Föreställ er en snygg bild på en vegetarisk sushi i hämtlåda. Det var min middag.

Perfekt efter att ha haft ett möte med SSU och sedan veckans långa intervall-träningspass! Vårt projekt med att träffa alla S-föreningar går vidare och förutom SSU var det idag Seniorerna, Bomhus, Hamrånge och Brynäs. I morgon kväll tar jag en förening till.

Har spankulerat i solen och läst och svarat på en rätt hopplös enkät från en av dagstidningarna.

Läser Hildebrandts bok ”krigaren” om de svenska soldaterna i Afghanistan. Läsning som rätt mycket bryter av mot allt i min tillvaro.

När jag gick hem i kväll förr massor av blöta flingor och täckte det mesta. Mysigt!

Helgen fick en annan struktur än vad jag först tänkte. Planen var att delta på en fest i Stockholm i går, men när det snöar som det gör valde jag att stanna hemma för att inte riskera att bli sen till vigseln jag förrättade i dag.

Efter vigseln blev det vittnesfika med de som ställde upp när paret ville komma utan egna vittnen. Någon timmes prat om allt. Och inget. Det är väl sånt söndagar är till för?

I dag gick också startskottet för den inventering av S-föreningarna som vi har i arbetarekommunen. Verksamhetsutskottet ska träffa varje styrelse för att skaffa oss en redig bild av hur vi optimerar vår verksamhet.

Jag har i dag träffat Unga S och S-Kvinnor medan Ahmed tog sig an Kommunals S-fackklubb. Ahmed träffar i morgon Tjänstemännens S-förening och på tisdag Forsbacka S-förening. Bra start! Nästa söndag en hel hoper till!

Stockholm över dagen i morgon. Heldagssittning i en utredning vi är på upploppet med, den om tillsyn över polis och kriminalvård.

Det här är nästan alla mobiltelefoner jag ägt, tror den första (Ericsson 628) saknas. Den fick jag i julklapp 1997 och på 18 år blir det ju ändå en del telefoner. Jag har stoppat ner alla i en låda och tänkt att … oklart. Mycket oklart. Så i dag har de tillsammans med två gamla, ofungerande laptops fått flytta till återvinningen. På sikt ett nytt liv och eventuellt kan de bli nya prylar. Det känns så befriande.

Ni kanske minns hur jag gottade mig i gamla släktingar förra veckan. På min mammas sida av släkten har jag rätt bra koll på personerna. Mormor har alltid pratat mycket och på morfars sida känner jag att jag vet ganska bra också.

Min biologiske fars sida däremot inte så bra koll. Efter konfirmationen kan man säga att med undantag för min kära syster (som jag har samma pappa som) har jag inte haft någon kontakt med dem. När jag surfade bilder sökte jag på farmors släkt med hjälp av namn jag känner till och hittade den här datumen under Beskrivningen ”Fröken Forell, Åsbacka”. I våras träffade jag av en slump en av mina tremänningar på pappas sida. Han hade koll på att vi var släkt, inte jag. Så jag tog hjälp därifrån över Facebook och damen är Tyra. Min farmors mamma. Som jag minns från när jag var jätteliten. Då såg hon inte ut så här ungdomsnygg, men gammelsnygg!Hur det var hamnade jag i söndags hemma hos Ulla, min farmors syster och Tyras äldsta dotter. Vi har inte setts sedan jag var liten. Ullas dotter var också på plats. På någon timme pratade vi igenom olika saker och jag fick se bilder på och höra historier om släkten. Det kändes väldigt bra. Det som sätter sig i hjärtat är människors olika öden. Det går att lyfta lite på locket, men det mesta kommer att förbli hemlisar för evigt.

På den här bilden syns ännu en äldre generation, Tyra med sina syskon och sin far.

Mannen längst till vänster på bilden är Birger Forell. En av de svenskar som gjorde enorma insatser för flyktingar under nazismen och andra världskriget. Får alls inte den uppmärksamhet han förtjänar i Söderhamn där han föddes. För tjugo år sedan bestämde kommunen att ställa i ordning en park. Efter det har inte så mycket hänt tyvärr.

2008 när jag var i Berlin sökte jag upp hans Platz.

I Ullas fotoalbum fanns den här sköna bilden på mig och Tyra.

Min farmor då, Ella. Här är hon och Tyra på besök i Gävle 1956. Mitt i sommaren i finfin kappa! Ungefär femton år gammal.

Under hela mitt liv har människor som känt oss båda poängterat hur lika varandra vi är. När en är åtta år och någon trycker på en att man är så väldigt lik sin farmor som är den kanske tjockaste människa man vet känns det inte så kul. Det är inte lätt att som liten förstå att det inte är kroppsformen någon menar.

När jag träffade Ulla och Ninni sade de också ”Du är så lik Ella”. Jag gissar att de ser sådant bättre än jag. För bara ett tag sen när jag skickade ett foto på min nya frisyr till mamma svarade hon ”lik farmor du var på bilden” och ”det är nåt med kinderna”.

På den här bilden kan man se kindernas likhet. Min farmor var ungefär lika gammal som jag är nu när jag föddes. Jag var hos farmor och farfar rätt mycket när jag var liten och det ger mig en stor kännedom om Lerviksberget i Sandarne!

Som bonus till allt visar det sig att flera på den här sidan släkten varit väldigt aktiva i Socialdemokraterna. Hur fint känns inte det? Jag som alltid innan kunnat säga att i min släkt har man inte sysslat med politik. Det är inte sant vet jag nu.

