Jag gillar ordning. Jag gillar när det är snyggt. Jag gillar redig sophantering.

Jag ogillar rörigt och fult. Jag ogillar nedskräpning. Jag blir rasande på folk som sprider sitt skärp runt omkring sig.

Det är för mig helt obegripligt vad som händer i en människas hjärna när den bestämmer sig för att slänga sitt ciggpaket på marken, krossa en glasflaska mot en husvägg eller slänga ut resterna efter snabbmaten genom bilfönstret. Är det lättja? Jag vägrar tro att en person i dag inte fattar att nedskräpning ställer till problem. Kanske hatar den liv.

Låt mig inte börja gå på om folks förmåga att sortera i återvinningen. Glas är så vansinnigt svårt att skilja från kartong …

Ett skärp som slängs på marken genererar en mycket större samhällskostnad än ett skräp i skräpkorgen. För när människor inte kan ta rätt på sin egen skit måste ju någon annan göra det. Kostnaderna för detta i alla kommuner årligen, över tio år, över tjugo år … Orkar inte tänka på det.

Med jämna mellanrum blir jag så trött på hur det ser ut längs den sträcka jag går ofta nära mitt hem, så jag tar en påse eller två och plockar upp skiten. Känner mig alltid nöjd med hur fint det blir, men önskar att behovet inte fanns.

Jag oroas, liksom många andra, över läget i haven. Naturskyddsföreningen tipsar om saker du kan göra.

Därför blev jag så väldigt glad över den satsning som regeringen föreslår i budgeten: ”Det krävs kraftfulla insatser för att komma tillrätta med övergödning, miljögifter, nedskräpning och andra hot mot Sveriges sjöar, hav och kuster. Regeringen vill redan nästa år satsa ytterligare 600 miljoner kronor på åtgärder för rent hav. Med de nya pengarna vill regeringen sanera miljöfarliga vrak, finansiera projekt mot övergödning och stärka skyddet av marina områden.”

Men minns det tråkiga, det bästa skräpet är det som aldrig uppstår.