Min moster, som syns på nedre bilden med mig, rensar lite och har skickat bilder till mig. När man ser dem kan man tänka att jag levde på 50-talet pga gråa och murriga men de här är sent 80-tal.

Hästarna är mina första hästkompisar, Luffe och Bandito. Dvs mammas och mosters hästar som jag växte upp med. När jag var på ridhelg nyligen frågade ett barn hur länge jag ridit. Jag berättade då, lätt stolt, att när mamma kom hem från BB visade hon direkt upp mig för sin häst. Det är  hästen jag sitter på. En rejäl nordsvensk. Så som en kompis ska vara. Minns iofs en gång när han tröttnade på att jag var för nära när han ville äta i lugn och ro och han helt enkelt tog ett grepp i jackan och lyfte bort mig. Rejält blåmärke över bröstet. Men visst, stör inte den häst som inte vill bli störd.

Både här och där.

Paris i helgen. Igen.

Och på den helgen var det både party och politik som man säger.

Partyt bestod främst av en 80-talsfest hos en vän. Och det var toppenkul. Fick frågan om var jag fått tag på den där träningsoverallsjackan. Hur enkelt som helst. Sorterade aldrig ur den ut min garderob!

På lunchen igår gick jag med en vän och tittade på utställningen av Fanny Erkelus på länsmuseet. Det är några dagar kvar och jag rekommenderar den.

Det här kan man läsa om den på museets hemsida:

”17 augusti – 6 oktober 2019
             
Lär mig leva berör ett svårt ämne. Det handlar om en närståendes val att ta sitt liv och hur det påverkar den som blir kvar.
 
Fanny Erkelius förlorade sin mamma genom självmord. Konsten blev en ventil för att få utlopp för alla känslor och funderingar. Fanny Erkelius är född 1993 i Gävle, numera bosatt i Stockholm.

I raka och utlämnande texter får vi möta både ångest, förtvivlan, sorg och ilska men också kraft och fina minnen. Minnet av de glada stunderna med mamman varvas med vanmakt över att inte kunna hjälpa och sorg över att behöva vara den vuxna i relationen till föräldern, att inte få vara barn. I målningarna ser vi smärtan ta sig fysiska uttryck, som en person ihopkrupen i fosterställning eller en tumnagel som borrar sig in i skinnet tills det gör ont.
 
En närståendes självmord är ofta tabu och skambelagt för de anhöriga. Just därför är det så viktigt att lyfta och våga prata om!

”Jag växte upp med en mamma som var alkoholist. För två år sedan tog hon livet av sig. Här är min reaktion. Här är jag, i min roll som dotter och medberoende. Här är du, i din roll som åskådare. Eller i din roll som anhörig. Som son. Vän. Dotter. Medberoende. Låt oss snacka om det som är tungt.”

Utställningen bygger på konstnärens egna upplevelser. Vi får ta del av hennes tankar och känslor och kanske finna tröst och styrka. Att tillåta sig att känna. Att det går att komma vidare.”

Den var väldigt, väldigt bra. Kombinationen av bild och text var alldeles lysande. I orden fångar hon känslor som är lätt att känna igen om man levt nära varianter av missbruk. Rädslan och besvikelsen. All ledsenhet.

Bilderna är ganska köttiga.

Jag tyckte särskilt om den här, pillandet på tånaglar. Exakt så här gör jag. Inget jag är stolt över och det ger mig problem ibland. För ett år sedan kunde jag knappt gå på tre dagar på grund av nageltrång efter en sådan omgång. I förhållande till vad utställningen handlar om är det förstås ingenting. Utan bara en anekdot.

Den här veckan blev det ett väldigt kalasande. Som om inte förra helgen var nog!

I onsdags var min födelsedag och då kom jag så påpassligt hem från Finland (blir separat inlägg) och fick äta på Pinchos och träffa vänner. Innan det hann jag till Länsmuseet för premiären av utställningen Vi lever -foton. Markus tog den här bilden på mig vid graffitiväggen utanför. Så ser jag´ut när jag är 41 alltså. Och just därför tog vi några fler, för jag ser inte ut som headern på bloggen längre. Det börjar bli en gammal bild nu. Så endera dagen ändrar jag.

I fredags hade jag ett gäng kompisar över på fika på kvällen. Mycket trevligt tycker jag! Roligt att baka saker till dem.

I dag har ett barn fyllt sju år och det var en massa kalas också.

Inte så mycket vardag alltså.

Fast ändå. Nu har kylan kommit och krukväxterna har flyttat in från balkongen. Och det är söndag och jag har suttit någon timme med det jag brukar göra om söndagarna. Kollat viktiga mejl och tider inför veckan. Få ihop schemat. Ta tag i lösa trådar.

Jag tror aldrig jag lagt så mycket tid vid spisen som jag gjorde igår för matlagning. Det behöver inte betyda att du tycker att det är mycket, men mycket för mig.

På förmiddagen lagade jag matpaj, efterrättspaj och förberedde för blinier och gjorde kakor till besöket av mamma, Bertil och Harriet. Jag fick jättefina födelsedagspresenter (i förskott) och hängde nöjt upp min nya ljusslinga på balkongen efteråt. Bott i tio år och tänkt på det i tio år. Nästan ALLA ANDRA på mitt område har någon och det känns ju lite utsatt. Syskonungen testade Stenebergsparken. Mest gillade hon rutschbana! Men det gillade hon VERKLIGEN.

Chillar lite mör och matt i soffan efter besöket. Då bestäms det att en syster med man och fyra barn ska komma förbi om någon timme.

Upp på benen igen. Steker pannkakor och gör spagetti och färssås. Och en kladdkaka.

