åker och hämtar dem. Det är människor som beskriver andra som ”invandraren”. Det är människor som inte förstår vad det egentligen innebär att söka asyl. Det är människor som till en början kallar sig ”invandringskritiska” men innan det är färdigt sprutar ur sig fördomar om ”muslimerna. Det är de som tror att personer som tigger tjänar storkovan och har riktigt goda liv. Det är människor som bemöter påpekande om felaktiga fakta med ”det skiter jag i för jag tycker så här ändå”. Det är människor som tycker det var bättre förr och nu ”har det gått för långt” utan någon tyngre argumentation än så.
Det är också andra människor. Jag tror inte att det finns EN gemensam nämnare för sympatisörerna och ger därför att ge olika exempel men också lämna öppet för fler.
Så vad ska de andra partierna göra för att ”stoppa SD”?
Det är lite olika metoder vi anar. När jag blickar ”högerut” ser jag tendensen att köpa en del av den vämjeliga retorik som SD-företrädarna använder sig av.
Men så länge media kommer att spela upp en konflikt kring ”invandringen” som den absolut största konflikten, så länge som frågorna handlar om vilka som är välkomna och inte, så länge vi fixerar oss vid att tala enbart om invandringsrelaterade frågor blir vi som förlamade.
Hjälp i stället till att prata om det som är verkligt viktigt. Som att prata bostäder. Som att prata jobb. Som att prata utbildning. Som att prata sjukvård. Som att prata omsorg. Som att prata om hur vi bäst lever tillsammans och skapar de allra bästa förutsättningarna för alla.
Så det mitt parti behöver göra är att medverka till att leverera ett ännu godare samhälle. Där alla har någonstans att bo och de som vill studier och jobb att gå till. Roliga saker att göra på fritiden. Lättnaden när gammelmormor har det bra på sitt boende. När barnet med dyslexi får rätt hjälp i skolan.
För jag tror, hur banalt det än må vara, att glada, nöjda och trygga människor har mycket lite intresse av att sprida fördomar, att hacka på andra som har det svårt, att hitta syndabockar. Glada, nöjda och trygga människor kanske rent av drivs av att stötta upp andra med insikten om att vi då alla blir vinnare.
Dessutom har jag ett viktigt budskap till dig som inte är partipolitiskt engagerad men jävligt livrädd för hur ett sverigedemokratiskt samhälle skulle se ut. Du behöver vara en del av att göra skillnad. Du behöver läsa på. (Det kan du göra HÄR och HÄR och HÄR) Du behöver bemöta bisarra påståenden vid det där lunchbordet på jobbet. Du behöver ifrågasätta varför någon delar saker från högerextrema nätsidor (även om din avlägsne släkting blir jätteputt och tar bort dig från Facebook). Du behöver snacka med dina barn och andra du har runt om dig om människovärden, bemötande och källkritik. Du behöver ställa frågor till SD-representanter i din kommun.
För när jag gör det betyder det nästan ingenting. Det reduceras till ”klart du tycker annorlunda för du vill ju ha makten själv eftersom du är socialdemokrat”. Som jag skrev inledningsvis. SD:s värderingar är beyond politik. Det är rent människofientliga värderingar. Inte bara utifrån partipolitik sett utan på ett universellt plan.
Många gånger skulle det vara lättare för mig att vara en motvikt till SD och deras vansinne om jag inte själv var aktiv politiker i ett annat parti. Kanske nästan alltid.
Därför blir den omtänksamma och välmenande frågan ”Vad ska ni göra för att stoppa SD?” så viktig att vända tillbaka för mig. Vi ska göra det här och vad kan du göra? För i det behövs alla, precis alla, som har ett intresse av ett fräscht, öppet och tryggt Sverige.
Daniel Olsson (S) som var fullmäktigeordförande förra mandatperioden berättade att när han var på träffar med andra på samma post handlade diskussionerna ofta om hur man får till en ”livlig” debatt så att mötet faktiskt innehåller något. Daniel kände inte igen sig i de diskussionerna för att uttrycka sig milt.
I Gävle börjar kommunfullmäktigemöten i Gävle sedan några år tillbaka klockan 09:00 och ska ha sluttid 17:00. Det som inte hinns med skjuts upp. Väldigt ofta får saker skjutas upp.
