I vårt land har vi det väldigt förspänt när det kommer till rent vatten ur kranen. Nästan överallt räknar vi med att det bara ska komma.

Det har vi vant oss vid och räknar med att det är för evigt givet. Det är det givetvis inte.

För någon månad sedan drabbades Gävle av vattenproblem. Några kvarter blev helt utan vatten, medan resten av staden fick koka det vatten de skulle dricka men toan och duschen och tvätten fungerade som vanligt. Även i den senare gruppen fanns personer som exempelvis på Facebook uttryckte sig som att sista dagen var kommen.

I kväll har jag och några andra ledamöter träffat fyra branschorganisationer som samarbetar under paraplyet ”Hållbara städer” – där avfall, biogas, fjärrvärme och vatten är fyra hörnpelare. En av dem är Anna Linusson, VD på Svenskt Vatten.

Vi talade om det vansinniga i att kommuner har som mål att ha så låg vattentaxa som möjligt och att det finns rankingar som utan särskild bakgrundsorganisation pekar ut somliga kommuner som alldeles för dyra när det gäller att köpa vatten.

Det skiljer sig massor beroende på kommunens geografi och hur man ligger till med renovering av rör exempelvis. Men det uttrycks som att det plockas ut överpris här och där av illvilja.

Rätt säker på att priserna kommer att behöva höjas i Gävle inom de närmaste åren.

En del organisationer, som kanske värnar villaägare, verkar tro att billigt, högkvalitativt vatten kommer av sig själv och att det alltid kommer att vara så billigt. Det kommer det inte.

Vi ska nog vara beredda på att vi kommer att behöva betala mer för fräscht vatten. Rätt värt det ändå, om man tänker på alternativet.

Har vi råd? Tja. Vi måste. Vi får väl sluta dricka de nästan hundra liter per år som vi köper som mineralvatten eller läsk. Prioritera om lite.