Kategoriarkiv: Bara Elins dagar

Det är stämpelsöndag

stämplar

Masade mig upp tio. Käkade frukost med Markus. Dammsög lite i panik när jag såg hur lägenheten såg ut i dagsljus.

Avnjöt veckans gottis och läsk samtidigt som jag läste ut boken om Zlatan. Ingen större höjdare. Skälet till att det tagittid är att när texten inte längre handlade om uppväxten kändes den gör mig som inte gillar fotboll till stora delar ointressant. Istället har jag alltid valt andra böcker före. Nu har kämpat mig igenom en värld full av mer eller mindre labila män. Zlatan är som jag vet en grym spelare, men utifrån vad jag läser mig till känns hans attityd just som en sån jag har svårt för hos vuxna människor. Det räcker att läsa de stycken där han refererar till vad han säger när han är arg. Jag vet inte om det är ett mått på honom eller fotbollsvärlden, men det känns för mig främmande att uttrycka mig så.

Satte igång med projekt sortera stämplar och en del av dem kan du se på bilden. Sådana jag köpte när jag började hardcorepyssla 2005 känns inte så aktuella i dag. Å andra sidan är jag ju lite av en samlare. Jag brottas hela tiden med mig själv för att jag inte ska bunkra för bunkrandets skull och det går rätt bra.

Fortsatte med mitt nuvarande största pysselprojekt, albumet med bilder från sommarens aktiviteter.

Avbröt för att göra klart lite grejer inför dagens möte som jag snart ska iväg på, styrelsemöte med S-Pedagoger. Därefter direkt vidare till träning. Till veckan börjar återhämtningsveckor. De har jag sett fram emot i två månader!

Kvällen toppas med Babel!

En sväng till Göteborg

Riksdagen har en monter på bokmässan i Göteborg. Där kan de som passerar ta del av informationsmaterial kring hur riksdagen arbetar, testa sina kunskaper om demokratifrågor och kanske prata lite med en riksdagsledamot. I går var det min tur att göra ett pass där och det var väldigt trevligt att möta människor också där.

Jag pratade om äldreomsorg, politiska samarbeten och kyrkopolitik. Dessutom träffade jag en tjej som vill bli utrikesminister. Jag ba: -You go girl!

Sen var det kväll och jag hängde min vän Erik som berättade om sin USA-resa medan jag åt ärtpesto.

Jag har en del släktingar i Göteborg eftersom morfars systrar valde att flytta dit. Min tremänning och hans föräldrar åt jag frukost med och sedan träffade jag en av de utflyttade systrarna hemma hos henne och fick våfflor.

En tågresa hem där jag pga helg valde att läsa skönlitteratur. Allt gick så bra och sedan kom det ändå: SIGNALFEL. Stillastående i Södertälje. En evighet. Ett under skedde dock! Jag, som alltid alltid blir besviken på SJ, fick för en gångs skull en positiv upplevelse i den negativa. Anslutningen inväntade! Alltså blir jag kanske bara en kvart sen.

Hemma väntar en kille och en middag. Fick just SMSet ”Jag har aldrig lagat nåt liknande, tur det är nära till alps”. Alps är en pizzeria.

Det kanske blir en härlig lördagskväll alltså!

Och ni, jag hoppas att ni varit ute och sparkat i lövhögar och plockat svamp. Är ni extra lyckliga har ni haft en hund med på äventyren. Tjing!

Att vara morgontrött

Det finns saker som inte ses som fint. En av dom är att vara en morgontrött. Händer ofta ihop med att vara en sk. kvällsmänniska. Som jag alltså.

För mig betyder det att när jag vet att jag ska upp väldigt tidigt (allt före halv sju) så mår jag dåligt över det rätt lång tid innan och absolut särskilt kvällen innan och det i sig gör att det är svårt att somna och sedan sova gott. Paradoxalt vaknar jag stup i kvarten och undrar om det är dags att gå upp. När det väl är det är jag förtörd. Jag funderar alltid på om det finns något enda skäl till att a) inte gå upp alls b) skjuta på uppgången. Det gör det aldrig.

Jag är inte typen som ”sover över”. Ska jag upp är det bara att gå upp, men jag tycker vansinnigt synd om mig själv.

Det tar ungefär till elva-lunch innan jag känner mig riktigt på banan. Jag är inte riktigt mig själv utan liksom en långsammare kopia av mig själv.

Nu är det kväll och efter två nätter med lite och dålig sömn borde jag vara astrött nu. Det är jag inte. För det är kväll! Det är nu allt roligt händer och hjärnan snurrar som allra bäst. Men det räknas inte, för det händer inte på arbetstid så folk märker inte det.

Vilken miss för alla som träffar mig tidigt men aldrig sent!

En helg om jag inte måste upp och iväg på nåt (vilket jag nästan alltid måste dessvärre) så sover jag lätt till halv elva-elva om ingen väcker mig. Det har ALDRIG (utom efter resa långt österut) att jag vaknat av mig själv före halv nio som jag kan minnas.

Jag är också mycket tveksam till alla som ska berätta att det blir annorlunda med åren. Det tror jag inte. Finns inget som tyder på det hittills. Inget.

Bara ett vanligt inlägg om vad jag gjort i dag

Inledde klockan åtta med att träffa deltagare på en fackligpolitisk kurs ihop med kommunalrådet Carina Blank för att prata om politiska frågor de hade med sig från sina arbetsplatser. Jättekul! Det höll i sig hela förmiddagen.

