Läs gärna artikeln till för information om politiska läget i Afghanistan.

Det växer fram som ett avgrundsvrål över hela landet. Det handlar om situationen för de ensamkommande barn och unga, hur de behandlas i processen hos Migrationsverket och att Sverige utlämnar de till länder där de inte kommer att överleva.

Frustrationen och desperationen hos de drabbade och alla deras anhöriga som de hunnit få under en lång tid i Sverige går att ta på. Den darrar, den skakar.

Som riksdagsledamot uppvaktas jag i många frågor. Precis som det ska vara. För en tid sedan valde jag att lyssna noga på alla de som hörde av sig till mig om hur de upplever läget för de ensamkommande barnen. Jag har därefter valt att sätta mig in i frågan, främst när det gäller de som kommer från Afghanistan.

Jag har träffat killarna (det är mest killar, men inte enbart) därifrån, jag har träffar människorna som arbetar med de här killarna i olika roller, jag har läst och jag har haft kontakter med Migrationsverket. Jag är ingen expert, men av det jag hittills fått till mig och förstått är att Sverige just nu begår det enormaste av alla svek mot våra medmänniskor när vi utlämnar dem till Afghanistan.

Ni har säkert sett artiklarna sväva förbi, om självmorden. De unga människorna vars allt hopp om livet som tagit slut och de har valt att avsluta sig liv. Detta eftersom de vet att annars kommer någon annan att göra det i Afghanistan. Till skillnad från oss vet de nämligen exakt vad som händer i det landet.

Historierna jag och alla andra fått återberättade för oss är från en annan värld. Det är bara 457 mil Stockholm-Kabul men skillnaden i tillvaro kan inte mätas på någon skala.

De berättar för sina upplevelser för Migrationsverket. Som konstaterar att det trots en blodig berättelse om hur talibaner förföljt, trakasserat och slutligen mördat en statligt anställd man och hotat hans familj, som då flyr för sina liv, och ett av barnen lyckas ta sig till Sverige så kan man med säkerhet inte veta att det föreligger ett hot mot den personen. Det kan inte bevisas.

De som förstår sig mer på Afghanistan kan det där om blodshämnd och annat som vi i Sverige oftast är lyckligt ovetande om. Så finns då tusentals pojkar, väl medvetna om att de kommer att jagas till döds om de kommer tillbaka till Afghanistan. Som hör att talibanerna med sina väl spridda infiltratörer i landet kommer över uppgifter via passagerarlistor eller annan information och därmed vet vilka som är tillbaka.

Historierna av det här slaget är lika många som de ensamkommande. Under 2015 sökte 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. Här har Migrationsverket en artikel om det. Kanske kan det vara lätt att tro att det handlar om ett ”allmänt dåligt läge” i landet. Så är det inte. De har inte kommit hit av ekonomiska skäl. De har kommit för att säkra sina liv.

Hur gick det då i Afghanistan året efter de här unga gjorde det svåra valet att fly, utan sin familjer som de idag saknar svårt och många gånger inte vet något om?

Enligt UCDP som har statistik på länder ”med statsbaserade väpnade konflikter med där minst 25 stridsrelaterade civilia och militära dödsoffer krävdes”, dödades 17 918 personer i Afghanistan förra året.

Sveriges Radio har en sida för nyheter från Afghanistan. I artikeln från slutet av april om att talibanernas våroffensiv startat går att läsa följande: Talibanerna har långsamt men kontinuerligt stärkt sin ställning och den afghanska regeringen kontrollerar nu bara drygt hälften av landet; däremot alla de stora städerna. och ”I  uttalandet från talibanerna sa de att de för första gången ska kombinera sin militära våroffensiv med en politisk kampanj, till exempel att bygga upp institutioner i de områden de kontrollerar. I värsta fall skulle det kunna innebära domstolar som verkar i enlighet med drastiska sharialagar.”

Ni kan själva klicka bland nyheterna och se att det är lätt att förstå att det inte finns någon säkerhet i landet. Militärer och civila dödas. Konflikten trappas upp.

Det är relevant att veta vad som står på hemsidan för Svenska ambassaden i Kabul: Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan. Ursprungligt beslut om avrådan togs den 10 februari 2006. Avrådan gäller tills vidare. Samt: ”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet.”

