Efter att ha skrivit många viktiga artiklar om hur människor utan uppehållstillstånd utnyttjas på arbetsmarknaden frågade Arbetarbladet vad några av oss politiker tycker. Svaren finns HÄR.
Efter att ha skrivit många viktiga artiklar om hur människor utan uppehållstillstånd utnyttjas på arbetsmarknaden frågade Arbetarbladet vad några av oss politiker tycker. Svaren finns HÄR.
I går var det kommunfullmäktige i Gävle.
Jag tänkte uppehålla mig vid rapporten om lagda motioner. Någon gång per år, jag tror två, rapporteras hur det ligger till med behandlingen av inlämnade motioner/medborgarförslag. Hur långt de kommit i systemet.
Sedan årsskiftet styr ju miniminoriteten Alliansen i Gävle.
I rapporten får vi veta att ungefär hälften av de lagda moderatmotionerna dras tillbaka.
Detta hade vi lite frågor omkring. Motiveringen var att nu, och med att de har de styrande posterna, har de andra vägar att driva sina frågor. Gott så, det kan jag köpa. Om det inte vore så att de ju inte tagit tillbaka alla motioner. De tog tillbaka den om att sänka skatten men inte dem om att ordna uppställningsplats för husbilar. För att ta två exempel. Varför går inte den senare liksom den första att driva på annat sätt än i motionsform då?
Vi frågade då om de fortfarande står för den politik som fanns i motionerna. Det har ju väljarna rätt att få veta. Eller ar de möjligen gjort fler av det som tidningarna populärt kallar ”kovändningar” när de beskriver Alliansens politik i Gävle? Det övergripande svaret var att de står för detta, men vi fick inga svar på om det nu alltså kommer att bli sänkt skatt eller om kommunen ska bryta avtalen med Unga Örnar som driver fritidsgårdar.
Och Liberalerna, de har inte valt att dra tillbaka några motioner, utan rullar på som innan. Ännu mer befogat att fråga då, varför Alliansen som helhet bara plockar tillbaka valda motioner om motiveringen är att det finns andra sätt att driva.
Som bonusinformation fick vi veta at Centerpartiet i förra årets budget hade velat sänka skatten men inte fått igenom det i Allianssamarbetet.
Det hela var mycket märkligt. Kanske gick vi på lite hårt, men syftet var att få klara svar. När till och med Lili André (alltid trevligt vänlig) lät arg i talarstolen så vet man att det skakar lite.
Moderaten Daniel Kvarnlöf, en i övrigt vänlig och stabil själ som är en av de få som jag inte tror dras till ett samarbete med SD, tydliggjorde på Twitter att vi tramsade som frågade om att vi inte hade nåt att göra med varför de drar tillbaka hälften av motionerna.
Slutsats: Moderaterna tycker inte att väljarna ska bry sig om vilken politik de står för.
Lyxvillor, gods och snabba sportbilar. Det var rubriken Expressen använde på en artikel där de ”granskade” ett antal socialdemokratiska män och deras förehavanden efter att tiden i den politiska hetluften är över.
Det finns en del att säga om artikeln och hur den är uppbyggd. Som relevansen i att slå ihop ett antal personers inkomster under ett antal år, att skriva om partners inkomster osv. Persson målas upp som att han inte vill prata om sina pengar genom att inte öppna dörren. Jag vill inte spekulera i hur påflugen journalisten var i hans hem. Att en del av mina partikamrater uttrycker sig klumpigt ligger det något i, men det är en annan diskussion och var och en får själv svara för sina sägningar.
Artikeln har delats i sociala medier, av både socialdemokrater och icke socialdemokrater. Med lite olika syften.
Jag har gått och funderat på det där några dagar. Vad är budskapet? Är det en princip att inte socialdemokrater (med eller utan uppdrag) får tjäna någon större mängd pengar? Om vi vänder på det, hur brukar det låta när till exempel f.d.. ministrar och ledamöter inte tjänar pengar efter politiken utan väljer att leva på politikerpension? Ni vet svaret på den.