Någon timme med mejlkorg och motionsskrivande innan träff på Länsstyrelsen med bossar för myndigheter och verk i länet under ledning av Barbro Holmberg. Fick (tyvärr) gå tidigare för sedan länge planerat VU med arbetarekommunen. Det är spännande att höra hur de ser på hur Alliansens budget påverkar deras verksamhet. Rektorn för högskolan var minst sagt INTE nöjd. De skriverier som varit att de skulle vara vinnare är helt missvisande.

Klockan 20 landade jag på gymmet för ett lagomt kvällspass. Nu inväntar jag kärleken som enligt uppgift ska vara på väg hit.

Nu blir allt rött

I dag var det Socialistiskt forum i Gävle. Cred till gruppen som drar i det. Så passande med löven som är som allra snyggast nu. Träden samlar kraft för att komma igen nästa år. Ungefär som vi. Nu laddar vi om efter ett bra kyrkoval inför allt som kommer 2014.

Förlåt för lite tafflig liknelse men jag är ju ingen poet, jag bara försöker vara svårt spännande.

Min allra största behållning var att lyssna på Expo, om SD och deras ursprung. Borde inte vara obekant för någon dock.

Markus och jag har långpromenerat genom staden, han har lagat god middag till oss och jag har läst en bra bit i Ramqvists ”Alltings början”. Mycket bra hittills.

 

Allt gott

Apeslinkrokant, praliner, romerska bågar, macaroner, budapestbakelse, rimi, geisha, morotskaka, kladdkaka, småkakor,

Tja, det är svårt det här med att gå in för att äta okej.

Jag tänker mest på det jag saknar. Allra mest tänker jag på det när det är extra stressigt. Då får jag istället äta kanske en morot.

En gång i veckan äter jag gottis. Det ska jag göra om en stund. Har längtat efter det i ungefär en vecka. Det är hårt, men det måste gå.

 

Vår vän Blues

För ett år sedan i övermorgon försvann Blues ifrån oss. Hon kom till oss i mellandagarna 1999 som en slags födelsedagspresent till mamma och firade milleniumskiftet i Närby. Den här bilden därifrån visar en liten plutt och en glad mamma.

En älskad, luden vän. Den första tiden fick vi hjälpas åt att se till att hon fick komma ut och kissa när mamma och Bertil var i ladugården och mjökade. Tre systrar fick masa sig upp vid halvsjusnåret för att vara med valpmonstret.

Hon var alltid i första hand mammas hund. Dunsen när hon lade sig mot toadörren om mamma var därinne.  Besvikelsen när hon blev ensam hemma med någon annan när mamma åkte. Den stora glädjen när mamma kom hem.

Allt allt allt ville hon vara med på. Och oftast fick hon också det, vänligheten själv. Mest schäfer, men också annat vilket gjorde att hon var liten. Länge tog folk henne för en mycket ung hund.

De spretande öron hon hade som valp rätade aldrig upp sig. Det ena fortsatte att spreta vilt och vackert.

 Här har hon lite vit färg på öronen för hon hade precis hjälpt till att måla stugan.

Det är bara julafton en gång om året men det räckte för att hon skulle lära sig att klappar under granen plus familjen i ring betydde paket också till henne, innehållande gottis. Vid julklappsutdelningen fick vi alltid börja med hennes paket annars kunde hon inte lugna ner sig.

För ett år sedan kom en SMS från mamma som berättade att Blues plötsligt blivit dålig, och inte längre hade balans osv. Veterinären sade att kanske var det en stroke.

SMSet kom just precis samtidigt som jag twittrat mkt olämpligt och därför behövde så att säga krishantera. Sårbarheten. Det ledde till ett mindre personligt sammanbrott, men också ett perspektiv på vad som faktiskt är viktigt. En minimediastorm eller en förlorad vän.

Min mamma brukar säga att man inte ska ha djur om man inte också förstår att de kommer att försvinna en dag. Det är tufft. Det allra bästa och det allra sämsta. Jag tror mamma fick intala sig själv mycket hårt att den regeln också gällde henne. Hon har haft hundar förut och genomlidit detta tidigare, men det gör inte att nästa avsked blir lättare.

De här bilderna (förutom valpbilden naturligtvis) tog jag helgen innan Blues dog. Vi satt ute och jag pratade. Hon verkade lyssna lite avmätt. I efterhand kändes det bra, för just den här gången pratade mycket om hur jag tycker om henne och vilken fin hund hon är. Ett sammanträffande sista gången jag hade fingrarna i hennes päls. Tur att jag inte visste det då.

Vi gick mot hagen.

Där satt vi och hängde med de andra djuren. En fin höstdag.

En älskad vän glöms aldrig bort, och lockar alltid fram ett leende.

En skön syn

Att vakna och möta blomster i köket är en rejäl fröjd. Jag har många växter i lägenheten, men mest av grön karaktär. Färgklickar som de här är något extra.

Liljorna sprider dessutom gudomlig väldoft.

35 år

I dag har jag haft födelsedag! Jag gillar födelsedag. I dag var de allra närmaste här. Jag bjöd på mat och lite lagom med fika. Nu ska jag inte göra en pavlova på väldigt lång tid. Och ja, jag har tränat i dag.

Liz … Hon ba´:- Kan jag ta det som blev kvar?