Det står på baksidan av den här boken att den valts till årets bästa bok av läsarna i Richard & Judy Book Club. Jag har ingen aning vad det är, men det förvånar mig inte.

Den kom till mig av en slump, med Elle, som också framgår av framsidan.

Har inte ägnat den någon uppmärksamhet förrän jag slängde med den i ryggsäcken. Läste den i dag. Började på tåget hem från Eskilstuna. Fortsatte när jag kom hem tills den tog slut.

Jojo Moyes historia är lite som ett Simpsonsprogram. Det finns en ”enkel” historia och man kan nöja sig med den. Men man kan också slita och dra lite i lagren. Bokens titel gör att man vet utgången. Lou får jobb som sällskapsdam åt Will. Will har efter en olycka blivit nästan förlamad. Innan det levde han ett mycket ”stort” och framgångsrikt liv.

Vad händer? En slags ljuva toner uppstår, Men de håller inte i sig.

Lagren är för mig ännu intressantare. Lou och Will kommer från helt olika bakgrund. Arbetar- och överklass. Det är samtidigt subtilt och tydligt eftersom det påverkar hur de förhåller sig till livet, och döden.

Det visar att den rike, sjuk eller inte, har så oändligt många fler valmöjligheter i livet och därför helt andra chanser att ta för sig, än den som inte har det lika förspänt.

Det märks i skildringen av Lou och Will, men också i skildringen av deras respektive familjer. Moralisk slutsats är dock (som vanligt) att lyckan inte är beroende av pengarna.

Särskilt Lous familjs öde är spännande. Hur arbetslöshet kan påverka, hur individer blir beroende av varandra i familjen oavsett om de vill eller inte pga frånvaron av pengar.

En bra bok. Bra utsett av bokklubben.

Efter att på förmiddagen haft en vigsel som gjorde mig glad i hela kroppen passade jag på att slinka in på Ria.

Köpte en massa ramar som jag just diskat upp (perfekt för diverse pyssel), tre virkade dukar till balkongen och några böcker. Just nu kostar böckerna en krona styck och jag skulle kalla det prisvärt.

I morse när jag åt flingor tittad ejag i vanlig ordning på SVT:s morgonsoffa. Onsdagar en mer kulturinriktad panel. De diskuterade i dag en bok som kommi tut som på nåt sätt ska handla om vad politiker läser.

En i panelen sätter genast igång och hånar och skrävlar om gruppen politiker i stil med ”alla vet hur de är, läser inget och är helt outbildade”.

Jag vet givetvis att också hon vet att det är en generalisering. Men ändå blir jag förbannad eftersom jag är en av de hon pratar om. Och hon vet ingenting om mig. Jag vet inte hur många i riksdagen hon skulle känna igen utseendemässigt, och än mindre kan hon faktiskt veta vad vi läser.

Och ingen har direkt frågat mig. Jag skulle ha läst mycket, även om jag inte varit nedlusad i högskolepoäng.

I natt läste jag ut en riktigt, riktigt bra bok. Arbetarbladets Juggas kallar den ”En Gävleskildring som slår det mesta. Handlingen står att läsa i länken.

Det här är en kombo av kvinnoöden, historia och lokalkännedom. Jag har bott i några av husen som skildras som nybyggda i boken. Det är så lätt att drömma sig bort, att fundera hur det varit att se hur allt var bara 20 år innan jag själv föddes. Så lika, men ändå så olika är mitt intryck. Boken spär på sådana fantasier. Men ger mig också en trygg insikt i att det var rätt mycket som var skit förr. Nu med, men ändå något mindre. Hoppas jag. För som skildras i boken, all skit kommer inte upp till ytan.

Jag hinner inte läsa så mycket just nu, men tre deckare har jag klämt i alla fall.

Patricia Cornwell har ju varit en favorit länge, men trots att det står på omslaget att hon aldrig varit så bra kan jag inte hålla med. Kanske är jag som inte längre älskar ett stort persongalleri? Jag har helt enkelt svårt att hålla isär alla parallella handlingar och referenser till tidigare böcker.

INte läst Lars bill Lundholm tidigare. Östermalmsmorden var en riktig bladvändare.

Kepler är Kepler och den här deckaren gjorde sitt jobb med att vara spännande.

Hämtade ut bokpaketet i fredagskväll. Jag vet, jag har travar med andra olästa böcker hemma så jag borde verkligen inte skaffa nu. Men ”Ingens mamma” ville jag verkligen ha och då åkte de andra två med på köpet.

Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande. en roman om kärlek” har varit rätt uppmärksammad och också prisad. Jag förstår precis varför. Temat är enkelt. Relationsproblem. Är det vi eller är det inte vi? Lyckliga er som aldrig hamnat i en sådan längre fälla. Andersson skriver om det där banala men smärtsamma. Väntan, övertolkningar, feltolkningar, obalansen. Väldigt jobbig men på något sätt en skön bekräftelse på att jag inte varit helt dum i huvudet.

Och så antologin ”Ingens mamma” då som jag skrev om i samband med det här inlägget. Skribenterna håller rätt ojämn nivå, med tidigare nämna Andersson som en av topparna. Perspektiven är lite olika. Allt ifrån de olika förutsättningarna som småbarnsföräldrar och andra får på arbetsplatser (tangerar småaktigt) till det kanske vanligaste temat, andras förbannade tjat och frågor om varför det inte kommer några barn. Så igenkänningsfaktorn var stor.

Sista av Jonas Gardells bok i triologin ”Torka aldrig tårar utan handskar” som vi sett på TV. Gardell skriver så lätt om så svårt. Konstaterar den fasansfulla behandling några av de drabbade på åttiotalet råkade ut för. Sätter ansikten och känslor på en fasansfull sjukdom. Syftet är större än en litterär upplevelse, och viktigare. Men Gardell lyckas med båda. Inte så konstigt, han är ju en superhjälte!