Det är officiellt så att jag har pollenallergi. Ingen läkare har iofs sagt det men jag har konsulterat ett stort gäng olika vänner som lider av detta.
Därför medicinerar jag nu med det här. På dag tre noterar jag långt färre nysattacker än tidigare samt lägre snorproduktion.
Gott så.
Det sägs att det är ett svårt pollenår i år. Tröstar mig med det och att jag först på mitt 35e år fick problem.
Likt varje lördag utan tidspassning sov jag länge. Markus väckte mig försiktigt och sade att nu tänkte i alla fall han äta frukost. Förstod piken, gick upp.
Jag har läst. Jag läser ganska mycket nu, i bokform och det är skönt. Blandar dock vilt så läser inte ut så mycket men har massor på gång.
Gick och tränade. Siktade på kondition. Lyssnade på dagens sommarprat under tiden, Gidlunds. Smärtsamt. Klarsynt. Nyttigt. Och så en fin politisk spark på de blåa. Motiverade mig att ta i lite extra, för mig själv och för de som vill träna men inte kan.
I går städade jag. Sorterade garderoben och putsade fönster. Lyssnade igenom tre sommarprat.
Jonas Gardells. Jag gillar Jonas. Har alltid gjort. Han gör mig aldrig beskiven. Inte heller gneom det här programmet. Det var Jonas och därför ganska förutsägbart men vem är inte sån? Hans anekdoter är roliga, han förskönar inte sig själv och visst stannar jag upp lite när han pratar om HIV/Aids.
Liv Strömquists. Läser sporadiskt hennes serier där de dykter upp vilket är lite här och där. Med humorn angriper hon de blåa och visst smälter jag då. Hon fokuserade på mens. Hur män genom historien fått mens till något mycket märkligt och med det motiverat både det ena och det andra, hur mensreklamen funkar och en massa annat. Det var bra. Jag talar inte gärna om sånt men passar ändå på att i sammanhanget igen nämna menskopp! Om du har mens, köp en sådan. Bland det bästa jag gjort för enkelhet, miljö och ekonomi. Tills för några år visste jag inte att det fanns. Tills kompis informerade. Aldrig har någon lärare sagt nåt, eller sett i tidning eller hört från ungdomsmottagningen. Menskopp har framtiden för sig. Tro mig!
Liv pratade om detta med högstadiets sjuka statussystem (jag värderade, inte hon). Alla som har gått vet att det finns. Att några kan göra vad som helst utan att ifrågasättas för de är kungar och drottningar och glider på det. Andra, som Liv, använde dagarna till att fundera på hur de ska märkas och ifrågasättas så lite som möjligt. Tänkte på Agnes pappa i Fucking Åmål, när han berättar för Agnes att de som är tuffa nu inte kommer att vara så tuffa sen. Agnes hatade det, men han har ju rätt. Liv satte ord på det och konkreteisterade hur det yttrade sig.
Katarina Gospic. Hjärnforskare. Tidigare hade jag bara sett henne i morgonsoffan inför programmen. Hon gillar naturvetenskap och det gör jag med. Hade innan pratat med bekant som tyckte att hennes program ibland var lite skrytigt. Jag tänker att hon har ju lyckats med alla de här sakerna, hon är supertuff. Hon behöver inte förminska det, utan absolut vara stolt. Jag tycker hon visade rätt stor ödmjukhet i sin analys av världen, med att alla inte får samma förutsättningar och tyckte givetvis om hennes tal om rättvisa. Hon betonade hur samhällen med stora klyftor är sjukare samhällen.
I realtid har jag lyssnat på Maja Ivarsson. Modigt att berätta om tuffa erfarenheter. Hon verkar lite så där läskigt spontan och vild som jag inte är och därför fascineras av att lyssna på men lite tröttar det också ut mig. De som gör sommarprat är alla beundransvärda.
Nu ska jag leverera en krönika till Widar Andersson och Folkbladet. Temat är arbetslöshet. Jag tänkte, inspirerad av sommarpraten, vara lite utlämnande.
När jag kom hem i lördags lade jag mhig och läste lite i sängen. Det var mysigt. Somnade. Sov länge.
Var därför uppe till två den natten. Pysslade bl a lite kort. På bilden är de inte riktigt klara alla. Det var kul eftersom jag inte gjort så mycket klippa och klistra på slutet (läs senaste året).
Problemet var inte klockan två utan att jag sedan inte somnade förrän omkring 4.30 natten till söndagen. Hann läsa morgontidningen i godan ro innan sömnen kom.
Tappert stapplade jag mig upp innan tio och vips så är allt ordnat för i går somnade jag i normal tid och kunde skutta upp sju i morse.
Eller skutta, masa under protest.
Det här kortet gjorde jag för någon vecka sedan och skickade till Azorerna.
Hastigt och lustigt åkte jag och Markus norröver på midsommaraftonen. Efter att ha konsulterat tidtabell blev det det bästa om vi skulle hinna det någon gång över helgen.
På ett dygn hanns med: vara i solen, sova mycket, äta sill eller annat utan djur, se en film, hälsa på grannarna och fåren, hälsa på mormor och träffa moster och kusin, sovmorgon och självklart en massa häng med Liz.
Hon fyllde fem månader i fredags och firade det med att chilla i skuggan. Inte så lätt med tjock päls.