Samtidigt kallas nu killar in till Migrationsverket för att få veta att de nu ska utlämnas till Afghanistan. Eftersom Sveriges bedömning i dag är att det ska gå bra. De erbjuds också att delta i ett återvändande projekt, Erin, vilket jag ska återkomma till.

Den här texten är den första där jag kommer att skriva om mina insikter och åsikter om det vi just nu utsätter barn och unga från Afghanistan för.

Jag tycker att Sverige gör fel, vi kan ändra oss och göra rätt. Mina texter syftar till det sista. Att känna kraften i att det går att förändra.

Absolut bäst i dag är alla som är djupt kränkta över att det kommit snö. Facebook är fullt av människor som visar snö, som om vi skulle ha bott i SAHARA och detta med snö är något unikt.

Däremot har jag förstått att det på vissa platser är strömavbrott och dålig väglag. Inget av det är roligt.

Tisdag alltså. Jag sitter på kontoret i Stockholm men ska snart ge mig ut i vädret för att gå till möte med polisens insynsråd. I kväll hem igen för att hålla i två möten med Socialdemokraterna i Gävle.

I går hade vi fullmäktige. Kunde ha blivit kort, men blev tyvärr ganska långt så jag missade en sittning hos landshövdingen med värdefull information. Jag hade en mycket kort interpellationsdebatt om föräldrar som lägger sig i undervisning och lärares avvägningar på ett sätt de inte borde. Ställde i övrigt frågor om e-petitioner och lokalanvändning.

Konstaterar också att fullmäktige inte riktigt klarar av en vuxen diskussion där ordet ”feminism” finns med.

Den 1 januari 2016 fick Alliansen i Gävle tillsätta nämndsordförandeposterna i Gävle. Tro mig, jag vet att det inte alltid är lätt att hitta rätt personer med de önskade egenskaperna till varje post alltid. Men.

Efter 22 dagar hände det att socialnämndens nye ordförande Rust avslöjades av Arbetarbladet att han delade högerextrema sidor i sociala medier.  Ingen kommunstyrelseordförande har tidigare tagit tag i det så kraftfullt som Inger Källgren Sawela! (IRONI!): – Jag har jobbat hela dagen. Det är fredag kväll och jag orkar inte ta tag i det här nu, säger hon.

Det är en sägning som lever kvar. Älskar när det är sen fredag och jag får frågan om vad som ska ätas eller nåt som ska ske på lördagen eller whatever. Alltid stabilt svar: Jag har jobbat hela dagen. Det är fredag kväll och jag orkar inte ta tag i det här nu. Följt av fniss. Lika kul varje gång. Men okej, tragikomiskt.

Om jag minns rätt löste det sig genom att Rust strax lämnade själv av personliga skäl, med hänvisning till sin hälsa.

Sedan förra året har vi uppmärksammat samma kommunstyrelseordförande om att Samhällsbyggnads ordförande Roland Nilsson har ett mycket tveksamt ledarskap gentemot både nämnd och tjänstemän. Allt allvarligt givetvis, men med tanke på nämndens arbetsgivaransvar är det ingenting man kan sopa under mattan. Samtal har förts med löfte om förbättring: Förbättringen har uteblivit.

Nu har det gått så långt som att han fråntas delegationsrätten. Under min överblickbara tid har något sådant aldrig varit på tapeten för en politisk ordförande i Gävle kommun

Jag tänker inte skriva om bakgrunden, som jag givetvis vet mer om, men när tidningen skriver och det i artikeln står:

”Arbetarbladet har pratat med flera handläggare på förvaltningen som alla vittnar om en pressad arbetssituation där ordförande Nilsson, ofta när han är ensam med en tjänsteman, beordrar denne att ändra sina tjänsteutlåtanden, genom att direkt säga ”det är en order”.

– Vi försöker att alltid vara minst två personer närvarande när vi ska informera honom säger en handläggare.”

Ja, då förstår man att det är riktigt illa. Tjänstemännen vill alltså inte vara ensamma med ordföranden.