Och alldeles när jag gick och vände och vred det här som skavde så publicerar Stig-Björn Ljunggren en text som jag tycker fångar väl min egen syn. Inte bara min så klart, för socialdemokratin fanns långt innan mig (tack för det, annars skulle jag inte sitta i Sveriges riksdag och skriva detta). Ljunggren lyfter fram texter som fångar essensen. Jag tänker inte återge dem alla. Det är bättre ni klickar och läser Ljunggrens inlägg.
Den här snutten dock:
Socialdemokratin vänder sig därför mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.
Jag har verkligen inga problem med att människor tjänar pengar. Så länge de betalar sin skatt som de ska eller fifflar på nåt sätt. Vi har många exempel på de som inte skött det i dessa dagar och det som de har gemensamt är att de har väldigt mycket pengar och därmed verkar tro sig stå över system som gäller andra.
Jag blir superglad när folk driver framgångsrika verksamheter så länge de inte utnyttjar sina anställda (om de har några) på något sätt eller bedriver sin verksamhet på ett sådant sätt att den är oetisk på andra sätt. Vi behöver människor som vågar, som orkar och lägger ner själ och hjärta i det. De flesta företag i Sverige är ju inte stora och multinationella, tvärtom.
Vårt samhälle har skapats (efter hårt slit av S genom tiderna) bland annat för att en sådan som jag (född arbetarklass, utan föräldrar som pluggat eller hade massa cash) ska ha en chans att bli riksdagsledamot, likväl som den som föddes förspänt. I dag går vi sida vid sida i riksdagskorridorerna. Tack vare en jävligt bra svensk skola som innefattar alla, en sjukvård som håller oss alla rätt friska och bibliotek där kunskapen blir allas. För att ta några exempel.
Min grundsyn är att jag vill att alla ska kunna känna en trygghet i sitt liv och ha reell känsla för att allt är möjligt om man vill. Till exempel har vi ju vårt studiemedelssystem som gör att alla har möjlighet att plugga vidare.
Studiemedel är ett bra exempel, för helt nöjda idag är ju jag och socialdemokraterna inte. När samhället blir rikare måste vi också utveckla möjligheterna. Därför vill jag göra förbättringar i studiemedelssystemet. Till exempel att kanske både höja totalnivån och öka andelen bidrag. För de lösningar vi en gång hittade på måste givetvis utvecklas.
Att bygga samhället så att det funkar skitbra för alla är min grej, inte att bekymra mig över att några tjänar pengar. Socialdemokrater eller inte När det tjänas mycket pengar har de att bidra med mer, enkelt och bra.
Att en skattande socialdemokrat väljer att lägga pengar på boende eller bilar eller väskor … kunde inte bry mig mindre.
Här är några lästips från mig:
Det har kommit ett förslag på ny lagstiftning mot näthat. Från en utredning alltså. Nu inväntar vi skarpt från regeringen.
En annan utredning föreslår en ny strafftidslag.
EN utredning har tillsats för att se över effektivare beslags och husrannsakan. Inget nytt har hänt där sen 40-talet och nu behöver vi modernisera tycker Ygeman.
Problemet med kapad identitiet. Nu kommer lagstiftningsförslag.
Källa för dom som vill kontrollera siffrorna : Ekonomifakta
Sysselsättning= nya jobb
(Har valt att rätt igenom använda säsongsrensade siffror)
September 2014 4.792.000
Februari 2016 (14 mån.) 4.884.000
Nya jobb under regeringens första 17 mån.
= 92.000
Sysselsättningsgraden
sept. 2014 66.4 %
febr. 2016 67.0 %
en ökning på 17 mån. med 0.6 % vilket är mycket bra resultat
Arbetslösheten
Sept. 2014 hela befolkningen 7.9 %
Febr. 2016 hela befolkningen 7.0 % minskning på 17 mån. 0.9 %
Sept. 2014 ungdom 22.5 %
Febr. 2016 ungdom 19.1 %
minskning på 17 månader 3.4 %
Mycket bra minskning på ungdomsarbetslösheten,
särskilt med tanke på att alliansen under sin regeringstid
på 8 år hade en ökning 1.9 %
Obs merparten av dom nya jobben är inom privat sektor
Nya jobb sa Reinfeldt hela förra valrörelsen är det viktigaste.
