/

Jag älskar den här bilden på Magdalena Andersson.

Jag har sett många tjejer som hon. I början av livet, redo att ta ansvar, vilja förändra tillsammans med andra. På SSU-kurser och i demonstrationståg. De har bildat sig och målat plakat. Jag älskar var och en. Jag har vetat att en dag kommer någon av dessa att bli statsminister.

Nu har det hänt. I dag har det blivit verklighet.

Den där spegeln som funnits i riksdagen i brist på en bild på Sveriges första kvinnliga statsminister är redan nedplockad.

Varje gång jag möter SSU:are tänker jag att jag har framtida statsministrar framför mig. Den här bilden visar att jag har rätt, den här engagerade tjejen, nu kvinnan, har den yttersta makten i Sverige.

Hon har fantastiska meriter. Här finns hennes CV.

Vilket kön hon har spelar ingen roll säger några. Men det spelar roll. Det har alltid spelat roll. Tidigare har man sökt bland de mest kompetenta männen till olika poster. Inte bland alla. Nu är det nya normala att en kvinna också kan bli statsminister.

När jag träffar unga politiskt aktiva kvinnor (oavsett partipreferens) är det inte en avlägsen framtid vi talar om längre när vi talar om en kvinna som statsminister i Sverige. Det är nu. Det är klart det gör skillnad.

När en icke-man ska väljas framför män till olika uppdrag, då kan du nästan vara säker på att hen är mycket duktigare än männen. Annars väljs hen inte. För män räcker ofta penis och nätverk.

Det här är en stor dag för mig. Jag kunde knappt sova. Jag grät i kammaren efter omröstningen. Jag är så glad för att det är just hon. 

Just nu är min kollega Patrik föräldraledig så här är en bild från innan voteringen på mig och Kristoffer, som ersätter honom.