Vidare står:

”Enligt Sten Öberg som är huvudskyddsombud finns det fyra anmälningar från tjänstemän inom Samhällsbyggnad Gävle. De pekar alla ut Roland Nilsson som roten till arbetsmiljöproblemen och den stora oron bland handläggarna.”

Och hur agerar kommunstyrelsens ordförande Inger Källgren Sawela, som sedan länge är väl medveten om problemen och faktiskt lovat bättring:

”– Nej, ordföranden i samhällsbyggnadsnämnden gör ett jättebra arbete, rent politisk. Som jag vet. En konkret politisk kompass, han driver allianspolitik.”

Vi har verkligen väldigt olika bild av vad ett bra arbete är … och om det är så här en konkret politisk kompass inom Alliansen ser ut i Gävle … så var rädda, var mycket rädda!

Om du har ett konto hos MittMedia är det väl värt att logga in och titta på den här lilla filmen med Roland Nilsson. Inte ens någon som ville göra parodi på en politiker skulle lyckas bättre än vad han själv gör, när han talar svävande utifrån sina anteckningar. Att journalisten är så snäll som hon är är en gåta.

Ledarskapet i Gävle sammanfattat: Det är fredag kväll och jag orkar inte ta tag i det här nu.

Fredagsmyset måste få ett slut

Sitter tillsammans med Gävleborgs ombud, närmast Kristoffer från Bollnäs, och lyssnar på vår enhälligt omvalde partiledare Stefan Löfven.

Ibland får jag frågan vad jag tycker om Löfven. Jag tycker han är lugn, eftertänksam, pragmatisk, förstår människor och närvarande i partiet. Stefan Löfven är Sverige för mig, landet där du ska kunna bli statsminister även om ditt liv hade en ruffig start.
Det är vad han pratar om nu. Samhällsbygget. Att ge människor chanser, men att människor också måste ta dem.
Nu så skarpt om att ingen flicka, ingen kvinna, ska bli tillsagd vad hon ska göra. Han trycker så hårt på jämställdheten som en reell frihetsfråga. Att en kvinna som har ett eget jobb och försörjning är fri. Givetvis är det så. Ett viktigt mål för mig i mitt liv, att aldrig aldrig vara beroende av en man för något.
Kräv din rätt, gör din plikt! <–Essens av socialdemokrati för mig, och som Löfven just tryckte på.
Han inledde naturligtvis med att tala om de fruktansvärda händelserna i fredags, om alla insatser som gjordes, om deltagandet i människors sorg.
Skolan. Kunskap är makt! Makten, den ska delas av alla! ❤
Så härligt att höra för oss som ser en bra skola som något av det viktigaste för att ge alla barn och unga möjligheter i livet. Lärare som finns där för att de brinner för att undervisa och för att ge barnen redskap för resten av livet. Inte bara för att få jobb, utan också kunna vara engagerad i samhället. Det är en stor och viktig uppgift.
Nu om krafterna som hotar politiker, journalister, kulturpersonligheter. Det är allvar, demokratin måste värnas och försvaras. Vi uppmanas alla att ta ansvar för vår egen ton och att säga ifrån mot kränkningar. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Vägra tolerera det som är vedervärdigt! Demokratin ska försvaras.
Vi vet bara två saker om framtiden. Att den blir annorlunda. Och att inget är förutbestämt utan att det är upp till oss att forma den.
Kliv fram! Du är så mycket mer än din röstsedel!
(Mix av Löfvens sägningar och min tolkning)

Här kan du titta på talet.

Här kan du läsa talet.

Tillsammans med tolv kamrater skriver jag i dag på DN debatt, om problematiken med religiösa friskolor.

”Religiösa friskolor bidrar till att dela upp elever i ett ”vi” och ett ”dem”, vilket skapar minskad förståelse för andra och ökad risk för motsättningar också senare i livet. Dessa skolor motverkar ofta integration och förstärker segregation.”

”Vi måste också se alla de barn vars frihet begränsas av strikta religiösa eller traditionella påbud. För många av dessa kan skolan vara det enda andningshålet i en annars kvävande tillvaro. Men om de även tvingas gå i religiösa friskolor, så minskar detta andrum. Skolan bidrar då till att bekräfta och förlänga många barn och ungdomars ofrihet.”