Gävle kommunfullmäktige innehåller 65 ledamöter. Jag tycker det är bra att det är en snacksalig samling. Med somliga förbehåll. Min begränsade erfarenhet har lärt mig att det finns ledamöter som ÄLSKAR att vara i talarstolen. Som mer än gärna tar upp plats och verkar tycka det är självklart att alla vill höra just den ledamotens åsikt helst flera gånger i varje liten fråga. Den värsta jag upplevt finns inte längre med i vår politiska församling, och inte heller på andra nivåer sen hen verkar ha gjort sig omöjlig också där.
Oavsett vilket så kan debatter bli för långa, som debatten om mål och ramar i går. Ja, det finns talartidsbegränsning och det är bra. Men alldeles för många har aldrig hört talas om det jag brukar framhålla ”kort och kärnfullt i talarstolen”. Budskap och argumentation vinner sällan på att repeteras om och om igen i ett sådant forum.
En annan lärdom är att rekvisita nästan aldrig är rätt. Linjen mellan briljans och galenskap är hårfin och det är inte många som kan hantera den. Nuvarande kommunfullmäktiges ordförande Eva Älander (S) fick igår tillfälle att poängtera att förhållningsorder för vad som får tas med i talarstolen kanske behöver aktualiseras.
Min egen önskelista bestod bland annat i en liten ponny och en gigantisk godisskål som kunde skickas runt. Fick (lyckligtvis kanske) vänta förgäves.
I går vad tanken att likt andra år köra klart alla ärenden utan tidsstopp för att ha dem klara innan sommaren. Det föll ut så att vi avrundade vid klockan 19, men cirka 20 ärenden kvar och ska ha ytterligare ett kommunfullmäktige i sommar med återremitterat ärende och dessa. I går kändes det som rätt beslut att skjuta resten dit, i dag inte särskilt. Blir spännande att se hur det funkar med ett möte som inte legat i plan sedan länge. Innan 3 augusti ska det vara och jag hoppas att det inte krockar med annat jag har planerat. Tror många känner lika.
Var det kul att sitta i Spegelsalen tio timmar med lunchavbrott och någon paus? Inte särskilt. Jag har sagt att jag har för mycket livslust för att vara bekväm med så långa möten i så tråkig form.
Tonen är dessutom stundtals väldigt tråkig. Ett exempel är moderaten som ”provokativt” gillar att kalla miljöpartisten för socialist (lite kul sådär) eller kalla S+V+MP-samarbetet för mörkrött. Ett klumpigt retoriskt knep. Om jag ska spekulera tror jag inte V själva tycker att helheten är särskilt mörkröd och S i Gävle ses inte precis heller som mörkrött i jämförelse med andra. Men allt för en lite osmaklig show antar jag! Vi ser olika på uppdraget.
SD fick flera gånger frågan hur deras budget kan ses som väl grundad utifrån att de hänvisar till siffror som inte existerar i verkligenheten genom att hänvisa till avtal i omfattning som inte existerar. Hade jag varit journalist hade jag gjort en grej av det. En S-budget som varit lika svävande hade sågats vid fotknölarna och Jörgen Edsvik hade fått löpa gatlopp.
En särskilt kul sak i debatten var när en Allians-företrädare äntligen talade om vikten av att synas med Gävle utanför Gävle. Han förespråkade mässor till exempel. Allt sådant som Alliansföreträdare i kommunen brukar rata. Gävlepolitiker ska vara i Gävle och ingen annanstans. Vilket blir lite klurigt för de företrädare för Alliansen som nog ändå förstår att alla goda idéer kanske inte bara finns på hemmaplan. Glädjande därför att Inger Källgren Sawela i sitt inledningsanförande gjorde en grej av att Alliansen har ”omvärldsspanat”. Verkligen? Det känns tryggt. Anar jag nya tider?
