I år skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år. Då ges en av hans tidiga, tidigare outgivna, skrifter ut Den okuvliga friheten.

Högst upp på baksidan står det ”En totalitär stormakt. En grym ledare och ett litet land under ockupation”.

Handlar om sena 30-talets strömningar.

Några av mina iOGT-NTO-vänner från runt om i landet och ag förbereder nu en studiecirkel på distans om boken. Jag har bollat in synpunkter på upplägget. Snart ska vi börja.

Jag köpte själva boken igår. Snygg. Tror på innehållet också. Ser fram emot diskussionerna.

Nyligen läste jag Marie Hermansons bok ”Himmelsdalen”. Den är så läskigt raffinerad och olik mycket annan litteratur. Precis som andra böcker jag läst av henne och som fäst. ”Svampkungens son ” och ”Skymningslandet” till exempel. Så jag gick till biblioteket och tänkte att jag ville omslutas av hennes tankar än mer. Insåg där att hon också skrivet boken ”Värddjuret” jag läst för länge sedan, men som etsat sig fast. Blev inte förvånad.

Det är berättelser som kräver en skarp tanke och sådant där utanför boxen-sinne för att skriva. trots det är det självklart inget tramsigt magiskt, övernaturligt eller fantasy. Det är knas, men det finns helt rimliga förklaringar. Onostalgiskt och inte tillrättalagt. Inget trams, rakt på. Precis som jag gillar. Och ändå oväntat.

Kom ut från bibblan med flera böcker, och inte bara av henne. De här två har jag precis läst.

Moa Herngrens ”Jag ska bara fixa en grej i köket”. Har nog aldrig läst en sådan bra skildring av alkoholproblem, och vad de sätter för stämning i en familj. Hur de trasar sönder fastän fasaden hålls. Eller inte. Alla märker ju. Alla vet. Här främst ur Ingrids och hennes lilla dotter Junis perspektiv. Ingrid, förskollärare, som försöker intala sig om att hennes konsumtion är okej. Skrivet så att man förstår hur alkoholen vrider sönder folks hjärna. Bra och ledsamt.

Och så Hermansons ”Musselstranden”. Parallella kvinnohistorier som är sammanvävda. En kvinnas tillbakablick på barndomen, vävs ihop med nuet. En annan kvinnas psyksjukdom hanteras och flyter ihop med storyn. Det enas i ett litet, annorlunda barns försvinnande. Och återfinnande.

Läs båda.

Min plan inför lugnare perioder är alltid att jag ska läsa mycket. Funkar ibland. Över jul har jag inte läst så mycket som jag tänkt pga bl a Skam … Ser nu att det var likadant förra julen.

Men här är tre av de böcker jag läst i alla fall.

De två första av Anna Karolina som skriver om polisen Amanda Paller. Gillade dem verkligen. Det var hetsläsning för att jag hela tiden ville framåt, det hände saker precis hela tiden och huvudpersonen var driven och intressant. Glömde en i Norrala som var halvläst när jag åkte till Gävle en sväng och förbannade mig själv. Brukar inte bry mig annars, utan bara plocka upp någon annan jag håller på med. Få deckare lever upp till det här tempot. Tempo är bäst.

Och så en av Hjort/Rosenfeldt. Precis som förra julen enligt det länkade blogginlägget ovan. En trend alltså. Ger ungefär samma omdöme denna gång. Boken har ett bra persongalleri. Just den här har också med en socialdemokratisk politiker, och det är tydligt att någon med skarp kännedom om hur partiet fungerar hjälpt till …

Jag tycker ni kan läsa alla. Jag ska definitivt läsa Anna Karolinas tredje.

Indridason, Den som glömmer, handlar om polisen Erlendur förstås och det gillar jag. Storyn nu har med den amerikanska basen på Island att göra och det är en lie spännande dimension hur ett land liksom är ett land i ett annat. Ungefär lika som hans andra böcker, och att det är på Island är det som gör boken speciellare att läsa än andra deckare.

Grennans De Försvunna barnen var värd sina trettio kronor i en korg på Coop. Det är berättelsen om hur han utifrån en vistelse på ett barnhetm i Nepal nystade i allt större problematik i landet. Där barn blir en handelsvara. Mycket allmänbildande och dessutom humoristiskt skriven om ett så allvarligt ämne. Ingen fiction alltså.

