Det viktigaste som hände den här veckan var att vi höll mormors begravning. Det var vackert och ljust och solen sken in genom kyrkfönstret på mitt ansikte.

Blommorna vi valt var så passande. Blommorna andra skickat var så fina. Prästen pratade så bra. Vi grät. Vi skrattade lite.

Efteråt bar vi ut alla blommor till morfars grav där mormor också ska vara. Det blev väldigt vackert mot snön.

Sedan gjorde vi det mormor ville, vi åt någonting riktigt gott. Från gästgiveriet hade jag den här utsikten genom fönstret när solen gick ner.

Vi var där länge. Åt fantastiskt gott och var tillsammans. Jag var så glad åt släktens två yngsta som verkligen firade livet hela tiden genom att använda det till fullo.

Morgonen efter vaknade jag lättad. Det finns väl en anledning till att de flesta kulturer har någon slags ritual där man tar farväl. Men. Det kommer ju ändå inte att hända på riktigt, för mormor är med oss hela tiden.

I morgon har hon varit död en månad. Det är helt obegripligt. Att vi ändå manövrerat oss.

Alla som ordnat med begravningen hade valt så bra saker. Det kändes så fint.