Riksdagsuppdraget

Mitt förtroendeuppdrag som jag ägnar så mycket vaken tid åt är fantastiskt. Att få arbeta för det jag tror på tillsammans med andra. Oftast är vi överens. Inte alltid.

Hela året har varit politiskt udda, men vi strävar på kan man säga.

Migrationsfrågorna är fortfarande ett område där jag tycker att retoriken och en del annat från en del i mitt parti är helt snett. Fortfarande. Det är en sorg. För människorna som drabbas förstås.

Mest utspelar sig vardagen i själsdödande mötesrum. Men inte alltid.Det här är smakprov på hur olika uppdraget kan se ut.

Jag och S-kompisar på byggarbetsplats. Jag sätter upp valaffischer till EP-valet med ombudsmannen. Hela utskottet besöker Finland i september. Tågåkande. Detta eviga. Never ending.

Träningen

Jag har, med undantag för kortare perioder, varit riktigt duktig med mina motionstillfällen. Årets mål var 150 motionstillfällen. Allt från dödsträning på gym till långa promenader. Jag klarade det. Med råge. Så väldigt nöjd med det. Tyvärr är det med motion som med tandborstning. Aldrig blir man klar! Det bara kommer igen!

Mina systerungar

Det är roligt att ha syskonbarn. Ett SMS kom i våras. Den näst yngsta undrade saker. Jag läste på. Vi hade ett intressant samtal. En skock av dem kom och hälsade på mig i somras och vi hängde i parken. De största har långt mkt större fötter än jag nu för tiden. Såklart gör vi en del annat också. Kommer aldrig glömma när den grävlingsnyfikna nästan cyklade in i grillen vid midsommar.     

Det yngsta är i full färd med att lära sig saker som är bra när man bor på landet. Om traktorer till exempel.

Som de flesta barn i Sverige har hon så oförstörda fötter och när de sover är det så lätt att fundera över vad de ska behöva göra. Men just eftersom hon är född i Sverige tror jag det kommer att gå bra. Hoppas jag. Här syns samma påslakan som jag hade när jag var liten.

Mer familj

Jag är inte med min familj så mycket som jag skulle vilja. Av massor av olika skäl. Men förstås händer det.

I somras badade vi. Mormor följde med till stugan. Och jag fikade hemma hos henne.

Paris

Jag var i Frankrike tre gånger. För att hälsa på min människa. I juni var Daniel också med och vi stod i världens kö. Den hade fler rader än vad som syns på bilden. Till Versailles. Det var det värt trots alla timmar. Också i Frankrike protesteras det mot våld i nära relationer.

Fin värld

Jag promenerar rätt mycket. Både runt i Gävle och förstås när jag är i Norrala. Det är så mycket som är fint i världen.

Hästarna

Hästarna som förgyller livet. Och vännerna med hästarna. Den här bilden är när vi är mitt ute i skogen, i ingenstans, och försöker orientera oss för att ta oss till hambergerrestaurangens drive in med hästarna. Vilket lyckades. Nu kan vi vägen och behöver inte bli fast mitt i skogen fler gånger. Queenie. Denna älskade pärla.

En lämplig uppmaning på det som jag fixade utifrån ett citat i boken Kvinnokungen.

Växtkompisar

Nu i slutet på året är mina krukväxter deppiga och jag har vuxet och moget skiljts från en del av dem som vägrar samarbeta. Men jag ska inte glömma att det funnits tider då de varit magnifika.

Vänner

Peppiga vänner kan man inte få nog av. Som här, när jag meddelar att jag äntligen köpt en allergimedicin för ögonen.

I februari var vi till exempel några tjejer som var på Femfest. Det var så bra och ledde till att jag nu kan Min stora sorgs alla låtar utantill och det är jag stolt över.

Saker första gången

I år var första gången som jag träffade Sally, syrrans hund. Ni ser ju själva vilken goding hon är. Det var också första gången jag blödde rejält med näsblod, och jag tänkte stillsamt att efter 40 går det verkligen utför. Det var också första gången jag höll ihop en ceremoni när en person har dött. En bekant frågade och det var en stor ära, och hennes koncept var mycket bra. Lättsamt. En hyllning till det som varit även om sorgen var och är stor.

Hjärtat

Livet och kärleken. Hjärtat har fått sig en rejäl prövning. Och i prövningen visar det sig (som vanligt) att vännerna alltid är där. Alltid. Lyssnar tills öronen ramlar av. Som en vägg bakom mig. Nu verkar det ordna upp sig. Liv Strömqvists bok har varit en tröst kan man säga.

Årets prestation, fast det gick bra, var när jag i början på sommaren helt slutade dricka den bruna läskeblask som jag varit rätt beroende av. Jag ba: Pep*i M*x bestämmer inte över mig! Och så gjorde den inte det. Det finns en fördel med att bara sitta i enklare beroenden.

Det var det. 2020 kan komma.