När jag befinner mig i såna här miljöer är det svårt att förstå människors förkärlek för det urbana.

Bilden togs i onsdagskvällen när jag cruisade Stockholm för att kunna träffa en god vän. I dag är det fredag och jag är på ett ställe där det går att andas mer fritt!

Men att fascineras över människans idéer och uppfinningsrikedom går att göra varje dag. Vi bygger både högt och djupt.

Dags att spana lite efter släkten på Tönnångerssidan. Jag sökte på Pankfors som är gårdsnamnet där min morfar bodde och kunde klicka fram lite utifrån det.

Till vänster syns min morfars far Oskar Lundgren. Syns i bakgrunden att någon hade kommit på fotbollen. Han språkar med en man vid namn Jonas Törnblom. Känner honom inte alls men han ser fryntlig ut. Oskar raggade upp en fru från Lingbo. Elin! Hennes namn blev Elin Lundgren! Hon dog tyvärr långt innan jag föddes. Men jag har en hoper örngott och kökshanddukar där hon med fina stygn sytt in sitt monogram, som ju passar mig utmärkt. En väldigt sliten sådan kökshandduk håller Cindy nu på att bädda med. Kanske hade hon inte tänkt sig det ödet för handduken.

Oskar och Elin fick en hoper barn. På den här bilden ses till höger Anna, den enda som lever i dag. Anna bor i Göteborg och hon och jag brevväxlar tätt. Lillpojken är min morfar Anders. Han dog när jag var 10 år. En fantastiskt människa.

Oskar högst upp hade ju också föräldrar. De hette Marta och Gustav Anders Lundgren. Här syns dom. Kanske kommer mitt djurintresse från de här människorna som verkar ha god hand med getter och har en slapp hund liggande vid staketet?

Jag blev sugen på att rota lite i historien. Tog hjälp av Dibis, en sida som samlar bilder från Söderhamn med omnejd. Kollar sällan. Sökte på måfå på namn från förr som jag känner till.

Här är lite av det jag hittade på mormors sida. Får se om jag får till detta rätt. I mitten på översta bilden är Frida, min mormors mamma. Mormors mormor Ingrid till höger (enligt mormors egen uppgift hennes bästa kompis någonsin). Till vänster mormors mormor som också hette Ingrid (Andersdotter).

Ingrid hade fler barn, till exempel Anders. Som gifte sig med Kristina. De bodde tillsammans i Österstuga i Svedja, Rengsjö. Den gård som syns på bilden med Anders, Kristin, Ingrid (Andersdotter) och hennes man Per Jonsson.

Den andra Ingrid (eller hon till höger på bilden nedan) bodde i en liten stuga bredvid gården. Gården var på min tid också kompletterad med ett stort hus i rött tegel. Min mormor tog med massa ungar i släkten och ungefär tills jag var 18 bodde vi i den ett par dagar varje sommar. Det betyder att den här ungskocken på bilderna, är människor jag träffat ganska mycket. Till exempel den lille killen som sitter i knä, Joel, var en av våra bästa lekfarbröder. Men flera av de andra herrarna har också tålmodigt spelat många omgångar kort med oss.

Ett tag hade de gris i ladugården och det var alltid roligt att gå in och heja på den. Jag skäms också lite för hur mycket jordgubbar och hallon vi pallat från deras buskar.

Många av barnen i den stora syskonskaran  bildade aldrig någon egen familj utan fortsatte bo tillsammans. Anna flyttade till ett hus 100 meter bort. Jag utgår från att de tyckte om varandra. Gården såldes för inte så många år sedan.

Frida var för övrigt en av de första i Sverige som fick pacemaker. Som ju mormor också har nu.

I helgen sorterade jag några av lådorna på vinden. Till exempel en med inte jättegamla brev. Kanske max femton år. Gläds åt alla vykort som kommit från vänner på resa. Och roliga brev och födelsedagskort. Skulle kunna skriva långa, ångande inlägg om varför det finns nåt särksilt i det handskrivna ordet.

Jag har nästan aldrig fått brev från min syster Sara. Men när hon bodde i Frankrike för länge sedan kom det en hoper som jag vårdar ömt. Roliga, fulla av henne och hennes funderingar. Blir glad av den lilla högen. Ska linda in i silkepapper.

(Jag bor för övrigt inte på den där adressen sedan tio år tillbaka).

När skickade du något som går att ta på och vårda ömt till någon senast?

Debatt. Detta vidriga program som inte kan göra någon människa lycklig. Brukar säga att jag ALDRIG skulle delta i ett sånt. Men så hittar jag det här i lådan. Som visar att jag faktiskt har gjort det. I tidernas och programmets begynnelse visserligen. Litet antal debattörer kring ett bord. Nåt om sprit var det. Det var jag och Mikael Damberg (nu minister) och Christoffer Fjellner (nu EU-parlamentariker). Tror aldrig jag såg det i efterhand. Men jag har alltså varit med i Debatt. Notera.

Det går inte att lära sig att gå upp på morgonen för den som haft oturen att vara kvällsmänniska.

I ett samhälle där någon morgonmänniska kommit på att allt ska börja ganska tidigt är vi en grupp som får lida för det.

Nu komplicerar det situationen för mig, att saker inte behöver börja särskilt tidigt men om de är i Stockholm betyder det samma sak. Upp i ottan!

Kul när den första personen jag känner och möter på stationen undrar om jag inte är riktigt pigg. Men det är sant, jag är inte pigg. Men nu har jag varit uppe snart två timmar så det är väl bara någon kvar innan det blir folk av mig också. Kanske.