I riksdagsuppdraget har jag träffat flera representanter för organisationer som organiserar personer som adopterats till Sverige från olika länder. Sverige är det land i världen som sett till sin befolkning har flest adopterade. De har alla berättat om hur oegentligheter verkar ha funnits i alltför många av dessa adoptioner. DN skriver nu flera viktiga artiklar om det här. Jag är glad att regeringen säger att man inte lägre tänker invänta den process som drar ut på tiden i Chile utan sätta igång en granskning innan dess. Inte bara gällande Chile utan generellt. Den här artikeln bygger på många korta vittnesmål, där personer berättar hur deras biologiska föräldrar bland annat blivit bestulna på sina barn som sedan adopterats långt bort. Till intet ont anande svenskar som haft barnlängtan. Någon kallar det för en av de största trafficking-skandalerna.

Det här ställer så många frågor till oss, relaterat till det här. Hur kommer det sig att många i hSverige så lättvindigt kan säga till någon som vill ha barn med har svårigheter ”att det är väl bara att adoptera”, dvs att vi har en syn kvar på barn som något som enkelt kan skyfflas runt. Och, är barn en rättighet? Till vilket och till vems pris? Och, när det ni verkar ha varit så många människor som fått lida, hur kan ett försök till upprättelse se ut? Bland annat. Tack till alla modiga som berättar sin och sin familjs historia.