Jag tror på kraften i ord.

Och ett exempel på hur mycket det betyder är ju när någon envisas med att kalla något för något det inte är, för att få det att verka vara något annat än vad det är.

Just nu har Moderaterna fått instruktionen om att kalla reformen ”utvecklingsår” för en föregående reform, nämligen ”friår”.

Eftersom Moderaterna gärna vill befästa bilden av att motståndare skyfflar ut pengar för ingenting produktivt (dvs fri) så fortsätter de kalla en ny grej för friår.

Den nya reformen som Miljöpartiet är de som fått med i överenskommelsen heter alltså ”Utvecklingsår” och handlar om att personer med ersättning på A-kassenivå få vidareutbilda sig eller starta eget. Fullt utbyggd 2022 kan den omfatta 5000 personer.

Reformen är inte av det slaget att jag tycker att den är lysande, men jag tycker inte heller att den är av karaktären sämst. Vi vet ju att 30 procent ungefär skulle vilja göra något annat än vara där de är i dag. Om man då kan få till en rörligare arbetsmarknad med kompetenshöjning och fler företag är väl det bra. Jag hade förmodligen valt andra åtgärder men det är inte det relevanta här utan hur man hanterar orden.

Moderaterna i Gävleborg gör som Moderaterna riks (inte konstigt) och går ut i offensiv mot förslaget som de konsekvent kallar för fel namn och också påstår att det läggs mer pengar på det än på polisen.

Det sista är inte sant.

Jag ifrågsaätter ordvalet.

Och får följande svar.

Diskussionen fortsätter.

Om någon mot förmodan är intresserad av att följa tråden finns den på Moderaterna i Gävleborg på Facebook.

Förutom namndiskussionen där jag förstår att Moderaterna respektlöst vill kalla saker vad de vill för att sätta en bild de hellre vill, så vill de också sprida falska bilder av finansiering liksom få det till att jag inte tänker ta ansvar för regeringens politik. Men det är sidogrejer som inte förvånar och är oppositionens roll.

Men att upprätthålla hederlighet i politiken och vara varsam med orden, när blev det för mycket begärt?