I fredags delade Moderaterna i Gävleborg ett inlägg med synpunkter på framtagandet av vapendirektivet. Detta illustrerades med en bildbyråbild på en hund samt en person som såg ung ut med vapen. Inte svårt alls att tolka personen som ett barn, under 18 år.

Jag ifrågasatte varför man gjorde så, och gjorde detta också på Twitter.

Jag förklarade att jag skulle ha valt en bild med en uppenbart vuxen person eftersom jag generellt inte tycker att barn och vapen är något som ger mig bra vibbar. Ungefär. Lite olika till olika personer. Ingen av dessa tyckte dock att de fått svar av mig på varför jag tyckte bildvalet var dåligt. I sig lustigt.

Är det så nu för tiden att om man inte håller med om en motivering så kan man säga att man inte tycker att man har fått svar?

Vad förväntar jag mig av kommunicera vad jag tycker? Jag förväntar mig ingenting. Jag delgav min åsikt. Precis som jag gör i massor av frågor här och där på sociala medier. Det vore förmätet av mig att tro att mina små åsikter skulle leda till något.

En Gävlemoderat jag inte känner, som ofta skriver halvobegripliga saker till mig på Twitter, undrade upprepade gånger vad jag ville åstadkomma. Han tyckte att min ton inte var sansad. Tipsade mig om att be om ursäkt och gå vidare (Vad betyder det ens i praktiken, trodde han jag skulle stanna mitt liv utifrån den där Twitterdiskussionen?). Kallade det för ”högerhetsningsförsök”. Och annat smått och gott förstås. Alltid med tonen att jag inte förstår någonting och han ska berätta saker för mig (apropå sansad).

Precis som väldigt många andra män (främst). De har berättat för mig att jag aldrig varit på jakt (var jag innan en del av dem föddes), att jag aldrig satt min fot på landsbygden (hepp!), att jag inte kan något om vapenlagar (jag mästrade inte tillbaka med att jag i alla fall var ansvarig för vapenfrågorna i riksdagen i åtta år), att jag avskyr sportskytte, att jag vill förbjuda unga människor att jaga, att jag inte visste att unga fick jaga under uppsikt, att jag inte vet att jägarna gör samhällsinsatser, att jag är rädd för vapen, att jag inte anser att kvinnor ska få jaga, att jag skammar kvinnor som ser unga ut och en väldig massa andra PÅHITT.

Hur kommer det sig att jag inte kan ventilera en åsikt, utan att sedan få ett utblåst giftmoln på mig av sådant som jag aldrig varit i närheten av att tycka, uttryckt som sanningar om mig själv.

Ni som arbetar på det här sättet, anser ni det vara konstruktivt?

Jäkligt passande tweet från nyss.