Beskedet var att det inte skulle skapas några nya jobb
om alliansen inte fick fortsätta att regera.
Ordet arbetslöshet ville ingen i alliansen överhuvudtaget
prata om.
Sammanfattningsvis:
Det går bra för Sverige med denna regeringen
Nya jobb skapas, arbetslösheten sjunker och bland unga riktigt mycket
och sysselsättningsgraden har ökat med nä stan 1 %.
Jag som fattigpensionär har dessutom fått 6.700 kr mer om året i plånboken.
DESSA FAKTA BORDE KOMMA UT TILL ALLMÄNHETEN SÅ FORT SOM MÖJLIGT.
I dag använde vi timmar till att debattera frågan om att permanenta Lagen om valfrihetssystem inom hemtjänsten i Gävle.
S och MP tycker inte att beslutsunderlaget är tillräckligt för att fatta beslutet i dag och yrkade på återremiss. Jag lägger den senaste digitala varianten jag har sist i det här inlägget. Det kan ha tillkommit förändringar, men ni förstår inriktningen.
Jag är fortfarande förstummad över hur kommunstyrelsens ordförande Inger Källgren Sawela (M) uttryckte sig i den här frågan utifrån ett formaliaperspektiv.
Hon har funnits med i politiken i över 40 år. Jag hade förhoppningar på hennes förmåga att leda, även om vi inte skulle vara enade i alla politiska frågor. Det ligger ju i sakens natur. Nu är jag väldigt frågande.
I kommunallagen står det den ledamot som yrkar på återremiss att själv motivera varför. Inga konstigheter. Krasst sett har vi genom mina år haft återremissyrkanden snabbt nedkladdade på mötet från dåvarande opposition, som varit långt mindre genomarbetade än vår återremiss.
Just vad gäller Alliansens styre i Gävle gjorde de en grej vid övertagandet av ledande positioner att det är mycket viktigt med sådant som transparens och samarbete och allt vad det hette. Varför sådana självklarheter behöver betonas var oklart. Det blir dock väldigt grumligt utifrån dagens agerande från Källgren Sawela,
Det är olyckligt att kommunen ännu inte lagt upp dagens webbsändning så jag kan kontrollera ordagrant. Det får därför bli ur minnet.
Det Inger Källgren Sawela gör är att uttrycka sig så att jag inte kan förstå annat än att hon värderar återremissen som alldeles för dålig för att den ens ska vara giltig, säger att den inte ska släppas fram. Bara det är anmärkningsvärt.
Jag ställde en fråga till henne om det, vad hon egentligen menade. Menade hon faktiskt vad hon så? Allvarligt i så fall.
I svaret, som kom en stund senare, fanns inga tydligheter gällande det. Däremot visade det sig att hon, märkligt nog, sade sig inte ha hört vad återremissen gick ut på, om det var möjligt att få höra den?
Kommunfullmäktiges ordförande, hennes partikamrat, fick då berätta för henne att återremissen lästs upp från talarstolen av Åsa Wiklund Lång, inledningsvis.
Så å ena sidan gick hon till hårt angrepp mot en återremiss hon inte ville släppa fram (hur nu det ens skulle vara möjligt), å andra sidan sade hon sig inte ens ha hört den. Jag vet inte vad som är värst.
Eller jo, det är naturligtvis viljan från kommunstyrelseordföranden att diktera vad man ska få yrka och inte.
Vidare gjorde hon en grej av att det här absolut ska upp på nästa fullmäktige och då kanske det inte finns möjlighet att svara på de här frågorna. Vi fick därför be kommunfullmäktiges ordförande att förtydliga att det inte finns något som säger att det måste upp på nästa möte …
Jag väntade mig mer av Inger Källgren Sawela.