Så vad är då trösten när röven nöts? Förutom att det är en ursäkt för att äta choklad. Det är att demokratin kostar det här. Demokratin kommer inte gratis och måste hela tiden erövras och jag tänker inte nöja mig med att överlåta åt andra sköta det. Det är mitt ansvar att bidra på olika sätt. Just i går handlade det om det här långa mötet. Det är inte jättekul. Men andra dagar är det så roligt att hjärnan hoppar av glädje. Utvecklande samtal med personer som intresserar sig för en särskild utvecklingsfråga, brainstormande med partikamrater, att se någon stolt första gången stå i talarstolen eller få en insändare publicerad. Att själv komma till nya insikter utifrån ett politiskt föredrag slumpat på Utbildningsradions hemsida eller en artikel.
Som av en slump snubblade jag över ett blogginlägg av Calle Fridén på morgonkvisten. ”Att ha åsikter på nätet är inte politik på riktigt” är rubriken, Innehåll i urval:
”Jag brukar fräsa det åt folk som slentrianmässigt gnölar om värdelösa politiker: ta ett uppdrag själv då, om du tror att du duger till det. Leta upp ett parti som du kan känna dig hemma i – har du tur är det ett parti som saknar folk till mandaten så det är enkelt att få plats.”
”Inte heller är ärendena särskilt spännande. Det är cykelvägar, öppettider, kommunala avloppsledningar och regionplaner. Inte alls säkerhetspolitik, eller feminism i det globala perspektivet, eller invandring, eller kärnkraft. Det är tvärtom bara väldigt vardagsnära och konkret.”
”Uppbokad varje kväll vissa veckor, och inte alls med betalning. Största delen av Sveriges politiska liv är fortfarande ideellt, på fritiden, på kvällar och helger. Människor som har helt vanliga jävla jobb vid sidan av. Utan att skriva om det, utan att jaga ”klick” på nätet. Som inte kräver en parad varje gång de haft en åsikt hemma på kammaren.”
”Du kan ju tänka på det, nästa gång du delar nån idiotartikel på nätet. Nästa gång du drar alla politiker över en kam. Nästa gång du efterlyser att ”nån” ska agera, göra något, säga ifrån. Om du själv skulle vara så jävla mycket bättre? Hemma i soffan, framför datorn?”
Gefle Dagblads text om debatten. Arbetarbladets text.
För övrigt efterfrågades allsång i Gävle i samband med ett medborgarförslag i går. Så himla skönt att fantastiska Carina Blank (S) ska leda sådan!
HÄR är den utredning som överlämnades till regeringen i dag.
Ministrarna Anders Ygeman och Morgan Johansson hade också EN DEBATTARTIKEL i dag.
”Vårt mål är att öka tryggheten för alla. Sverige har ett ansvar för vad våra medborgare gör både här hemma och i andra länder. Konflikterna i omvärlden är påtagliga och vi ser på daglig basis hur oskyldiga blir offer för den våldsbejakande extremismens terrorism. Vårt arbete handlar om att värna demokratin och skydda de demokratiska värden som ska prägla vårt samhälle.”
” Regeringen är tydlig. Vi bekämpar terrorism med såväl verkningsfulla förebyggande åtgärder som med lagstiftning som kriminaliserar rekrytering, finansiering och organisering av terrorism.”
Snart är det dags för det kommunfullmäktige som tar mål och ramar (pengar) inför 2016. Jag har skrivit en text om varför jag tycker det förslag som Socialdemokraterna lägger fram i samarbete med V och MP är bra.
”Skolan i Gävle utvecklas men vi ser att skillnaderna mellan skolors förutsättningar är stora. I vår budget satsar vi därför på att öka likvärdigheten genom riktade satsningar till skolor med störst utmaningar. Ett annat sätt att stärka likvärdig-heten och ge förutsättningar att nå längre i varje elevs kunskapsutveckling är den satsning på digitalt lärande och en lärplatta/dator till alla elever i högstadiet vi vill göra och en satsning på att ge större möjligheter till kollegialt lärande för att ta tillvara kraften och kompetensen hos de professionella i skolan. ”
En av mina stora laster är detta med att läsa tidningar och magasin riktade till kvinnor. Efter 20 år börjar jag bli bra på ”att få fräscha sommarfötter” om man säger så …
En av tidningarna som just nu ligger framme är senaste numret av Plaza Kvinna. De intervjuar några kvinnor som lagt om rutten i livet med lycklig utgång.