Det finns oändligt många sätt att vara kvinna på. Låt aldrig någon annan välja åt dig.
Inte någon man. Inte din familj. Inte något rakhyvelsföretag. Inte dina vänner. Inte någon ”tjejtidning”. Inte skolan. Inte någon norm.
Bara du.

Mot kvällningen kan jag konstatera att utan alla mina systrar (by blood or by heart) vore jag ingenting.
Ni är bäst och jag vet att jag aldrig är ensam och att ni backar mig varje dag.
Jag hoppas att ni uppfattar att jag gör det med er.
8 mars och alla dagar.
(Säg till annars)

Är glad över att minister Morgan Johansson i dag berättat att ett förslag till strängare sexualbrottslagstiftning, byggd på frivillighet/samtycke, kommer under 2017.

I går kollade jag lokala TV-nyheterna i realtid. Där uppmärksammades situationen med avtalen för brandmännen, som varit på tapeten ett tag. Nu har högste chefen här fått sin lön höjd av den politiske ordföranden, Niclas Bornegrim, M.

Här kan du se det episka klippet!

Varför episkt? För att det är kul när Bornegrim förtydligar att lönesättning inte drivs eller sätts av media. Som om vi inte visse det, men han visar tydligt att han tycker det är en löjligt att behöva få sådana här frågor.

Men bäst är ändå slutet på inslagen, där Bornegrim får sammanfatta läget och berätta för alla brandmän och hela världen att: Livet är så ibland, det är tufft och hårt.

Tragikomiskt.

 När man blir ansvarig blir det annat. Så här säger Evelyn Klöverstedt, L, nu ordförande i Utbildningsnämnden i Gävle. Tidigare helt okritiskt positiv till allt som har med friskolor att göra. Nu finns plötsligt utrymme för eftertanke. Nu är tydligen ”långsiktighet” en parameter att ta hänsyn till”. Gott så.

Avfotad Arbetarbladet i dag. Apropå ansökan från ny friskola att starta i Gävle.

Sverigedemokraterna vill vara de allra främsta riddarna mot brottslighet. Särskilt när den begås av någon där ursprunget kan härledas till annat än ursvenskt. Detta eftersom de har som en viktig del av sin grundläggande människosyn att peka ut vi och dom, och det är enklare om man kan säga att dom är kriminella.

Den här artikeln från runt valet 2014 berättar hur det såg ut bland de som begått brott och dömts bland de sverigedemokrater som kom in i riksdagen då.

”SD:s riksdagsgrupp, med 47 ledamöter, har på drygt två månader fått en riksdagsman dömd och två åtalade för brott.” skriver Ewa Stenberg i DN i dag. I dag kan vi läsa i Aftonbladet om Anders Forsberg, sverigedemokraten som är åtalad för förskingring.

Det mest kända är Kenth Ekeroth, som tydligen inte uppfattat att hans partiledare bett honom ta politisk paus och lämna sin plats i justitieutskottet. I dag ska det tydligen vara utrett, men justitieutskottsplatsen tänker han inte lämna. Vem bemannar just nu Kenths stol när han inte går dit? Det gör Runar Filper.

Om Filper ut texten jag länkade först: ”Filper är dömd 13 gånger för brott på 1980-talet, bland annat misshandel, stöld och narkotikabrott. Han har avtjänat flera fängelsestraff. Aftonbladet har tidigare också rapporterat att Runar Filper funnits med i nazistiska Riksfrontens kontaktregister samt enligt Säpo prenumererat på den nazistiska tidningen Info 1.”

Alla normalt funtade fattar den överväldigande ironin.

Ett parti som vill göra bekämpning av kriminalitet till sin profilfråga, har en riksdagsgrupp där det är tätt med dömda personer.

Ett parti som inte vill att en person som är åtalad för misshandel ska sitta i JU, har inte problem med att sätta en som redan är dömd för det på stolen.

Ni som röstar på SD, hur står ni ut med er själva? Hycklandet har ju inga gränser. Ni får fan shejpa upp er och åtminstone kräva att inte behöva representeras av så många brottslingar. Det är inte trovärdigt.