LOV, lagen om valfrihetssystem, inom hemtjänsten.
Vi yrkar:
Att ärende 3 , Lagen om valfrihetssystem inom hemtjänsten, återremitteras med följande motivering:
I slutrapporten ”Utvärdering av LOV inom hemtjänsten i Gävle kommun” som gjorts av JP Seniorkonsult beskrivs en rad svagheter i systemet och en rad rekommendationer om vad som behöver utvecklas om LOV ska permanentas. Vår åsikt är att en stor del av dessa är av så väsentlig karaktär att de behöver besvaras innan definitivt beslut kan fattas i frågan.
De frågor vi önskar besvarade innan beslut fattas är:
Vilka uppdrag ingår i LOV-systemet för både egenregi och för externa utförare ? Är dessa desamma eller skiljer de sig åt?
Vilka kostnader finns för särskilt kostnadsdrivande förutsättningar och utvidgat uppdrag för egenregin t ex heltidsbeslut och lägre heltidsmått?
Vad består eventuella underskott inom egenregin av?
Är det rimligt, ur ett kundperspektiv, att den reella valfriheten endast gäller personer boende i centralorten Gävle och inte alla i Gävle kommun? Är detta förenligt med likställighetsprincipen?
Hur och när kommer samordningen kring individen mellan olika aktörer t ex hemtjänst, hemsjukvård och primärvård ske för att patientsäkerheten ska kunna säkerställas?
Hur och när ska de brister som påvisats hos alla utförare kring dokumentationshanteringen åtgärdas?
Vilka positiva respektive negativa konsekvenser skulle det få om uppdragen delas i en omvårdnadsdel och en servicedel? Ur ett kundperspektiv och ur ett företagsperspektiv?
Hur kan ersättningssystemet utformas för att komma åt bristerna beskrivna i frågorna ovan?
Hur kan ersättningssystemet utvecklas också med beaktande av personalens arbetsmiljö?
Ska det finnas rätt utbildad personal i all verksamhet? Hur säkerställs att personalens kompetens hos alla utförare är tillräcklig utifrån uppdragens karaktär?
Ska chefer i såväl egen som extern regi ha relevant högskoleutbildning? Vad är en relevant högskoleutbildning?
Hur påverkar personalens anställningsvillkor, i såväl egen som extern regi, gällande rätt till heltid, antal visstidsanställningar och timanställningar liksom personalens kompetensutvecklingsmöjligheter förutsättningarna att rekrytera personal till omvårdnadsyrket på kort och lång sikt?
Påverkas hemtjänstpersonalens anställningsvillkor positivt eller negativt av LOV-systemet?
Hur mycket mer transporter medför LOV-systemet?
Vad är Omvårdnadsnämndens åsikter i dessa frågeställningar?
I dag vill jag uppmärksamma fenomenet ”män som utnyttjar kvinnors struktur och ordningssinne”. Alldeles medvetet eller helt omedvetet som en tradition som bara följt med dom.
I alla sammanhang jag varit har jag sett strukturen där jag och andra kvinnor som lärt oss ha koll på saker också får ha koll åt männen som skiter i att själva lära sig det. Allt från att påminna om och kopiera upp lappar som elever skulle ha hem (-Just ja, du kan väl göra åt mig när du ändå håller på) till att bli ombedd att skriva texter som de själva inte orkar (-Det här är ju du så bra på, så det är väl lika bra att du gör det). Jag gör det fortfarande, curlar och påminner män, som i sin tur därför kan framstå som att de är bättre än de egentligen är.
Sånt får man aldrig tillbaka. Någonsin.
I dag har jag och min kollega Patrik hälsat på Malin och talat om hennes situation. När trygghetssystemen inte är anpassade efter ett liv så att säga.
45 minuter in i det här programmet talar Malin. Efter musiken 52 minuter in kommenterar jag och Patrik.
Stort och varmt tack till Malin, och hennes son, som välkomnade oss hem till dem för att tala om läget. Vi jobbar nu vidare med frågan om hur välfärden ska fungera.