Nu har vi levt ett år utan mormor. Ändå var hon är alldeles nyss. Jag hörde hennes röst i dag när jag grinade. Hon tyckte jag skulle göra något roligare.

Jag vet mycket väl att när en människa får nästan 90 år är det fantastiskt. Sista månaderna, men i förhållande till resten av livet nästan ingen tid alls, var hon väldigt krasslig. Men inte huvudet, så hon var med oss.

Jag märker att hon alltid kommer att vara med mig. Det känns tryggt.

Ett gäng i familjen var på graven i dag med blommor. Femåringen hade gjort ett fint hjärta och särskilt satt vingar på det så det skulle flyga upp till Gamma. Mormor hade älskar idén.

Jag saknar henne så. Men är också glad för att jag fick ha henne så väldigt länge. Och för att hon råkade vara den bästa mormor jag kunde önska mig. Extra allt.