En av de som intervjuas är Sofia Appelgren. Som vägrade teckna kollektivavtal för sina anställda när hon och mannen drev en salladsbar. För de flesta av mina läsare kanske inte kollektivavtal behöver förklaras.
Vet man ändå inte så kan man läsa HÄR hos LO, utdrag: ”Kollektivavtalen innehåller minimiregler och hindrar alltså ingen arbetsgivare från att erbjuda ännu bättre löner eller arbetsvillkor. Huvudsaken är att de inte blir sämre än vad man kommit överens om i kollektivavtalet. Kollektivavtalet omfattar bland annat löner, arbetstider, ersättningar som till exempel OB-tillägg och försäkringar. Det är svårt att som anställd själv hålla koll på om försäkringspremien verkligen betalas. Kollektivavtalet skyddar dig om din arbetsgivare glömmer eller struntar i att betala försäkringar. Avtalet ger också mer pengar vid sjukdom och olycksfall i arbetet än vad lagstiftningen garanterar.”
Eller så kan man läsa HÄR hos TCO. ”Den som arbetar på ett företag utan kollektivavtal riskerar att missa förmåner som tjänstepension och försäkringar. I Sverige finns inte heller någon lag mot låga löner, utan minimilönerna förhandlas fram mellan facken och arbetsgivarna och skrivs in i kollektivavtalen. Därför riskerar den som arbetar på en arbetsplats utan kollektivavtal att gå miste om om hundratusentals kronor under ett långt arbetsliv.
På ett företag utan kollektivavtal måste arbetsgivaren bara förhandla om det gäller uppsägning. Alla andra viktiga förändringar kan arbetsgivaren ensam besluta om.”
I artikeln berättar Appelgren om hur utsatt hon blev när hon inte ville erbjuda sina anställda det som regleras via kollektivavtal. Schysta grejer på en schyst arbetsplats. Sedan berättar hon hur hon startat ett mentorsprogram som ska leverera kunskap om svenskt arbetsliv. Det hela är superironiskt på något sätt. Hon uppmanades till exempel av vänner att föreläsa för att ”knäcka facket”. Om den här intervjun gjorts av en reporter med uppgift att granska och kunna frågan hade frågorna varit givna, men något sådant finns givetvis inte i detta feel goodaktiga-reportaget.
Faktum är att Jonna Dagliden som skrivit texten till och med verkar tro att det facket ”protesterade mot att hon inte anslöt sig till facket”. Det är synd att baskunskapen om svensk arbetsmarknad är så låg. Nu är iofs inte arbetsmarknaden Plaza Kvinnas främsta fokus, men lite högre nivå när man ger sig in i allvaret hade suttit fin.
Gefle Dagblad skickade för någon månad sedan ut en enkät till alla ordinarie ledamöter i Gävles kommunfullmäktige. De uppgifter som vi själva gett samt egna efterforskningar ska bli en slags varudeklaration av Gävles politiker. ”Heltäckande” tror jag GD:s Gullberg kallade det i sin podd.
När jag fick enkäten, som jag inte sparat så min minnesbild kan vara fel, så innehöll den typiska ”sätt dit politiker-frågor” som handlade om huruvida jag har knarkat, vad jag kör för bil, hur jag bor, vad jag tjänar, om jag är straffad och om jag betalat min TV-licens.
Jag minns däremot inga frågor om erfarenheter från arbetslivet eller vad man har studerat, eller till exempel föreningsengagemang eller hur länge man bott i Gävle.
Självklart ska media granska politiker genom att be oss fylla i enkäter och kolla register. Självklart ska de lyfta upp sådant som är värt att uppmärksamma. Men hur väljs de områden som anses relevanta att titta på? Jag vet inte. Hur relevant är det att man knarkade när man var 17?
Till det kom också många frågor kring olika ämnen som förekommer i debatten. Bland annat sådant som politiker inte ska hålla på med alls, typ om jag tycker att elever ska få ha mobilen med i klassrummet.
Det första som presenterades var en text med rubriken ”Politikerna nobbar Gävles miljonprogram”.