Innan jag somnar i kväll med Stefan Löfvens sommaruppmaningar till oss i tankarna vill jag skrika ut min kärlek till hiphop.
Sov gott.
En mix av loppisfynd, fixande i pysselrummet efter att Irene flyttat ut, läsning, vigslar, promenader och ett stort tårtkalas för vänner i går.
Konstaterar att pavlova kanske är den ultimata sommartårtan. När den är klar med citronkräm, grädde och bär är det en liten bit av himlen som ramlat ner på jorden.
Men, tårtan med mazarinbotten och toscatopping var också helt okej om än mer maffig. Och den mer vanliga gräddtårtan med vaniljkräm ungefär som man kan vänta sig. Tur att vi var tio som hjälptes åt att äta. Det är roligt med bakning men fötterna gör ganska ont efter totalt sex timmar. Det är hårda golv i Gavlis lägenheter!
Kakfatet som jag stoppade chokladkakor i köpte jag för 25 kronor. Är mycket nöjd. Ria hade i lördags utförsäljning med halva priset på redan billiga saker.
Två uppvuxna i Söderhamn som återvänder för den här dagen, jag och Sergio. Han har fotat översta och understa bilden.
Så fort jag kom till Köpmangatan blev jag glad. Många människor på stan och glad stämning med sång och annan underhållning.
Och så tåget. Gick med Socialdemokraterna och SSU i tåget, efter Skytteklubben. Fullt med människor längs vägen som applåderade och såg glada ut.
Jag kan inte riktigt beskriva känslan av att Söderhamn levererade detta. Om det betyder så mycket för mig och min känsla för stan, kan jag gissa vad det betyder var andra. Minns att många som kikar på fortfarande inte tagit steget att alltid våga visa alla sidor av sig själva. Det måste vi inte heller göra, men om vi vill ska vi veta att vi är välkomna att göra det.
Ryktet säger att det var uppemot 2000 i tåget. Hur var det prästen sade på Madde-bröllopet. Störst är kärleken. Det gäller också i Söderhamn.
Vi hängde lite. Jag grävde med fingrarna i hennes mjuka päls och hon bet mig med sina vassa tänder. Och så tittade vi på grannens får. Den här hunden.
Jag var ute och promenerade i Norraladalen fram till midnatt ungefär. Spanade in alla blomster som är på gång. Syrén, prästkragar, midsommarblomster, ängsklockor, lejongap, lupiner och så vidare. Det är en vacker tid.
Jag kom hem nyss. Slog på TVn. Hörde vackra ord från kyrkans man till Madeleine och Chris. Stor, stor fest. Det finns mycket att säga, men jag kan vara monarkikritisk en annan dag och göra det viktigaste, önska paret all lycka.
Ett annat lika vackert par vigde jag på nationaldagen. En liten vigsel på en segelbåt. Paret lyste av kärlek och lycka och ungefär precis allt var perfekt. Från pioner i hinkar till väder och musikval. Det är härligt för mig att få dela de här stunderna med de som jag får viga. Det ger så mycket hopp!
Påminner om detsamma som nyss sades till Madde och Chris, nämligen att kärleken är störst.
Mitt gulliga brudpar gav mig en fin gåva, ost, kex och alkoholfritt bubbel. Så glad. Åt med min syster Sara på en balkong i Söderhamn!
För 1,5 år sedan tog två söderhamnare, av den unga sorten, itu med att starta attitydsförändringar i Söderhamn. Detta har jag följt noga eftersom det är där jag är born and raised.
Ingrid Bergström, iniviativtagare skriver i dag:
Vi fick hela tiden frågor som ”Vad har ni på agendan?” och ”Vad ska ni göra nu?”, och vårt enda svar på det var att vi ville åt en attitydförändring. Vi visste att det är ett långsiktigt arbete vi har att göra med. För att (särskilt som ung vuxen) stolt säga högt att man gillar Söderhamn var något som i princip aldrig tidigare hade skett, och detta på grund av den ”man måste flytta härifrån”-attityd och negativa bild som kavlats ut från vuxna sedan flera generationer tillbaka. Och med den uppförsbacken som utgångspunkt kan det kännas riktigt kämpigt om man faktiskt vill styra upp någonting. Så därför var och är en attitydförändring målet.
Detta tangerar naturligtvis den diskussion som nyligen förts i Gävle. Där har det varit ett kommunalråd som tycker att vi många gånger hamnar i en tankevurpa och att det är svårt att få en anda av att vara problemlösande istället för klagande. Det Carina Blank möttes av var precis det som Ingrid möttes av i Söderhamn:
Många gånger har jag hört och läst att ”jamen det här med gulligullandet och peppandet tar inte itu med de verkliga problemen”. Men jag vill banne mig hävda att jo, långsiktigt gör det det. Det planterar frön hos såväl barn, unga, företagare och politiker, och det är väl ändå bättre med ett peppigt frö än ett deppigt frö som legat och grott alldeles för länge.
Slutsats: Stela hjärnor finns överallt men med lite arbete kan de mjukas upp. Ju fler som hjälps åt desto snabbare går det.
Här är en ”resedagbok” från en Söderhamnsbesökare som jag lånat bilden av. Fina bilder, trevlig text.