Tillkommer kärleken med bonustjej. Och de har med sig en fantastisk prinsesstårta när de kommer! Blev rätt bra efterrättsbuffé men tyckte syrrans familj åt lite för lite.

Allt var jättekul men jag var liksom överkörd efteråt. Redan klockan 23 tyckte jag det var sent att vara uppe, och det händer nästan aldrig.

I dag på förmiddagen har jag ätit två gigantiska tårtbitar. Störigt gott. Bilden visar min frukost. Bästa frukosten.

I måndags var jag och Markus ute och gick ganska länge. Tajmade in solnedgången på mitt favoritställe för det.

Yogabilden är ironisk.

I går var vi en stor del av dagen på Sjöhistoriska med målet att se Robyn. Det hela var dock marknadsfört som en festival, med ett gäng artister och DJs innan. Låt mig säga att de var okända för den stora massan människor. Området var kaos. För lite av allt. Mat och dryck tog slut. Lite småregnigt. Men vårt gäng var på gott humör, för varför skulle vi inte. Att först köa 70 minuter för mat och sedan 90 för churros, det är ju kul!

Hur som helst. Klockan 22 gick Robyn på. Bra drag. Men också lite mycket elektroniskt och dans, och det är kanske ändå mest sång man vill se.

Citerar fritt en av åskådarna som vid utsläppet sa att Robyn måste förstå att anpassa sig efter sin publik. I Sverige går vi inte på coola klubbar i USA där de håller på sådär.

Kanske lite så. Kanske hade fler velat höra mer musik de ”känner igen”.

Men Robyn alltså, hon är cool och snygg. Precis som vanligt.

Den här veckan har jag och Andreas varit i Stockholm ett gäng dagar och gjort saker som jag aldrig hunnit när jag varit där annars.

Dag ett: Spritmuseum, Vikingamuseet, Nordiska museet och Fotografiska.

Dag två: Livrustkammaren, Slottet, Tre Kronor, Smyckedelen och Forum för levande historia.

Dag tre: Prins Eugens udde och Rosendal.

Dessutom åt vi vansinnigt goda saker. Absolut bäst var Fotografiskas restaurang. Ljuvligt på alla sätt. Bilderna nedan är dock inte därifrån utan lite blandat. Ska dock säga att det skär enormt i själen att äta middag för en summa som hade räckt till så otroligt mycket där inget finns.

Fick stödvila och stödfika lite också för att orka. Kanske inte så lite fika.

Spritmuseum: Inte så stort men liksom snyggt. Säkert intressent för entusiaster med historik och sådär. Del om varför så många dricker så mycket att de blir sjuka, beter sig illa och lite om alkoholnormen förekom. Men det här är inte ett ställe som vill tala om alkoholproblem och alkoholism, utan om helt andra saker. Absolut hade en fotoutställning i anslutning. Väldigt bra mat i restaurangen. Drack en toppengod syrénläsk.

The Viking Museum – Vikingaliv: Riktigt bra information om den här tidsåldern, som var något mer uträckt än det strikta 800-1050 jag fått lära mig. Har sedan dess funderat på varför man säger att Ansgar kristnade Sverige, eftersom han uppenbart misslyckades enligt informationen där. Mitt MVG i religion från gymnasiet täcker inte detta. Måste googla sen men inte orkat. Fascinerande återskapning av en vikingaperson. Skrämmande likt. Liksom en kul åktur i en vagn med viktig historia. Värt!

Nordiska museet: Här finns många olika utställningar och en del varierat. Roligt att kolla på möbler genom tiderna, snygga kläder från 50-talet och massor av fina smycken. Det märkligaste var dock att på en tavla från 1700-talet återfinns mitt syskonbarn. Intet nytt under solen.

Fotografiska: Har varit där många gånger och upplevelsen är förstås olika beroende på vad som ställs ut. Nu var en bra och aktuell utställning om plast i haven samt en om jävliga ställen i världen, och hur människorna som bor där lider.

Livrustkammaren: Hur cool och lärorik som helst. Snygg utställning med autentiska saker. Historiens vingslag flaxar vilt där inne och det är bara att bejaka. Somliga saker går aldrig ur tiden. Som att vilja glänsa. Visa sin makt med sin stil. Gilla fina saker. Och då är det bra att vara kunglighet, det är lite mer serverat då. (Avskaffa kungahuset!) Lyssnade om avsnittet om Drottning Kristina på P3 Historia sedan. Hon fascinerar mig.

Slottet med Tre kronor och smycken: Pampigt förstås, både det nutida och det gamla. Roligt att kolla ner i gamla hål, så att säga. Men efter att ha varit i Versailles nyligen blir det ändå inte överväldigande.

Forum för levande historia: Utställningarna varierar ju där också. Just nu olika konstverk med fokus på folkutrotningar. Mycket att fundera på. Det är ju hela poängen.

Prins Eugens Waldemarsudde: Älskade allt. Guidningen om trädgården, blomsterrummet och förstås all konst. Kunde inte så mycket om denne herre. Kan nu lite mer.

Rosendals slott: Här har jag hört en del om fikat. Det var bra och mysigt att sitta i växthus när det duggade lite. Fick bohemkänsla av trädgårdarna. Fantastiskt med självplock av blommor. Men jag köpte rackare som stod i kruka. Chansade nu på en ginko. Pga det är så exotiskt. Minns när jag var i park i Tokyo och bladen på marken kändes så annorlunda. Dagen efter … Gick på Hornsgatan. Där har man planterat massor av ginko. Hornsgatan är nu exotisk. Massor av snygga växter förstås. Man vill krama allihopa.