Jag bor i ett miljonprogramsområde. ”Nya regleringen” heter det och ligger på nedre delen av Brynäs. En hel hoper miljonprogramshus som ser mer eller mindre likadana ut och som är inklämda på ett område mellan en park och en tungt trafikerad väg. Kommunfullmäktiges ordförande bor också där. I porten bredvid min.
Jag flyttade till Gävle -99 och bodde två år i studentrum. Därefter sju år på Nordost och sedan sex år hittills där jag bor nu.
Min subjektiva bild är att jag trivts fantastiskt bra i båda mina miljonprogram. Andelen med utomsvensk bakgrund är förmodligen lite högre på Nordost, som också ligger lite centralare, (faktiskt mitt i stan nästan) än mitt boende på Brynäs.
På Nordost finns 722 lägenheter, på Nya regleringen 566. Två relativt jämstora områden alltså.
Under en period när jag bodde på Nordost var området extra uppmärksammat av lokaltidningarna utifrån händelser som var då. En medarbetare skrev ”det hade varit bra om någon politiker hade bott där och sett vad som händer”. Jag hörde av mig och berättade att jag som vice ordförande i socialnämnden bodde på området och inte riktigt kände igen hur området skildrades. Fick ett svar som var i stil med att jag inte räknades för det här handlade inte om mig.
Så vem handlar det om då? Varför vill media befästa en bild av miljonprogrammen att vara på ett alldeles speciellt sätt? GD valde nu att intervjua min partikamrat Leyla Tarhan boendes på Nordost. Hon passar in i det allmänheten förväntas förvänta sig när man letar en politiker i ett miljonprogramsområde, dvs någon med invandrarbakgrund. Jag antar att det är överflödigt att tillägga att Leyla är bra och allt det där.
Jag och fullmäktiges ordförande, två jäntor från Hälsingland, som också bor i ett miljonprogramsområde räknas inte.
Faktum är att tidningen inte ens vill räkna våra kvarter som ett miljonprogram. De skriver: ”Det gäller de hyreshus som byggdes i Andersberg, östra Sätra, på Öster och Nordost i slutet av 60-talet och början av 70-talet.”.
Jag ställde frågan till nyhetschefen på GD som svarade: ”personligen ser jag ditt område som en integrerad del av stadsdelen Brynäs. Inte som miljonprogram… ” Vad tycker han krävs? ”Att området är en egen stadsdel, typ Nordost, även om det är centralt beläget”
Så liksom tidigare i mitt exempel där jag inte räknades som politiker boendes på Nordost tycker GD fortfarande inte att jag (eller t ex kommunfullmäktiges ordförande) är en representant för politiker som bor i ett miljonprogramsområde för det är inte mig de menar. För att vara kvala in som en riktig miljonprogrammare verkar minst två faktorer styra. Att ha utomsvensk bakgrund samt bo i ett av de områden som mer frekvent rapporteras om i media.
Och då ska ni veta att vi är rätt upptagna med att hålla koll på och ringa om frekvent narkotikahantering i anslutning på vår gård. Så där som man gärna vill tro att det ska vara i de ruffiga miljonprogrammen …
Det pågår en demonisering av miljonprogrammen där jag får känslan att media vill att det ska vara på ett visst sätt och därför rapporterar på det sättet. Miljonprogram ska vi kalla bara de ställen som framstår som allra rörigast och vi vill tänka att där bor det bara invandrare.
Det är synd eftersom det är mycket mer komplext än så.
För övrigt går ju statistiken annars inte att säga så mycket om, men Gävles politiker är fler än vi i kommunfullmäktige. Till exempel ersättare i kommunfullmäktige som är en del av processen hela vägen fram till beslutet som de kanske inte får fatta, eller så får de för många ersättare tjänstgör varje gång. Tillkommer politiker i nämnder och bolag. Tittar man på det kommer mer av ytan att täckas.
Nu sitter jag inte i kommunfullmäktige för att bevaka frågor som har bara med mitt eget bostadsområde att göra, utan sådant som gör hela Gävle kommun ännu bättre. Det tror jag gäller för alla. Kan vara värt att komma ihåg.
Nu tar alla en liten stund och funderar på vilken bild media givit om ingången varit ”Kommunfullmäktiges ordförande bor i miljonprogramsområde”.
Förlåt om jag använt uttrycket ”media” slapphänt.