Och vad menar jag med det? Det är väl generellt en massa saker när man levt lite. Men det är ju skönt att inte vara ensam om att tycka fenomenet är svårt. Och intressant. Hittade den här på typ halvahalvahalva reapriset och det var ett tag sedan jag läste ettan men det spelar ingen roll för tvåan. Bra inspiration på temat men också lite deppigt på något sätt.

När man är 40 (inväntar 50) så har man ju sett et par separationer. Och även om det är så lyckligt i detta land att man får separera/flytta isär/sklija sig precis så mycket som man vill och det är kanske det bästa som kan hända är det ändå så svidigt och skavigt. Ibland blir jag inte så förvånad av diverse skäl. Ibland blir jag jätteförvånad.

Försöker trösta mig med motsatsen. Att ibland blir jag förvånad att somliga relationer håller.