Det är väl inte att hon heter Elin men det skadar väl inte heller. Elin Olofsson är en favorit. Jag har läst hennes Gånglåt och Då tänker jag på Sigrid och jag har gillat båda. Eller alla tre ska jag säga. Till flickorna i sjön utspelar sig också den i Jämtland och det är svårmodigt, men aldrig kletigt. Det är lättrelaterat. Männen som tar sig makt över kvinnor finns med och fina relationer finns med. Hr du fortfarande inte läst något av henne är det dags nu.

Jag har köpt de här nyss. Allt med hamstrar är värt att ha.

Båda är väldigt bra barnböcker, i den mån jag kan bedöma det. Fina bilder, lagom spännande story och fina texter.

Åsa om hamstern hon döpt till Pontus: ”Pontus är så varm, fast han är så liten. Och kroppen tickar mot hennes bröstkorg. Det är hamsterns lilla hjärta som känns så.”

Den här helgen har jag haft förmånen att avrunda tre böcker, samt bara plöja en som jag köpte i matvarubutiken som stått på min att läsa-lista.

Attack på nämndemän av Leif B Magnusson. Har legat i en av högarna sedan 2012 då jag fick den i present av Gävle Nämndemannaförening som jag besökte. Författaren har själv varit nämndeman under en lång tid och har förmodligen under den tiden samlat på sig många synpunkter och scenarion som han vill lyfta fram. Bråk i nämndemannaföreningar, slitet som nämndeman, debatten om arvoden och nämndemännens ålder och erfarenhet. Det kallas för spänningsroman, men det är det inte. Det är en slags debattbok med korta, mästrande kapitel.

Som spänningsroman är den rätt usel, som debattbok eller allmän upplysningsbok bättre. Men redan i början märks det en mossig ton. Som när författaren verkar fixerad vid att klanka ner på den 28-åriga kvinnan med bakgrund i Vpk. (Hur kan nån som är 28 år ha den bakgrunden?) Skrivningar om kvinnornas utseende, ofta sensuellt och erotiskt. Lite gubbsjukt nästan.

Gånglåt av Elin Olofsson. Jag börjar läsa och sedan slutar jag inte. Familjeskildring, relationsskildring. Både svart och ljus. I Sveriges norra delar, när tillvaron inte består av Stureplan osv. Perfekt bok för en natt då man inte vill sova. Eller kan.

Märta och Hjalmar Söderberg av Cullberg och Sahlin. (Somliga) Människor skrev så många brev förr i tiden. På papper. Enkla att spara. De som finns kvar berättar saker om den tiden. Här ligger många brev till grund för att skildra den situation som Märta och Hjalmar hamnade i när deras relation inte var bra. Särskilt illa drabbades Märta, som drabbades riktigt illa utifrån diverse somatiska sjukdomar, som med tiden vreds till att hon var psykiskt sjuk. Författarna har också grävs i vårdinstitutioners arkiv och även om det här handlar specifikt om en person i vården, blir det också en allmängiltig bild av det historiska. Jag har läst lite i taget i den här lärorika boken. Det är ungefär vad jag orkat med. Bildande och oroande, mer än roande.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. När jag hade påbörjat den här boken såg jag en vän som gjorde en statusuppdatering om den: ”Det här var enligt min smak inte en bra bok. Det är nog första gången jag läser en bok utan att fastna för någon av karaktärerna.” Befriande. Den här boken är tydligt märkt med att ha vunnit augustipriset. Författaren är hajpad. Man ska gilla den. Jag gillade den inte alls. Formen är rörig, den säger mig inget och jag kan inte relatera till karaktärerna i boken. Det behöver dock inte vara bokens fel.

Påminner mig om andra böcker som jag inte förstått storheten i. Alkemisten. Tråkig bok. Eller Ericsdotters Oskyld som kom runt millenniet och tydligen var en bomb. Tråkig bok. Man gillar olika. Aftonbladet kallar boken en ett mästerverk och Expressen kallar boken en berusande vacker berättelse. Jag tycker den stundtals påminner om en gymnasieuppsats i svenska, av någon elev med goda ambitioner och där vissa formuleringar blixtrar till innan det dör igen.